Alla inlägg av karinpleijel

Psykisk ohälsa bland unga – samhällets feber

Alltfler unga mår psykiskt dåligt. Det är som en illavarslande feber hos vårt samhälle, något är sjukt. Visst har det alltid varit tufft att vara ung – att söka sin identitet, hitta relationer och prestera är stora och svåra saker för alla. Det är och kommer alltid finnas våndor i processen att bli vuxen. Duger jag? Kommer jag att klara mig? Passa in?

Men när unga människor ”går i väggen”, när psykofarmaka blivit vardagsmat är det inte något vi kan vifta bort. Vad har hänt? Har livet blivit tuffare trots alla tekniska framsteg, trots kunskap om så mycket? Är kraven högre, omgivningen mindre tolerant? Här spånar jag över några orsaker och förslag till lösningar.

Homo economicus

Varje timma skall mer produceras. Tumskruvarna dras åt när allt slimmas. Klyftorna ökar. Färre ska göra jobbet som fler borde hjälpas åt med. Detta är en process där framtidens robot mycket väl kan passa in. Men en människa med stenåldersgener, en som behöver återhämtning och sociala sammanhang hänger inte riktigt med. Går i värsta fall under. Förslag: Våga ifrågasätta ohållbar ekonomisk åtskruvning som inte tar hänsyn till hur människor fungerar. Omforma skattesystemet så att robotiseringen inte leder till ökad ojämlikhet. Bejaka det mänskliga.

New Public Management (NPM)

Allt ska mätas, alla ska rankas, en övertro på marknaden och dess mekanismer. Idén om att någon som får reda på hur kass hen är kommer motiveras att bli bättre. Hotet om att bara den som är ur-smart eller har hög utbildning kan klara sig. Vi glömmer att människor har psykologiska drivkrafter, vi vill komma till vår rätt, få utvecklas i tillåtande sociala sammanhang. Inte förnedras. Det skapar utanförskap och alternativa strategier. Ibland destruktiva sådana, som kan innehålla våld, droger och missbruk. Förslag: Tillitsbaserad styrning dvs låt professionerna växa och skapa kvalitet, istället för att mäta och detaljkontrollera allt. Finna nya former att kunna vara med och bidra till det gemensamma, kortare arbetstid, försök med medborgarlön. Våga vara, våga skapa utan krav på prestation.

Skolan

Betyg redan i år 6, där varje misslyckande avgör. Risk att tidigt tappa sugen. Det ökade antalet nationella prov skapar stress. Fixering vid betyg istället för kunskapen och det underbara i att lära nytt. ”Baklängespedagogik” kallar professor emeritus Ingrid Carlgren detta fenomen.  Förslag: Slopa betygen i sexan. Öka lärarnas förmåga att ge bra feedback för växande. Mer tid för möte lärare-elev. Synliggör individens utveckling oavsett nivå. Fokusera på att skapa motivation för den ansträngning som krävs när man ska gå utanför sin bekväma zon. Rätt stöd tidigt. Involvera och lyssna på eleverna. Öka kunskapen om psykisk ohälsa. Stärk elevhälsan.

Stillasittandet

Bekväma liv med alltför många timmar sittande på rumpan, helt på tvärs med vad vår kropp och knopp är till för. Framför skärmen, i soffan, i skolbänken. Förslag: Ut å spring, dansa, promenera, el-cykla, gå ut med grannens hund, gör något du gillar! Planera in rörelse i skolans vardag. Stärk elevhälsans hälsofrämjande och förebyggande arbete. Skapa en stadsbild som uppmuntrar rörelse i vardagen.

Social press

Sociala medier och informationsflödet har ökat lavinartat. Det blir många intryck, ibland fruktansvärda bilder som går rakt in utan skyddsnät. Vi måste hänga med i tempot och kan alltid jämföra oss med alla vackra, tuffa, starka, inte bara de närmaste. Ambitionen att vara perfekt gör oss alla ensamma, eftersom ingen människa är perfekt. Hur hanterar vi detta? Hur får vi ett samhälle med mer mänsklig värme? Förslag: Håll debatten om nutidens dilemman levande. Skapa motkrafter. Mer fokus på möten som bryter ensamhet. Organisera oss mer kring detta.

