Kategoriarkiv: 2015

Ingen föds till skicklig lärare

Ingen människa föds med ”SL” i pannan, till skicklig lärare. Det är skolan som arbetsplats, som skall skapa skickliga lärare. Lärare som genom sitt sätt att undervisa, inspirera och ge feedback skapar elever som utvecklar sin fulla potential!

Yrkesskicklighet utvecklas i samspel med omgivningen

Lika lite som någon människa föds till duktig glasblåsare, erfaren ingenjör eller handlingskraftig statsminister, föds hen till skicklig lärare. Att utveckla en yrkesskicklighet kräver förutom utbildning och fortbildning, även en inre drivkraft, en tro på sin egen utveckling, och en yttre miljö som i samspel med individen formar skickligheten. Skolan skall utgöra den miljön för lärare och elever!

Det finns en utbredd bild av att vissa människor har talang som lärare, andra inte. Visst har vi olika anlag som kan vara gynnsamma i läraryrket. Men tanken på ”den skicklige läraren” har nästan fått något magiskt över sig. En gåva som ett fåtal utvalda bara ”har”. Detta synsätt är väldigt kontraproduktivt om vi vill skapa en stark lärarkår, och dessutom stämmer det inte.

Ämneskunnighet, intresse för fortbildning och olika pedagogiska upplägg, tålamod, nyfikenhet, mod, förmåga till inlevelse och att locka fram det bästa i det sociala samspelet med elever och kollegor är bra förutsättningar, men är alla exempel på sådant som ingen har 100 % av från start. Allt kan däremot utvecklas i en gynnsam miljö.

Höga förväntningar

I skolans värld pratar vi ofta om att ha höga förväntningar, att alla elever kan utvecklas, vi skall bedöma formativt, inte ha några förutfattade meningar om någon. Men synen på läraren tycks ibland vara den motsatta. I grunden ett uttryck för det som psykologiprofessorn Carol Dweck kallar ett statiskt synsätt, diametralt motsatt de tankemodeller vi säger oss hylla i skolans värld!

Statiskt eller dynamiskt mindset

I boken ”Mindset” (2015), förklarar Dweck skillnaden mellan ett statiskt respektive dynamiskt mindset. Även den som tror sig ha ett fördomsfritt dynamiskt mindset har mycket att lära av denna bok! Ett statiskt mindset kan smyga sig in på områden man inte anat, kanske skulle det kunna vara en av förklaringarna till den psykiska ohälsa som ibland kopplas till de mer destruktiva delarna i det som kallats ”curling-samhället”?

”Jag klarade inte mattetalet, jag är ingen matte-person.”

Till det statiska hör att döma någon, inklusive sig själv, på förhand. Man tror på talang och misstror ansträngning. Ger upp, inte bara mattetalet utan matte överhuvudtaget, när uppgiften krävde större ansträngning än väntat.

Varning för att se sig själv som smart

Det kan likaväl vara en stämpel som har positiv klang t.ex. ”jag är smart”. Smartheten kan skapa en ständig oro för kritik, en tendens att lägga skulden på andra, en fixering vid att bevisa att man ”är” just smart. Det tar kraften ifrån fokus på att lära. Dweck visar att de elever som fått beröm för förmåga, till exempel fått höra att de ”är smarta” fastnade i ett statiskt mindset. Det fick dem att säga att de var smarta, men de facto agera dummare. De erkände inte brister utan blev uppfyllda av sig själva och sin image. Stämpeln ”smart” blev som en uppblåst ballong, som mår väldigt illa inuti, när den konfronteras med verkligheten. En ständig rädsla för att misslyckas gör att de depressiva tankarna ligger nära. Motgången blir beviset på att jag inte ”är smart ” utan ”dum”. Även ansträngning ses om ett bevis på att man inte var tillräckligt smart.

”Jag klarade inte mattetalet, jag ansträngde mig inte tillräckligt.”

Ett dynamiskt mindset innebär istället att se alla, inklusive sig själv, som någon som kan utvecklas, förändras. Åstadkomma något nytt imorgon oavsett hur det gick idag. Ansträngning är medlet för att komma vidare, misslyckanden och motgångar händelser som händer(!), och som kan sporra att nå längre. ”Jag klarade inte mattetalet, jag ansträngde mig inte tillräckligt. När jag hämtat mig från det, skall jag pröva en ny metod.”

