Kategoriarkiv: 2016

Kan man lita på någon man inte känner?

Hur gör man för att lita på någon? Vänner, arbetskamrater och släkt är en sak, men alla ”de andra”. Den jag sätter mig bredvid på bussen eller kvinnan som hanterar mitt ärende på försäkringskassan? I polisens rapportering fick vi nyligen en bild av tilliten i olika delar av Göteborg. Den skiljer sig mycket åt. Hög tillit vid Linnéplatsen och låg i Norra Angered. Liknande skillnader kan man se i olika delar av landet, där så kallade utsatta områden präglas av låg tillit mellan människor. Och även låg tillit till ”systemet”, samhället. ”Hur ska jag kunna lita på någon jag inte känner?” hörde jag nyligen en kvinna som nyss kommit till Sverige säga. Logiskt, eller? Historikern Lars Trägårdh menar att vi som är uppväxta i Sverige oftast har en sval och bred tillit. Den är inte så stark, men omfattar såväl ”mannen på gatan” som samhällets institutioner. Människor uppväxta i vissa delar av världen har istället stark och smal tillit.  Där kan tilliten vara mycket stark och omfattar den egna gruppen, religionen, klanen. Trägårdh har i sina studier också visat att tilliten ökar med tätare kontakter mellan grannar. Ganska logiskt egentligen. Att möta alldeles vanliga, helt unika människor av kött och blod är ofta en befrielse jämfört med de fördomar som kan få kraft när ”den andre” finns på avstånd. På avstånd kan hen lätt bli en av ”dom”, inte en av oss.

Mannen på bussen

Häromdagen på bussen, satte jag mig bredvid en man som av utseendet att döma hade tunga erfarenheter i bagaget. Ovanligt nog tog han kontakt och pekade i Ipaden på ordet ”analysera”. Vi fann snart att vi inte hade något gemensamt språk. Hur förklarar man ordet analysera utan ord? Gestikulerande med armarna försökte jag visa att mellan det tydligt avgränsade ”problem” och ”lösning” finns det mer diffusa ”analysera”. Kanske förstod han. I vår knapphändiga kommunikation lyckades jag ändå förstå att han var kemilärare från Syrien. Eftersom jag är fysiklärare från Sverige fann vi direkt en gemensam nämnare och denne ”andre” blev plötsligt en nära kollega! Med en fantastisk arbetsmarknad i Sverige dessutom. Jag gav honom mitt visitkort och väntar ännu på ett mail…

Vår sårbarhet förenar oss

Våra bristande språkkunskaper till trots (arabiska för min del och svenska för honom) ledde till en sorts ömsesidig sympati och fick mig att tänka på några kända rader av Leonard Cohen. “There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in.” Textraden i hans låt Anthem, säger mycket om vad det handlar om att vara människa och hur vi finner närhet till varandra. Eller snarare om att vara mänsklig. (I samtiden, likaväl som dåtiden verkar det tyvärr fullt möjligt att förena att vara människa med att vara omänsklig.) Det mänskliga och sårbara i oss är all närhets moder. Det hävdar Brené Brown i boken ”Mod att vara sårbar” och jag är benägen att hålla med. Hennes mycket läsvärda böcker kring skam och sårbarhet blev en sådan omtumlande upplevelse att mitt synfält för evigt ändrade både riktning och färg. Läs gärna hennes böcker och kom närmare ”de andra”!

Lars Trägårds föreläsning om tillit i olika länder och i Sverige:

http://play.skl.se/video/star-sverige-infor-en-tillitskris-7-december-2015-07-dec-11-27?html5=0

Överst på önskelistan till Tomten: Meningsfulla samtal.

Hur kan vi skapa möten som inte spårar ur i svart och vitt, i gällt tonläge och snedvridna anklagelser, i värsta fall i hat och hot? Konflikter finns, kommer alltid att finnas när vi är fler än en i rummet. Orättvisor och frustrationer finns och behöver vädras. Demonstrationstågets slagord och debattens låsta positioner har sina tydliga roller i en demokrati. Men vad jag saknar är fler arenor där vi för meningsfulla samtal. Där vi möts i de nyanserade grå, eller snarare i de färgrika skalorna. Platser, forum, sammanhang där det meningsfulla samtalet står i fokus. Samtal som stärker alla som deltar. Där något positivt händer i var och en. Ett mänskligt möte som ger en ny insikt, en kunskap som växer fram, en lösning som tagit första steget. Där en konflikt inte leder bort från utan närmare en ökad förståelse för varandra. En insikt om vilka frågor vi måste lösa, vilka behov vi har. Där fler vinklar uppdagas och faktabasens för- och nackdelar breddas.