Lyft locket

Det finns alltså mycket vi kan göra. Att locket är lyft och vi pratar öppet om psykisk ohälsa kan möjligen finnas med som en del i omfattningen. Men jag tror inte det förklarar mer än marginellt, och diskussionen är viktig: vad är psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, vad är det inte? Denna diskussion ser jag som ett tecken på att febern kan sänkas, steg ett mot sann friskhet.

Annonser

Mechelen – inspiration för ömsesidig integration

– Salam, säger kassörskan och hejar glatt på en kvinna som just betalat.

– Det betyder ”hej” på arabiska, upplyser sedan kassörskan mig, eftersom hon nog anar att jag inte är arabisktalande.

Jag befinner mig i staden Mechelen, några mil norr om Bryssel, och slås av stoltheten i den belgiska kassörskans tonfall. I denna stad har man målmedvetet under ett drygt decennium arbetat för att vända det mångkulturella från något hotfullt till något naturligt och önskvärt. Den ömsesidiga integrationen har blivit en positiv angelägenhet för alla i staden. Hur gick det till?

Mechelen – staden utan IS-krigare, trots alla ”förutsättningar”

Mina ögon öppnades för staden Mechelen efter ett inslag i SVT Agenda i september 2017. Mechelen lyftes som ett exempel på framgångsrikt arbete mot våldsbejakande extremism och för att ha lyckats vända en kriminellt belastad stad till en inkluderande. Inslaget inspirerade mig att resa dit för att få svar på frågorna:

– Hur gör de i praktiken för att lyckas vända skolsegregationen med bibehållet skolval?

– Hur har de lyckats vända attityden hos gemene man till att se integrationen som en ömsesidig process, till något som angår alla?

– Hur har de lyckats få unga i radikalisering att ändra sig?

Sagt och gjort. 19-20 februari åkte vi en delegation på fem personer från Göteborg till Mechelen för att kunna se och ställa frågor. Vår huvuduppgift var att undersöka vad vi eventuellt kan lära, om staden kan vara intressant för fördjupat samarbete, fler besök och inspiration för Göteborg och kanske för fler kommuner i Sverige?

Besjälade av att bekämpa segregationen

Borgmästaren Bart Somers, utnämnd till ”Världens bästa borgmästare” 2016, hann vi inte träffa. Men det var tydligt hur hans tankar genomsyrande staden, i alla fall att döma av vad vi hann uppleva. ”Leva tillsammans” heter en bok Somers skrivit, och han framställs av de Mechelen-bor vi mötte som besjälad av att bekämpa segregationen. Att leva ett harmoniskt liv tillsammans i en stad är inte bara önskvärt, utan också fullt möjligt. Även i en multikulturell stad med människor från 138 nationer, med olika ursprung, religion och livsöden. ”Mechelener, det är man oavsett om man bott här i tre veckor och nyss kommit från krigets Syrien, eller om man bott i Mechelen hela sitt liv”. Så sammanfattade vår guide Werner Somers budskap. Vilka är då mina intryck, vad har vi att lära? Är Mechelen en källa till inspiration?

Skillnader mellan det svenska och Mechelen-tänket

Att få distans och se hur vårt eget sätt att lösa problem skiljer sig från andras är alltid värdefullt. ”In Sweden we have a system”, är ett gängse svar på frågan om hur vi löser samhällsfrågor i Sverige. Ja, vi har ofta ett väldigt genomtänkt och robust ”system”. Trögt att bygga upp, finmaskigt och genomtänkt när det väl är satt på rull. Vi har styrdokument, handlingsplaner, kvalitetsgranskningar. Vi har minskat antalet medarbetare (inom väldigt många områden!) som direkt möter människor och ökat antalet som arbetar strategiskt. Det innebär färre möten som är den kärnbyggsten som skapar tillit. I ljuset av det vi såg i Mechelen inställer sig frågan: Har vi tappat bort tiden för just det jämlika MÖTET, en av de tydliga framgångsfaktorer som vi fick se, mötet som är tillitens kitt?

Dialog direkt med de som påverkar segregationen genom sina val

Vi såg exempel på en genuin tro på att alla människor gör förnuftiga val, om man bara förstår konsekvenserna. De förödande konsekvenserna av ökad segregation är något som alla, verkligen ALLA, förlorar på. Kanske inte alltid på kort sikt, men definitivt på lite längre sikt. Det är därför det krävs dialog.