Beröm ansträngning och utveckling

Dweck menar att feedback ska berömma ansträngning och aktivitet istället för medfödda egenskaper. Ett misslyckande blir i det perspektivet bara ett tecken på att man inte ansträngde sig tillräckligt denna gång. Alla kan förstås välja bort att anstränga sig, och alla har vi olika förmågor och förkunskaper som gör att alla inte kan nå till högsta nivå i allt. Men med ansträngning kan alla utvecklas i allt, det är poängen.

Läraren och eleven har ett gemensamt intresse: elevens utvecklingsprocess, tillsammans kan man fascineras av de nya kopplingar som bildas i hjärnan, kanske just för att eleven suttit länge och ”inte fattat något”. Alla barn behöver känna sig accepterade och älskade som hen är, men bli uppmuntrade för det hen gör, menar Dweck.

Skolan skall vara platsen för klassresor

Skolan skall vara en plats för klassresor, alltför mycket talar för att det inte är fallet idag. I det perspektivet blir ett statiskt mindset helt fel! Kanske borde lärarutbildningen innehålla en kurs i just den sortens feedback som gynnar ett dynamiskt mindset?

Avgörande för all utveckling är den inre motorn i samspel med omgivningen. Skolmiljön skall inte bara stimulera elevernas utveckling, utan också lärarnas. En bra skola genomsyras av ett dynamiskt mindset som skapar allt skickligare lärare. Ledarskapet är avgörande. För att ge förutsättningar för kollegialt stärkande samverkan och för att skapa det utvecklande klimat som alla i skolan blir en del av. Då får vi nyfikna, modiga elever som ser sin egen ansträngning som det bästa redskapet för att hitta fler förmågor och utveckla dem. Till nya, oanade höjder.

Med inspiration från boken ”Mindset” av Carol Dweck, översatt till svenska 2015.

Annonser

Vad gör en politiker – egentligen?

Bilden av vad en politiker ägnar sina dagar åt är nog ganska oklar för de flesta. Det var den i alla fall för mig innan jag själv hamnade mitt i smeten. Nu, efter tre fjärdedels år, har jag viss koll på vad kommunpolitik är i det dagliga: Beslut, möten, media är kärnan! Denna korta beskrivning utgår från min roll som miljöpartist och skolkommunalråd i den styrande rödgrönrosa partigruppen i Göteborg.

Politiker bestämmer!

Att politiker bestämmer vet alla. Ja, i alla fall över den process som omvandlar skattepengar till kommunal service för invånarna. Politiker har visioner, ser möjligheterna och hindren, hittar och beslutar om lösningar för att förverkliga möjligheterna och komma över hindren. Många beslut handlar om att få ”skutan att rulla vidare”, till exempel skapa en effektiv organisation eller uppdatera riktlinjer. Politikern tar ställning till förslag från tjänstemännen, förändrar eller tar fram helt nya. Det viktigaste beslutet är budgeten, som beskriver hur pengarna skall användas under året. Budgeten låser pengarna, så nya beslut som kostar pengar kan inte fattas under året, om inte omständigheterna ändras kraftigt.

Besluten tas i nämnder och styrelser, som var och en är ansvarig för en viss verksamhet. Kommunstyrelsen har ansvar för hela staden övergripande. Utbildningsnämnden, där jag är ordförande, ansvarar för Göteborgs gymnasieskolor. Som kommunpolitiker med skolansvar har jag inte bara kommunala uppdrag, utan också uppdrag inom GR-regionen, på riksplan och även internationella uppdrag, som kopplas till skolfrågor.

Förbereda bra beslut

För att kunna fatta bra beslut blir det mycket att läsa, politikern får också muntlig information, deltar i seminarier, konferenser, utbildningar och besöker verksamheter. Hen är ibland med och mejslar fram lösningar på problem som uppstått. Alla beslut måste också vara förankrade i det egna partiet och förhandlas med de partier man samarbetar med. Det innebär många olika förmöten, interna beslutsprocesser och dialoger.