Skicklig-göra varandra

Möten där jag som person inte måste låsa fast mig i en falang, utan kan tillåtas att röra mig fritt, kanske osäkert och trevande för att eventuellt landa i en ståndpunkt. Ett samtal där vi skickliggör varandra. Visst är det ett vackert ord: skicklig-göra. Jag har fått det på hjärnan och älskar det!

Ett gott exempel från förskolans värld

Häromveckan besökte jag ett seminarium om barngruppernas storlek i förskolan. Lärarförbundet arrangerade ett möte med forskare, profession och politiker. Ett riktigt gott exempel på ett meningsfullt samtal. Forskarna visade sina resultat. Konflikter vädrades. Förskolechefens stress över stora barngrupper och vikariebehov lyftes upp. Vem kan bygga goda relationer mellan barn och vuxna när gruppen är för stor? Just goda relationer verkar vara återkommande i begreppet kvalitet överallt. Eller är det bara mina öron som utvecklat en känslighet för just detta?

Politiken var där (bl.a. jag) och lyssnade. Fick säga att vi satsar pengar för att minska barngruppernas storlek, men blir frustrerade när vi inte ser att det leder dit, hur vi tänker framåt och vad som är på gång. Att behoven är stora och resurserna begränsade. Jag upplevde att vi lyssnade ömsesidigt på varandra. ”Lyssna” är den viktigaste nyckeln till meningsfulla samtal.

Många dimensioner på kvalitet i förskolan

På seminariet fick vi höra forskarnas belägg för hur stora, och faktiskt även små barngrupper, kan hota kvaliteten. Ja, riktigt små barngrupper kan faktiskt tappa i energi och minska möjligheterna att få en god gruppdymamik. Kvalitet blir så brett, stort och mångfacetterat. Barngruppernas storlek, sammansättning, personalens utbildning, relationerna, lokalerna, vistelsetiden, pedagogiken, maten, lekmiljöerna, utemiljön… allt detta ryms i begreppet kvalitet. Och samtidigt tydligt att barngruppernas storlek i Göteborg som helhet behöver minskas.

Önskan till Tomten

Jag avslutar med en önskan till Tomten: Fler meningsfulla samtal. Och passar på att avge ett förtida nyårslöfte: att själv göra vad jag kan för att bidra till att skapa fler meningsfulla samtal.

Vad gör allt mätande EGENTLIGEN med oss?

När vi hittat något mätbart är steget inte långt att skapa en rangordning. Från bäst till sämst. Begripligt, överskådligt, så lätt att förblindas av, men ack så förenklat. Speciellt när komplexa saker ska jämföras. Och vad gör rankinglistorna EGENTLIGEN med oss?

Jag råkade lyssna på serien ”Människans mått” i P1 i somras. Det handlade bland annat om riskerna med att barn rangordnas. Tänk om vi redan i skolan direkt sorterar in barn i samhällets A och B-lag? Vilken otäck insikt! Vilket extremt högt pris!

Övre halvan sporrad, nedre halvan ger upp

På den övre halvan av rangordningen känner vi oss sporrade. Är jag bland de bästa? Nära toppen? Motivationen är hög för att anstränga sig mer och nå högre, kanske hamna i den översta kvartilen, eller till och med nå en topplacering. I den här gruppen skulle man kunna säga att rangordningen kan vara av godo.

I den nedre halvan är det dystrare. Skammen att vara bland de lägst placerade är tung. Elever (och säkert andra som rangordnas) hittar gärna destruktiva strategier för att skydda sin person från skammen att inte duga och vara bland de sämsta. Dessa strategier kan handla om:

  • Yttre förklaringar. Man ser externa, för sig själv opåverkbara faktorer som orsaken till den dåliga placeringen. Dåliga lärare, trist uppväxt, någon annan, något annat utanför mig här och nu.
  • Undvika risker. Det kan handla om strategier som innebär minimalt risktagande, för att slippa skammen att hamna på nedre delen av listan igen. Man antar inga utmaningar, utan gör bara de lättaste uppgifterna.
  • Stämpel på sig själv. Man kan stämpla sig själv som obildbar i just det som rangordningen handlade om. En vanlig stämpel är ” inte-matte-människa” som förklaring till svaga matteresultat. Detta leder till den absurda slutsatsen att bara en viss sorts utvalda människor skulle ha matte-förbättrings-förmåga.

Gemensamt för dessa strategier är att de alla tre leder till den diametrala motsatsen av vad som skulle behövas för att förbättra sig och utvecklas: egen ansträngning. De leder alla till bristande motivation, till passivitet och det värsta av allt: en bristande tro på egenmakten över sin utveckling.