Bryta skolsegregationen

Därför behöver t.ex. föräldrar som är i läget att välja skola få reda på konsekvenserna av sitt val. Med dialoger i samband med skolvalet har föräldrar i grupp motiverats att inte bidra till ökad segregation. Skolor med tidigare ca 90 % elever med invandrarbakgrund har gått mot 70 %, och trenden nedåt verkar fortsätta. ”Idag är det lite skämmigt att välja en skola till sitt barn som ökar segregationen”, sa vår guide. Den religiösa muslimska skolan valde att inte etablera sig i staden, efter dialog om att den skulle spä på risken för ökad segregation. Det skulle försämra framtidsutsikterna för alla, muslimer såväl som katoliker och icke-troende argumenterade man. Och fick gehör.

Våga ta tjuren vid hornen och inte ge sig

Vi besökte en boxningsklubb som fångar upp ungdomar från gatan. De kommer in i ett sammanhang av disciplin och kamratskap. De får en meningsfull fritid, som vi fick se ibland även ledde till framgångar i tävlingar på höga nivåer. Tre killar som visade tecken på radikalisering fångades upp av tränaren. Han drog sig inte för att direkt kontakta deras familjer och andra i deras närmiljö. Han gav sig inte vid de första motgångarna. Idag är de på rätt köl alla tre. Mechelen har även samarbete med ett företag med affärsidén att sprida bilden av vad de själva kallar ”ett moderat islam”. De vill visa en motbild till den som våldbejakande grupper vill sprida. Ett islam med stort hjärta, som naturligt lever sida vid sida med andra religiösa grupper och som fungerar väl i demokratiska länder.

Vara innovativ, våga misslyckas

Vi mötte i Mechelen en atmosfär där innovation och nya lösningar välkomnades. Bara kompassnålen riktas mot minskad segregation kan fantasin få flöda och människors innovationskraft tas tillvara. Eventuella misslyckanden blir ett sätt att lära och odla den lokala klokskapen. Så om bara jag skulle svara på frågan om Mechelen är intressant att fördjupa sig mer i, blir svaret: JA!

Konfliktlösning – viktig livskunskap i skolan

Olösta konflikter som ligger och pyr och stjäl energi – tänk så mycket spilld mänsklig kraft! Att lära sig gilla, ja, älska att samarbeta framgångsrikt blir det tredje och sista hjärtat jag skriver om i min mini-serie om skolans viktigaste uppdrag. Det första hjärtat var att älska att lära sig nytt, det andra hjärtat var att älska att röra sig.

Relationell kunskap

Samarbete är ju lekandes lätt och roligt när alla är ungefär som jag själv, men ett, tu, tre har jag hamnat i en grupp som består av en massa olika viljor och beteenden. För att klara av att samarbeta krävs plötsligt mycket mer än ett gemensamt mål. Det behövs kunskap om mig själv och andra, mod att skapa gemensamma ramar och att vara trygg i det okända, i nya relationer. På det sättet liknar det tillståndet att ”inte fatta” som gäller att få nya kunskaper, som jag skrev om i inlägget om det första hjärtat; att älska att lära sig nytt. Det finns ju en särskilt stark kreativitet gömd i en heterogen grupp av människor, och för att få ut det bästa kan inte energin dräneras. Framför allt tror jag att förmågan att lösa konflikter fredligt och konstruktivt är nyckeln i många sammanhang. Både konflikter som uppstår inom en person och mellan personer.

 

Samarbete = livsviktigt

Samarbete och goda relationer har alltid varit livsviktigt. Våra förmänniskor överlevde framgångsrikt på den etiopiska savannen för över tre miljoner år sedan. Att vara i en grupp var helt enkelt det viktigaste skyddet för att överleva rovdjur och andra faror. Samarbetsförmågan var även avgörande för att finna bra föda. Inte konstigt att vi – som alla bär med oss dessa gener – förknippar ensamhet med livsfara. Utfrysning, mobbing går därför via generna rakt in på djupet! Det får oss livrädda eller att uppleva olika nyanser av att vara livrädd. Från att må dåligt till att vilja ta sitt liv. Vi kan också känna skam över att vara utestängda, bortvalda från den livsviktiga gruppgemenskapen. Känslan av att vara utestängd kan få oss att göra nästan vad som helst för att återgå i gruppens värme.