Ta beslut och bevaka att de följs

Beslutet är ju bara första steget till verklig ”action” i kommunen. Om det finns pengar i budgeten för att till exempel anställa fler lärare, ska det ju också hända. Politikern ägnar sig därför åt uppföljning: dialoger och rapporteringar. En nämndordförande har tät dialog med ”sin” direktör. Ett viktigt moment är att försäkra sig om att verksamhetens kvalitetsarbete fungerar, så att allt förbättras ständigt och inget tappas bort under året.

Stå upp för besluten

Vissa beslut uppfattas som positiva, t.ex. mer pengar till fritidshem, medan andra ger negativa reaktioner från omgivningen. Nedläggning av en verksamhet ger självklart mycket negativa reaktioner, speciellt från de som drabbas. Då gäller det att politikern har drivit en bra process innan beslutet, är påläst i sina egna och andras argument, kan lyssna och möta människor på ett bra sätt.

De flesta politiker i Sverige är det på sin fritid (97 %), och får arvode efter ansvar. Att vara ordförande kräver mer arbete och vissa ordförandeposter är deltidsjobb i Göteborg. Heltidspolitiker är bara kommunfullmäktiges ordförande och vi 18 som sitter i kommunstyrelsen, oberoende av hur många uppdrag eller ansvarsområden vi har. Varje parti har anställda politiska sekreterare, som kan ta politikerns plats vid schemakrockar, är sakkunnig, förhandlar, förankrar och löser många praktiska frågor t.ex. vid ministerbesök.

Möter många människor

Många vill träffa politiker, och politiker behöver träffa många människor! Därför blir det väldigt mycket möten (utöver de som hör till beslutsfattandet)! Varje politiker tillhör ju ett parti, och kan ha interna uppdrag. Många möten med partimedlemmar sker regelbundet t.ex. med de som har politiska uppdrag, men även medlemsmöten och träffar med olika grupperingar, är med där politiken formas. Politikern är förstås även med på möten för medlemmar i hela landet, som kongresser. Många möten är på kvällar och helger, eftersom de flesta partimedlemmar har arbeten eller gör annat på dagtid.

Politiker träffar också många olika icke-politiska grupperingar, allmänheten. Det är ofta företrädare för olika grupper av anställda, intresseföreningar av skiftande slag, föräldraföreningar, företag, högskolor och alla andra som har intresse av politikerns ansvarsområden, eller som politikern är intresserad av. Som politiker i kommunstyrelsen blir det möten som spänner över hela kommunpolitikens bredd.

Media

Den som har ansvar och makt blir extra granskad av media. Det är precis som det ska i en demokrati. Ibland bryter media mitt in i vardagen, när någon nyhet, t.ex. en ny rapport som berör politikerns ansvarsområden kommit ut. Det innebär snabbt påkallade kommentarer, intervjuer eller debatter i TV och radio. Politikern skriver debattinlägg och besvarar anklagelser och kritik i debatten. Hen deltar i live-debatter och är aktiv i sociala medier. Allt detta kräver omvärldsbevakning, förberedelser, faktainsamling och granskning. Inför val upptar det utåtriktade arbetet väldigt mycket tid med många inbjudningar, debatter, möten och enkäter att besvara.

Håller tal och besvarar mail

Politiker som sitter i kommunstyrelsen eller är ordförande representerar sin stad och verksamhet i många sammanhang, och får ofta hålla tal, t.ex. i samband med invigningar, konferenser eller olika officiella sammanhang. Det kan vara invigning av ett skolbibliotek eller examenstal till nyutexaminerade lärare. Ibland på engelska, oftast på svenska. Kommunpolitikern får möta utländska delegationer och olika studiebesökare. Kommunalråd har även vigselrätt (om man genomgår en kort utbildning). Sist men inte minst innebär politikerns jobb, precis som för de allra flesta andra, att hitta tid till sitt privatliv och ha goa arbetskamrater som man lunchar, fikar, skrattar och gråter med. Samt att besvara – och i politikerns fall även diarieföra – det dagliga inflödet av mail…

Låter det roligt? Det är det! Mycket uppbokad tid, väldigt omväxlande, tålamodsprövande, lärorikt, utsatt och ibland extremt snabba ryck! Framför allt känns det väldigt meningsfullt!