Sanningen är ju att vi alla kan utvecklas, oavsett nivå. Visst finns det järnviljor som kämpar sig uppåt oavsett allt, mot alla odds, från botten till toppen. De finns absolut, men är få. De är utrustande med en extra portion inre geist, medfödd eller förvärvad.

För flera år sedan läste jag boken ”Sporre eller otyg – om bedömning och betyg”, som egentligen kom till samma slutsats. De som sporras är de som ligger nära den högsta betygsnivån. De andra tappar sugen, förlorar motivationen att förbättra sig. Bästa feedback visade sig vara när eleven fick konkreta råd om vad hen behövde göra för att förbättra sig. Så fort dessa råd kombinerades med de lägre betygen försvann motivationen till förbättring.

Skolan behöver inte fler tappade sugar!

Vi kan inte offra hälften för att den övre halvan ska få glädjen att tävla om topplaceringarna. Skolans viktigaste kunskapsuppgift måste vara att motivera ALLA till ansträngning att utveckla sig. Att synliggöra den individuella utvecklingen eller progressionen kan vara ett viktigt redskap. Men det räcker inte att göra det i det tysta, det borde vara denna kvantitet, jämte måluppfyllelsen, som avgör om en skola har lyckats med sitt uppdrag eller inte.

Oavsett vem som äger kolet ska det stanna i marken!

Vi måste verkligen göra allt vi kan för att få ner koldioxidutsläppen globalt! När nu inte Vattenfalls tyska kolkraftförsäljning gick att stoppa ger istället ”utsläppsbromsen” mindre koldioxidutsläpp totalt i Europa från och med år 2018.  Varje utsläppsrätt blir dessutom dyrare. Det försvårar för alla som släpper ut koldioxid, speciellt de som ger stora utsläpp som kolkraft och andra fossila energikällor. Oavsett vem som äger dem!

Här kommer ett försök att förklara ”utsläppsbromsen” som Isabella Lövin (MP) presenterade i samband med att Vattenfall kommer att sälja tysk kolkraft. Skälet till försäljningen är att vi inte har en riksdagsmajoritet för att ändra i Vattenfalls ägardirektiv, så att Vattenfall själva kunde avveckla kolkraften.

Med utsläppsbromsen tar vi däremot första steget för att göra all ny kolkraft omöjlig, på grund av att den blir så olönsam i jämförelse med förnybara energikällor.

Bild 1. Utsläppen i Europa 2017 anser vi i detta räkneexempel vara 10 ton koldioxid. Här syns varje ton utsläpp som vita rutor.Utsläppsbromsen 1

 

 Bild 2. Utsläppsrätter (orangea lappar) krävs i Europa för varje ton koldioxid som släpps ut per år. Här syns att varje ton utsläpp har fått en utsläppsrätt 2017.

Utsläppsbromsen 2

 

Bild 3. Utsläppsbromsen sätts in från och med år 2018, den innebär att Sverige (och andra aktörer) köper 2 ton utsläppsrätter och förstör (annulerar) dem. Då finns det bara möjlighet att totalt släppa ut 8 ton koldioxid i Europa.

Utsläppsbromsen 3

Konsekvensen av detta blir

  1. att det blir mindre koldioxidutsläpp totalt i Europa från och med år 2018
  2. att varje utsläppsrätt blir dyrare. Det försvårar för alla som släpper ut koldioxid, speciellt de som ger stora utsläpp som kolkraft och andra fossila energikällor.

Oavsett vem som äger kolet kommer det att stanna i marken!

Rolig integration med förskolebussen

Färden denna soliga tisdag gick till havet. I riktigt gott sällskap! Femton förhoppningsfulla förskolebarn och deras sång- och lekkunniga, pedagogiska förskolelärare. Och så Majsan, förstås, som inte bara körde bussen, utan också hade något lite speciellt att skoja om med varje barn.

Förskolepedagogik ”live”

Att som politiker få vara med i förskole-vardagen känns som en stor ynnest. Få se och uppleva förskolepedagogik ”live”. Att en stunds extra väntan kan innebära påfrestning känner de flesta till, som haft med 3-5-åringar att göra. Vips förvandlades väntan till något aktivt, när förskolelärarna Kristoffer och Joel tog fram gitarren och bästa sångrösterna. Tiden flög iväg när barnen fick önska låtar. Här blandades traditionella sånger som ”Bockarna Bruse” med nykomlingar som ”Krokodilen i bilen”. Men just de här förskolelärarna hade även lite kulturhistoria i bakfickan, och framförde proffsigt Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon”. Det var inte så många av barnen som kunde nynna med i refrängen, men väl vi besökare, som hunnit bli några decennier äldre…

”Det luktar bajs” sa en liten flicka och rynkade på näsan just när vi kom fram till lekplatsen, några meter från en grund havsvik. ”Det är tången som luktar så, vi är vid havet”, sa Joel. ”Jaha”, sa flickan och sprang fram för att hinna först till klätterställningen. Flickan, som vuxit upp i stadsdelen Bergsjön, har kanske inte haft så många möjligheter att komma till havet. Förutom att hon just lärt sig orden hav och tång med flera sinnen, rymde denna dag i förskolebussen på många överraskningar.  Det tekniska bekymmer som Majsan noterade före avfärd, blev till exempel ett uppskattat besök på Scanias verkstad som hälsades med ”hurra” och lysande ögon från några barn.