Samarbete är komplext

Att samarbeta är en komplex förmåga eftersom varje människa och grupp är unik, men vissa komponenter kommer igen. Kommunikation, hur man ger feedback, förstå hur man själv kommer till sin rätt och vara lyhörd för andras behov är viktiga ingredienser. Samarbetet kan snabbt raseras när konflikter blossar upp. Konflikthantering kan kännas skrämmande och stort, men med små medel kan förvånansvärt stora effekter uppnås. Bara en sådan enkel tumregel som att ge feedback på sak och inte person, inte skapa skam (som ligger i personen) utan kanske hellre skuld (som går att åtgärda) vid snedsteg är några knep för att inte skapa konflikter, eller inte eskalera en begynnande konflikt.

Tidigt lära sig fredlig konfliktlösning

Kan man lära sig att gilla att lösa konflikter? Den skickliga konfliktlösaren läser tidigt av risker och förebygger så att det inte utvecklas till en destruktiv kraft. Det är tillfredsställande att ha en sådan förmåga. Precis som träning ger bättre fotboll ger träning i konflikthantering ökad chans att bli bra på det, och gilla att förebygga sådant som kan förstöra ett gott samarbete eller goda relationer. Redan i förskolan och inte minst på fritidshemmen finns goda möjligheter att lära sig, träna och utveckla dessa förmågor. Borde skolan kanske ha livskunskap som innehåller konflikthantering som ett eget ämne?

Konflikthantering är inte bara ett sätt att klara samarbetet i en grupp. Det kan också fördjupa relationerna till andra och skapa ett mervärde för de inblandade. Tänk om vi skulle lyckas få den uppväxande generationen att älska att lösa konflikter med fredliga medel? Det skulle inte bara få fram hennes egen och gruppens potential, utan i förlängningen också skapa en fredligare värld.

 

P.S. Behövs ett fjärde hjärta?

Detta var det tredje och sista hjärtat jag grävt ner mig i. Det första handlade om att älska att lära nytt, det andra om att älska att röra sig. Tack för era synpunkter på Facebook och Twitter! De flesta synpunkter jag har fått tycker jag ryms inom dessa tre hjärtan, möjligen med ett undantag. Att skapa. Synpunkter om att skolan skall ge bildning ryms inom det första hjärtat: älska att lära nytt. VAD lärandet skall handla om är förstås väsentligt, men jag har valt att inte beröra det här. De synpunkter jag fått om att skolan skall få eleverna att visa respekt för andra/sig själva/naturen är väldigt viktigt. Jag tycker att det kan ingå i det tredje hjärtat som har fokus på samarbete, relationer och konflikthantering. Respekten för naturen bör vara något som kunskaperna inom t.ex. ämnet Naturkunskap ska ge.

Undantaget skulle kunna vara synpunkten jag fått om att skolan skall förmedla förmågan att skapa. Borde detta kanske vara ett eget hjärta? Förmågan att skapa hänger, som jag ser det, ihop med att vara kreativ och våga släppa fram en inneboende kraft. Detta är otroligt viktigt, inte minst i vår föränderliga värld, men jag tänker det kan innefattas i det första hjärtat: att älska att lära nytt. En riktigt god undervisning och fritidshemsverksamhet i en varm och professionell atmosfär bör även innefatta dimensionen att lära sig älska kraften i skapandet. /DS

Det viktigaste frisk-redskapet

Vad är skolans viktigaste uppdrag? I min värld finns det tre hjärtan som symboliserar kärnan. Att lära sig älska att lära nytt, som jag skrev om i förra blogginlägget. Att röra sig är mitt andra hjärta. Varför är det viktigare än många tror?

Uråldrig koppling hjärna – rörelse

Sedan vår första tid på jorden har hjärnans funktion gått hand i hand med fysisk aktivitet. Ja, jag menar verkligen första tid! Inte i den dåtid när vi var savannlevande Homo Erectus eller stenåldersmänniskor långt senare. Nej, mycket, MYCKET tidigare! När våra förfäder för sådär 600 miljoner år sedan fick sin första hjärncell. Hjärncellens uppgift var att koordinera rörelser. Rörelser som blev en fördel för den lilla livsformen att skaffa mat och överleva. Sen har utvecklingen sprungit iväg från en enda till de sådär 100 miljarder hjärnceller vår hjärna innehåller idag. Några förmågor har förvisso lagts till vår hjärnas kapacitet, men att koordinera rörelser var liksom först ut och ligger kvar där som grunden.