Win-win i Väster

Att få en ”lärarkandidat” har i många tider förknippats med en suck. ”Visst, jag offrar mig och försöker hitta tid att hjälpa hen”, tänker den redan stressade läraren. ”Extra obetalt arbete, en belastning, men viktigt och snällt av mig att ställa upp för nästa generation lärare.”

Ser VFU-studenten som en kvalitetshöjare

Varför inte tänka som inom förskolan i Västra Göteborg istället? Lärarkandidaten – VFU-studenten*) – ses här som ett tillfälle att passa på att höja kvaliteten – här och nu. Studenten bli en naturlig koppling mellan universitetets teoretiska resonemang kring lärande, och verkligheten ute på förskolan. Detta har förverkligats när man satsar på handledare som är aktiva i hela stadsdelen, och som skapar en kvalitetshöjning i varje förskola inom området. Summa av kardemumman blir alltså en generell förbättring som alla barn i stadsdelen får glädje av. Inte bara några utvalda ”övningsförskolor”. Det blir dessutom en värdefull feedback till lärarutbildningens utveckling och gör den mer träffsäker. Snacka om Win-Win!

”Övningsförskola” som gynnar alla

Det som pågår i Västra Göteborg är en försöksverksamhet – en av flera i landet kring ämnet ”övningsförskolor” som är en del i lärarutbildningen. Kommande utvärderingar får avgöra om just den här modellen kommer att resa vidare österut i staden och landet. Under mitt besök fick jag se hur den tydliga strukturen kring VFU-studenten gynnade alla medarbetare, nya som gamla, och hur man arbetade med att använda studentens utomstående ögon och koppling till universitetet, för att synliggöra det osynliga och utveckla arbetsplatsen. Sedan blir jag alltid inspirerad av att få besöka och ta del av våra yngsta medborgares nyfikenhet, glädje och energi, här tillsammans med engagerad personal!

*) VFU är den obligatoriska verksamhetsförlagda utbildning som alla som studerar till lärare eller förskolelärare genomför under några veckor av sin utbildningstid.

Kan fler karriärsteg för lärare gynna eleverna bättre?

Lärarens främsta motivator är att se fler barn lyckas, skriver Per Kornhall i den mycket läsvärda boken ”Förstelärare – en handbok”. Ju fler barn som lyckas ju mer motiverade lärare. Ju fler motiverade lärare ju fler barn lyckas. Det är ju en fantastisk återkoppling! En positiv spiral som vi aktiva i skolan måste skapa de bästa förutsättningarna för!

Hur ska det gå till? Vi har idag karriärtjänster för lärare, där förstelärare och lektorer bidrar till förbättringar i skolan och ibland skolor i en hel stadsdel. Ökar de motivationen i lärarkåren? Vad fungerar bra, vad kan fungera bättre? Kan vi utveckla lärares möjligheter till karriär på ett sådant sätt att det verkligen får fler elever att lyckas? Får alla elever och alla lärare att lyckas? Skolan får inte blir ett lotteri, där bara vissa elever får ”bra” lärare? Alla elever, oavsett vilken lärare slumpen har tilldelat hen, har ju rätt till bra undervisning! Skolutveckling måste därför handla om hela personalens utveckling. I synnerhet är det ju lärare med förbättringsbehov som behöver motiveras allra mest.

Lära av andra länder och av forskningen

Kan fler karriär- och lönesteg som baseras på formell meritering och tydliga uppdrag vara en del i svaret? Någon sorts kompensation för att arbeta i utsatta skolor? Detta är alternativ som förekommer i andra länder, som ingick i den rekommendation som OECD kommit med och som forskarna Yuan med flera föreslår. Kan det bättre gynna den kollegiala samverkan, som visat sig så oerhört framgångsrik för att få eleverna att lyckas? Kan det skapa mer tid för rektor att prioritera det pedagogiska ledarskapet, så som är fallet i Kanada, där löner sätts i tydliga steg?

En icke-dömande och utvecklingsfokuserad skolmiljö

Den nyutexaminerade läraren kan vara laddad med energi, ha goda kunskaper, personliga kvaliteter och fantastiska pedagogiska idéer. Men det räcker inte. Bra lärare skapas under hela yrkeslivet i ett varmt kollegium, där alla gör varandra bra. Läraren behöver befinna sig i en icke-dömande, utvecklingsfokuserad miljö, där det råder lika stor öppenhet med problem och misslyckanden som med lyckade exempel.

