Vad gör allt mätande EGENTLIGEN med oss?

När vi hittat något mätbart är steget inte långt att skapa en rangordning. Från bäst till sämst. Begripligt, överskådligt, så lätt att förblindas av, men ack så förenklat. Speciellt när komplexa saker ska jämföras. Och vad gör rankinglistorna EGENTLIGEN med oss?

Jag råkade lyssna på serien ”Människans mått” i P1 i somras. Det handlade bland annat om riskerna med att barn rangordnas. Tänk om vi redan i skolan direkt sorterar in barn i samhällets A och B-lag? Vilken otäck insikt! Vilket extremt högt pris!

Övre halvan sporrad, nedre halvan ger upp

På den övre halvan av rangordningen känner vi oss sporrade. Är jag bland de bästa? Nära toppen? Motivationen är hög för att anstränga sig mer och nå högre, kanske hamna i den översta kvartilen, eller till och med nå en topplacering. I den här gruppen skulle man kunna säga att rangordningen kan vara av godo.

I den nedre halvan är det dystrare. Skammen att vara bland de lägst placerade är tung. Elever (och säkert andra som rangordnas) hittar gärna destruktiva strategier för att skydda sin person från skammen att inte duga och vara bland de sämsta. Dessa strategier kan handla om:

  • Yttre förklaringar. Man ser externa, för sig själv opåverkbara faktorer som orsaken till den dåliga placeringen. Dåliga lärare, trist uppväxt, någon annan, något annat utanför mig här och nu.
  • Undvika risker. Det kan handla om strategier som innebär minimalt risktagande, för att slippa skammen att hamna på nedre delen av listan igen. Man antar inga utmaningar, utan gör bara de lättaste uppgifterna.
  • Stämpel på sig själv. Man kan stämpla sig själv som obildbar i just det som rangordningen handlade om. En vanlig stämpel är ” inte-matte-människa” som förklaring till svaga matteresultat. Detta leder till den absurda slutsatsen att bara en viss sorts utvalda människor skulle ha matte-förbättrings-förmåga.

Gemensamt för dessa strategier är att de alla tre leder till den diametrala motsatsen av vad som skulle behövas för att förbättra sig och utvecklas: egen ansträngning. De leder alla till bristande motivation, till passivitet och det värsta av allt: en bristande tro på egenmakten över sin utveckling.

Sanningen är ju att vi alla kan utvecklas, oavsett nivå. Visst finns det järnviljor som kämpar sig uppåt oavsett allt, mot alla odds, från botten till toppen. De finns absolut, men är få. De är utrustande med en extra portion inre geist, medfödd eller förvärvad.

För flera år sedan läste jag boken ”Sporre eller otyg – om bedömning och betyg”, som egentligen kom till samma slutsats. De som sporras är de som ligger nära den högsta betygsnivån. De andra tappar sugen, förlorar motivationen att förbättra sig. Bästa feedback visade sig vara när eleven fick konkreta råd om vad hen behövde göra för att förbättra sig. Så fort dessa råd kombinerades med de lägre betygen försvann motivationen till förbättring.

Skolan behöver inte fler tappade sugar!

Vi kan inte offra hälften för att den övre halvan ska få glädjen att tävla om topplaceringarna. Skolans viktigaste kunskapsuppgift måste vara att motivera ALLA till ansträngning att utveckla sig. Att synliggöra den individuella utvecklingen eller progressionen kan vara ett viktigt redskap. Men det räcker inte att göra det i det tysta, det borde vara denna kvantitet, jämte måluppfyllelsen, som avgör om en skola har lyckats med sitt uppdrag eller inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s