Fysisk och psykisk hälsa

Kanske är det därför som fysisk aktivitet visat sig vara det viktigaste frisk-redskap vi kan få med oss under livet? Alltmer forskning bekräftar att den fysiska aktiviteten inte bara gynnar det rent fysiska tillståndet och stärker immunförsvaret samt förebygger ohälsa senare i livet. Fysisk aktivitet påverkar också kraftigt det psykiska välmåendet. Minskar benägenheten för depression och ökar stresståligheten.

Bättre skolresultat

Dessutom ökar vår förmåga att lära oss saker. Koncentrationen, minnets kapacitet liksom kreativiteten ökar. Bara genom att promenera samtidigt som glosorna tränas in fäster de bättre än om man tränar stillasittande. Inte konstigt då att det spiller över så att själva pluggandet och skolämnena fungerar bättre. Klassiska skolkunskaper som läsförståelse, ordförståelse, matte och logiskt tänkande ökar alltså i takt med den fysiska aktiviteten.

Vi sitter stilla alldeles för mycket

För några barn finns redan det stora hjärtat i fysisk aktivitet. På cykelturen till skolan, i bollspelen på skolgården, i idrotten eller klubben på fritiden. Liksom med första hjärtat (som jag bloggade om, att lära sig älska att lära nytt) ligger den största utmaningen i att få alla, även den som ”hatar idrott” att älska någon aktivitet, hitta den inre motivationen för rörelse. Centrum för idrottsforskning (2017) konstaterar att ca 6 % av eleverna inte är aktiva alls, deltar inte i idrotten, rör sig inte på fritiden. En tydlig riskgrupp för ohälsa. Svenska barn har generellt blivit mer stillasittande än unga i jämförbara länder. Mindre än hälften av pojkarna och bara ungefär var femte flicka rör sig tillräckligt. Bland gymnasieflickor är 86 % alldeles för stillasittande. Och just i denna grupp är den psykiska ohälsan som mest utbredd. Rökningen i världen dödar lika många som stillasittandet. Den som har bra kondis vid 18 års ålder minskar risken för demens senare i livet.

Uppmuntra rörelse – förbättra resultaten

För att barn och unga ska kunna nå sin potential – det som skolan är till för – behöver de alltså vara fysiskt aktiva. Skolmiljön bör uppmuntra med bra möjligheter att gå eller cykla till skolan, stora lek-främjande skolgårdar, rastaktiviteter, skärm-begränsningar, bra idrottslektioner, lustfyllda aktiviteter på fritidshemmet. Ett väl fungerande fritidshem lockar barnen att pröva nytt, även sådant som man kanske inte trodde att en tjej/kille kunde göra. Utanför skoltid kan föräldrar uppmuntra spring, dans och lek, det finns ju massor av kul som dessutom inte kostar ett öre!

Detta blogginlägg inspirerades till stora delar av boken Hjärnstark av Anders Hansen, läs gärna den 🙂 Nästa hjärta, det tredje som jag tycker skolan skall vara bra på att sprida, blir det sista jag skriver om. Vilket blir det? Vad tycker du?

Att lära sig älska

De allra flesta människor har något de älskar. Med olika styrka – från passion till ljumt gillande. Hur kom de dit? Kan man lära någon att älska något? Det finns ju så många ämnesområden, så många aktiviteter, förmågor och miljöer som sveper förbi. Vissa älskar att spela fotboll och lösa kluriga mattetal, andra uppskattar öppna landskap eller gillar stämsång. Att älska öppna landskap kräver inte någon särskild ansträngning, det är bara att känna efter om sinnesstämningen är god i denna miljö. Älskar – älskar inte. Gillar – gillar inte. Att komma till stadiet att älska att till exempel spela fotboll kräver däremot någon form av egen insats. Det kräver träning, träning, träning. Sannolikt blir man lite bättre på fotboll vid varje träning. Det motiverar, det gör det kul.