Jag önskar en utveckling mot en genomtänkt karriär- och lönemodell för lärare, som ökar alla lärares motivation och lockar fram det bästa ur varje medarbetare! Och därmed ger alla elever goda möjligheter att nå sina drömmar!

(Ovanstående skämtsamma teckning av mig kan fungera som en kort presentation av mig. Den tillverkades under Lärarförbundets mingel i Almedalen 30/6 av tecknaren Per Lublin.)

Skolan behöver ett varmt och professionellt klimat!

När politiken fungerar som bäst skapar vi en god jordmån som får lärare, rektorer och annan personal att växa  – då växer eleverna! Efter år av politisk detaljstyrning som både undergrävt lärarens profession och ökat administrationen, behöver skolan arbetsro. En politisk inriktning mot breda uppgörelser är önskvärd, så att strategiska förändringar inom skolan även håller över val.

Central eller lokal styrning?

Arbetsro kräver också att de ekonomiska villkoren för skolan är någorlunda stabila. Centralisera blir lätt det reptilsnabba svar från de som är missnöjda idag. Är centralisering verkligen bästa sätt åstadkomma stabilitet för skolan? Kan en central organisation behålla den lyhördhet och flexibilitet som krävs när elevgruppers behov och andra omständigheter ständigt förändras? Svaret på hur organisationen kan spetsas eller förändras för att skapa mer stabilitet och bäst gynna barnen lär komma i den utredning om skolorganisationen i Göteborg som just sjösatts.

Både Stockholm och Malmö har nyligen omorganiserat och centraliserat skolan. Deras erfarenheter och barnsjukdomar kan vi med kloka överväganden undvika. Ökad centralisering har ökat avståndet mellan ansvariga politiker och medborgarna.  Många fler beslut tas av tjänstemän och politikerna hamnar väldigt långt från ”golvet”. De kan omöjligt sätta sig in i den lokala situationen, som alltid innehåller mycket mer än bara ”skolan”, på hundratals skolor.

En annan risk är bristen på helhetssyn, när skolan bara har sin egen organisation att försvara. Det är välbekant att fungerande hem är en viktig grund för fungerande skolbarn. När hemmet faller hjälper det inte med fler lärare i skolan. En helhetssyn kring barnets totala situation skapar en styrka och socialtjänst, familjehälsa, fritidsverksamheter kan samverka kreativt.  Det finns många goda exempel på detta bland annat i Göteborg. Sitter dessa olika verksamheter på egna ”påsar med pengar” med revir att försvara, riskerar den viktiga helhetssynen att gå förlorad. En ny organisation behöver ta vara på dessa erfarenheter.

Rektor kan skapa ett bra klimat

Att lyckas med skolan handlar också om klimat. Med ett varmt och professionellt klimat i och kring skolan stärker personal, föräldrar och elever varandra i en positiv spiral. Rektor behöver utrymme för pedagogiskt ledarskap för att kunna skapa den tydliga struktur som ger förutsättningar för ett gott klimat, för god fortbildning och kollegial samverkan. Svenska rektorer lär ägna ca 5 % av sin tid åt pedagogiskt ledarskap, medan motsvarande procentsats i Kanada är 50 %. Här har vi något att lära!

 

Mitt debattinlägg om skolsatsningar i Göteborg 26 maj 2015:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2725596-sa-raknar-vi-med-att-gora-skolan-battre

Replik från Alliansen 29 maj:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2729068-karin-pleijel-mp-har-inte-lart-sig-av-misstagen

Slutreplik 6 juni (som publicerades på e-GP):

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2737578-oronmarkning-ger-mindre-pengar-till-skolan

 

 

Hund-power

En hund åt alla! Vilken fin och klok önskan jag fick ta del av när jag besökte elever i särskola och särskild undervisningsgrupp i Svartedalsskolan, samt deras skickliga och engagerade lärare. Där blev jag även bekant med hunden Zelda. Utöver att agera trogen och entusiastisk supporter, kunde hon tålmodigt lyssna på en uppläst berättelse – utan att döma. I egenskap av fullt levande varelse behövde hon dessutom vänliga människor som tog hand om henne. Det mår hon bra av, liksom de barn som får henne att må bra.