Kan man älska något man inte kan bli bra på?

När det gäller färdigheter, kan man då bara älska sådant man är bra på, eller ser att man snabbt kan bli bra på? Kan man hata något man är bra på? Att man kan hata det man inte är bra på är uppenbart, men kan man älska något man inte kan bli riktigt bra på? Kan man liksom älska själva processen av att lära sig mer, nästan oavsett vad som är objektet, oavsett hur bra man kan bli?

Det är nog få förunnat att älska allt, till exempel alla skolämnen. Men bildning på bredden är livsviktigt, och då kommer den enskilda eleven nästan alltid att gilla vissa ämnen mer än andra. Att kunna stålsätta sig även inför det som känns ointressant är en oundviklig del av att klara skolan. När man blivit en gnutta bra på det ointressanta, hjälper det ofta till för att motiveras att växa lite till.

Prata om fenomenet att ”inte fatta – än”

Någon har beskrivit det välbekanta tillståndet av att ”inte fatta” som att vara på botten av en grop. Det känns hopplöst och mörkt tills man hittat redskapen för att ta sig över kanten. Med den upplevelsen i bagaget: att det kändes hopplöst, men att hopplösheten kunde vändas, blir redan nästa grop-upplevelse lite mer bekant och inte så skrämmande. ”Inte fatta” omvandlas till att ”inte fatta – än”.

Elever som direkt fattar det mesta, som känner sig duktiga, och som uppmuntras av goda resultat får snabbt en drivkraft att klättra högre. Men vad händer men alla andra? Skolans värsta misslyckande är när elever säger ”Skolan är inte något för mig, den är bara för de duktiga”. Ju tidigare ju sämre.

I en bra skola pratar man om att tillståndet ”inte fatta” är naturligt när man är i processen att lära nytt. Att misslyckas och att vara utanför sin bekväma zon är skolans normaltillstånd, eftersom den skall få alla, precis alla, att växa. Där lyckas man få elever som tycker skolan är lätt att nå högre höjder. Där lyckas man få elever med större uppförsbacke att motiveras att anstränga sig. Att göra det som inte omedelbart känns kul.

Spännande att vara på okänd mark

Själva tillståndet att vara på okänd mark kan bli lite spännande istället för skrämmande. En nyfikenhet kan växa fram. Och dessutom en gemenskap med andra, ja, faktiskt hela mänskligheten, som äger denna unika och mycket framgångsrika förmåga: att lära nytt. När elever gillar eller till och med älskar att lära sig nya saker har kanske skolans största mål uppnåtts. Lärarnas lotsning och stimulans för utvecklingen är avgörande. Liksom fritidshemmens särskilda pedagogik som bygger på lust och inte tvång. Där kan eleven utveckla intressen och engagera sig och bli bättre på nya saker, utan kravet på betyg hängande över sig. Få uppleva den härliga känslan av att växa och bli bättre inom något lustfyllt. Fritids är viktigt för alla, men inte minst för elever där skolämnena känns extra tunga.

Första hjärtat av tre

Detta var första hjärtat jag tänkt skriva om. Hjärtat som symboliserar älska att lära nytt. Skolans viktigaste. De andra två hjärtana kommer i nästkommande blogginlägg. Håll ut!

Vita medelålders män till förorten!

”Vad gör jag på Volvo, när det brinner i Bergsjön?” Fler borde ställa sig samma fråga som Pontus Berger, ekonomichef på en enhet inom Volvo Cars gjorde 2013. Han läste om brinnande bilar i sin segregerade stad. Samtidigt var han engagerad i innebandy och hade häpnat när han läste att nio av de somaliska killar som deltog i filmen ”Trevligt folk” gått vidare till bandygymnasiet. Från Somalia till passionerat intresse för bandy – vilken resa! Pontus lade ihop ett och ett och tog steget: tjänstledigt i två år för att starta innebandylag och coacha blivande tränare i Bergsjön.

Integration – ett gemensamt ansvar

Många som pratar om integration formulerar det som att ”de nya ska integrera sig”. Men integration är en ömsesidig process, där fler parter gemensamt skapar den helhet som i slutändan skall bli harmonisk. Liksom en fläta, som med sina olika färger skapar något nytt. Annars förväxlar vi ordet integration med assimilation.

En lika viktig del som att nya invånare möter det etablerade samhället via jobb, utbildning och bostad, är att etablerade invånare engagerar sig för att möta de nya. Fler ”vita medelålders män i förorten” helt enkelt. Nej, jag vill med detta inte peka ut bara en specifik grupp, med uttrycket vill jag symbolisera alla etablerade invånare. Både kvinnor, män, unga med alla bakgrunder, alla som inte brukar sätta sin fot i förorten. Min spaning är att det finns många som vill att samhället inte skall falla isär och som gärna skulle göra sin del för integrationen, men som inte hittat vägarna. Eller vågat göra som Pontus, skapat dem själva.

Värdeskapande konflikthantering

Det främmande som är spännande på semestern tycks bli svårt och ibland kanske skrämmande i närmiljön. Här ska vi samsas på riktigt, och inte bara under en enstaka vecka. Det liknar mer valet av partner; vi skall inte bara se varandra på avstånd, utan leva sida vid sida. Då måste vi lyckas ta tillvara det positiva och handskas med det svåra. I en varaktig relation kan vi inte sopa konflikter under mattan. Där måste alla parter känna sig någorlunda trygga med att konflikter (som alltid uppstår!) inte är något hotfullt. Väl hanterad öppnar de istället möjligheten till djupare närhet och förståelse, ett ökat värde för alla. Jag väljer att kalla det för värdeskapande konflikthantering.

Många som kommit till Sverige tycker att svenskar är artiga och hjälpsamma, men svåra att komma nära. Kanske beror det på konflikträdsla? Vi har tidigt fått rådet ”undvik politik och religion, om du inte vill förstöra middagsbjudningen”. Detta står i diametral mosats till den franska attityden. Där är den allmänna bilden att ett samtal utan konflikt inte ger något. Där provocerar man hellre fram en konflikt än kallpratar. Brené Brown skriver i sin mycket läsvärda bok ”Mod att vara sårbar” om att all mänsklig närhet kräver sårbarhet. Vår sårbarhet, som riskerar att blottas vid en konflikt, är paradoxalt också nyckeln till närhet.

En illa hanterad konflikt kan förstås leda till motsatsen, det är nog det som skrämmer. Vi är säkert många i Göteborg som sett samtal, även med våra nära och kära, spåra ur i kraftfältet kring trängselskatten till exempel. Kanske är detta en följd av vår gängse modell att undvika konflikter? Istället borde vi tidigt lära oss att konflikter är en del av livet, och att de med en bra hantering leder till ökad närhet.

Inspireras av Pontus!

Var och en av oss bör inspireras av Pontus, och ställa frågan: Vad kan jag eller min verksamhet göra för att integrationen skall fungera bättre? (Som kuriosa kan nämnas att flera av dem som Pontus coachade nu går vidare till att parallellt med träning bli domare.)

Vi behöver alla fundera på hur dessa viktiga möten kan underlättas. Flyktingguider och mentorer som till exempel möts utifrån en gemensam yrkesidentitet finns redan, men når inte riktigt ut till den breda massan. Försäkringsbolaget Skandia och några till har börjat med något spännande: låter medarbetare ägna sig åt läxhjälp eller andra insatser i en annan del av staden, några timmar i månaden. Bara att ta en fika, handla mat, gå på biblioteket eller träna i en annan stadsdel kan öppna nya möjligheter och öka närheten mellan människor. Vi kan alla hjälpas åt att sprida goda exempel på hur människor lyckas bryta barriärerna, som Pontus.

Undvik ”du/dom är”

Med en handbok för värdeskapande konflikthantering i bakfickan kan vi hjälpas åt på detta viktiga område. Vi kan alla bli bättre på att se och protestera när homopersoner hånas eller när fotbollsföräldrar kallar motståndarlaget förnedrande ord. Ett enkelt knep för att undvika destruktiv konfliktupptrappning är genom att byta ut det personstämplande och konflikt-eskalerande ”du är” eller ”dom är” till det sakinriktade och konfliktlösande ”du säger” eller ”du gör”. Ett specifikt område där vi definitivt kan bli bättre är att nyfiket möta människor med stark tro, något många i Sverige är rädda och obekväma inför.