En trogen och förstående supporter

Vem behöver inte en supporter? När det blåser kallt och alla ord bara blir missförstånd som man skall krångla sig ur. Då behöver vi alla en hund (läs supporter) som förstår precis hur det känns. Utan ord. Som bara finns där. En hund som symbol för att lindra vår ensamhet. Den som alla människor känner av förr eller senare. För visst är vi alla ensamma, unika, eller annorlunda, trots våra ivriga försök att smälta in. Denna känsla av att vara annorlunda känns kanske extra stark för den som fått en diagnos, det vi kallar ett avvikande beteende eller en funktionsnedsättning. Den som utrustats med en extrem begåvning i matematik upplever sig också som unik. Känslan av ensamhet kan vara densamma, men samhällets syn på olika unika förmågor varierar kraftigt.

Att vara unik är att vara begåvad

Föreläsaren Sara Lund/Claes Schmidt (i Skolriksdagen härom veckan), kallade i blandad skämtsam och allvarlig ton diagnoser för begåvningar. Mycket intressant och befriande! Vi kan välja att se varje unik särart som en begåvning. Vissa kommer till sin rätt i skolan, andra inte. En stor andel av våra nobelpristagare lär ha en Asperger-diagnos. En Asperger-begåvning, klockrent!

Höj statusen på att misslyckas i skolan

Tänk om det vägde lika tungt att ha förbättrat sig från E till D i matte, som att ha fått A på provet? James Nottingham satte fingret på en extremt viktig fråga på Skolriksdagen i veckan som gick! Med den fixering som råder på resultat, på betygen, riskerar vi att missa själva poängen med skolan. Vad är poängen? Att utvecklas i hela sin potential! Skolan ska stötta och utmana eleverna, så att de kan förverkliga sina drömmar och bli en del i samhällsbygget. Men är det inte betyg som hjälper barnen att komma in på sin drömutbildning? Jo, visst är det så. Det går inte att ta till sig engelsk högskolelitteratur om du inte förstår engelska på ganska hög nivå. Nivån spelar roll, det kommer vi inte undan.

Att utvecklas är att misslyckas

Men hur ska du kunna veta vad som är din dröm, om du inte fått utvecklas inom en massa olika områden? I skolan ska vi hjälpa eleverna att testa olika saker, och utvecklas inom allt. Oavsett nivå. Oavsett medfödd talang. Rangordna och sortera och du skapar rädsla. Trygghet och lust att lära får vi istället när utveckling blir norm. Att utvecklas innebär att misslyckas och lyckas om vartannat. Det skapar trygghet, mod. Du vågar vidga dina ramar. Eller som kloka klass tre jag besökte i Västra Göteborg sa: ”Misstag är ett bevis på att du försöker”.

Både ”svaga” och ”starka” förlorar på betygsfixeringen

Kanske finns en fantastik hälsocoach gömd i Micha som helst av allt vill slippa idrottslektionerna. Han skolkar för att han inser att han ändå aldrig kan få ett bra betyg i idrott. Även om han utstår klasskamraternas hån och förbättrar sig till dubbla nivån, blir betyget, ”domen” max ett E. Visst kan läraren heja på och försäkra att det är förbättringen som räknas. Det är förstås bra. Men Micha vet i slutändan att för alla i klassen, i samhället, är det betyget som räknas. Han ger upp och hans hälsa likaså.

Och möjligen skulle Aina som är bäst på alla prov kunna bli nobelpristagare? Alla säger att hon är bäst i skolan. Betygen räcker till alla utbildningar man kan tänka sig. Men hon har blivit livrädd för att misslyckas, testa något utmanande som riskerar hennes plats på piedestalen. Aina stannar på en nivå långt under sin potential.

Vi behöver ett samhällsklimat som värderar utveckling

När hittar vi ett sätt, ett samhällsklimat, som de facto värderar progression lika högt som resultat? Först då kan vi känna oss trygga i att skolan leder Micha, Anna och alla andra elever  till sin fulla potential.