Det finns så mycket som förenar oss!

Framför allt kan vi i varje möte göra vårt yttersta för att plocka fram det bästa ur oss själva och våra medmänniskor. Såsom vi gör när vi förenas i musiken, kulturen, sporten, maten, boendemiljön, föräldraskapet, yrket, samhället … Ja i ALLT det som förenar oss, oavsett i vilken ände av staden, eller vilken ände av världen vi hittills gjort vår livsresa.

Fotot är taget av Fredric Berggren/Fredrixzon.se

Genialisk metod att granska varandra

Tjugo förskolelärare som fått extra utbildning granskar andra förskolor i Askim-Frölunda-Högsbo. Genom arbetssättet Lära Nära stärks professionaliteten när en nyfiken och utvecklande dialog har tagit fart i förskolorna.

Kunskaper om rymden på Transistorgatans förskola

  • Vad finns i rymden? frågade jag.
  • Asteroider sa Hugo.
  • Mars sa Ingrid.

Jag blev imponerad! De 4 – 6-åringar jag mötte på Transistorgatans förskola i Västra Frölunda berättade stolt om sina kunskaper. De sög direkt åt sig mer kunskap när jag berättade att Tellus är planeten jordens vetenskapliga namn. ”Vi bor på Tellus. Ha!” Om deras rymd-kunskaper var en följd av metoden Lära Nära är ju svårt att veta exakt. Man kanske är det så. För det pedagogiska samtalet är nog mer närvarande just på denna förskola, eftersom de jobbar så målmedvetet med förbättringar.

Tre parters utvärderingar av verksamheten leder till samtal

Tre olika enkäter: 1) Vårdnadhavarnas, 2) Pedagogernas, 3) De extra-utbildade observatörernas utvärderingar av verksamheten, leder till pedagogisk utveckling och meningsfulla samtal pedagoger emellan. Om vårdnadshavarnas utvärdering till exempel visar att föräldrarna inte tycker att förskolan arbetar med att öka barnens intresse för teknik, men pedagogernas tycker det, så leder det till ett nyfiket utforskande. ”Hur kan vi öka kommunikationen mot föräldrarna för att synliggöra vårt arbete bättre?”, frågar sig personalen. Om observatören inte är nöjd med hur flickor respektive pojkar uppmuntras till lek i lekrummen, så skapar det ett samtal om rummet. ”Vad ska vi göra i lekrummen för att observatören vid nästa besök skall se att vi jobbar genuskritiskt?”, låter samtalen i personalgruppen. Observationen, som lätt kunnat bli en obehaglig dom över verksamheten eller över enskilda medarbetare, väcker nyfikenhet och lust att förbättra verksamheten. Genialt! Systematiskt kvalitetsarbete på ett väldigt smart och icke-dömande sätt. Och barnen blir förstås de stora vinnarna när verksamheten utvecklas.

Observatörerna utbildas i åtta dagar

Tjugo förskollärare i Askim-Frölunda-Högsbo har gått en åttadagars utbildning på Center för skolutveckling (CFS) för att bli ”observatörer”. De får lära sig att observera förskolemiljön med granskarens glasögon utifrån förskolans läroplan. Varje förskola får ett årligt besök à tre dagar. De har även lärt sig hur man klokt kommunicerar sina mer eller mindre kritiska observationer, och får coachning av CFS vid behov. Eftersom observatörerna själva ”drabbas” av andra observatörer, blir avståndet inte stort mellan observatör och pedagog. Jag tycker det är ett genigrepp, eftersom observatörerna inte skapar det avstånd och den misstro som riskerar att uppstå när en helt extern granskare, som Skolinspektionen, kommer på besök.

Pedagogiken når nya höjder och kan sprida sig snabbt

När min visit på förskolan närmade sig sitt slut hade kaplatornet som Momodu och Hugo byggde växt högre än barnen själva. Hugo fick stå på en stol för att försiktigt lägga bit för bit på plats på toppen av tornet. Med ett högljutt klapprande rasade tornet och alla bitar spred sig raskt över hela golvet. Jag drar parallellen till att se Lära Näras lysande exempel på systematiskt kvalitetsarbete som ett sätt att nå nya pedagogiska höjder, och som samtidigt snabbt kan spridas över alla gränser i staden 🙂