Att gå utanför bekvämlighets-zonen

Just som vi lämnat bussen och kommit fram till lekplatsen i Askimsviken, mötte vi en förskolegrupp från stadsdelen Askim, men också tunga droppar från himlen. De blev fler och tätare, och snart stod alla barn och lärare ihopträngda under ett glest björkbuskage. Regnet sipprade ner över våra axlar och armar, åskan dundrade, men inget av barnen blev riktigt rädd eller ens klagade. ”I augusti när vi först var ute med bussen var det många barn som var rädda för vädret, men nu har de vant sig och förstår att det ingår. De har fått större självkänsla och blir mindre rädda att gå utanför sin bekvämlighets-zon”, berättade Kristoffer.

Snart kunde vi ta oss ut på lekplatsen, solen sken igen och vattnet på marken avdunstade snabbt. Joel kunde förklara för barnen att vatten, som regn består av, även kan finnas till som ånga. Så fick utflykten även ett mikroinslag av fysik.

Integration med bussen

Andra dagar går bussen till museer, Slottskogen, stadsbiblioteket. Ja, det fina med en buss är ju att den kan utöka förskolans lek- och lärmöjligheter långt utanför förskolegårdens staket. Lärarna berättade att barnen drar med sina föräldrar till stadsbiblioteket, efter att de besökt platsen med förskolebussen, och familjernas besöksradie utökas ständigt.

Så väl kan integrationen fungera. I den aktuella förskolegruppen hade inget av barnen två svenskfödda föräldrar. Men med bussen som förskola varannan vecka, och med engagerad, kunnig personal, utökas självkänslan och ordförrådet. Alla sinnen får sitt med de lek- och lärmöjligheter som bara fantasin och bussens räckvidd sätter gränser för. I Göteborgs rödgrönrosa förslag till budget 2017 välkomnar vi fler.

Sverige – landet där vi gör varandra bra (?)

För eller emot? God eller ond? Vi eller dom? Polariseringen i samhället ökar och det är dags att hissa varningsflagg. Det sker på många håll: på nätet, i media, vid offentliga möten. När hatnivån ökar, föder det lätt mer hat, lockar fram våra sämsta sidor. Rädsla. Misstro. I sin ytterlighet, våld. En samhällsutveckling käpprätt motsatt den önskvärda. Historien är inte vacker när polariseringen går överstyr. Före andra världskrigets utbrott var det inte bara nazisterna som hade vind i seglen, även kommunister lockade stora skaror av sympatisörer. Inte sällan i våldsamma sammandrabbningar just före 1939. Hur kan det gå om vi inte bromsar polariseringen? Vart tar nyanserna vägen, när världen målas i svart och vitt? Vart tar mjuka värden vägen när det bara är slagfälten som lockar publik?

Det nyanserade hyllas i skolan

För att uppnå skolans högsta betyg (A) skall eleven ”nyanserat kunna diskutera komplexa frågor” inom givet ämne. Nyanserat. I landets alla klassrum uppmuntrar lärare sina elever att inte fastna i en tanke, utan se olika synvinklar, för- och nackdelar, sammanhang. Höja sig över det dikotoma, lära sig se färger och nyanser, kontexter och dilemman. Om skolan nu är så viktig för en bra framtid (vilket den är!) borde ett nyanserat förhållningssätt hyllas mer. Vad vi ser i samhället är det motsatta.  Vi själva dras in och media eldar på – de vill gärna se politiker som positionerar sig i varsitt hörn av rinken och ryker ihop. Helst så det stänker. Underhållning? Javisst. Och det hör hemma i sportens värld. Men sportens och politikens världar är väsensskilda. Politiker är ytterst ansvariga för väl fungerande skola, sjukvård, omsorg, trafik, bostäder. Om politiken misslyckas för att den reducerats till underhållning, eller lockas till alltför enkla lösningar på komplexa problem, drabbas den tredje parten – vi alla, samhället. Värst är det – som alltid – för de svagaste som är mest beroende av stödet från ett fungerande samhälle. Dessutom tvivlar jag på om det är så många som tycker att ett högt och ganska förutsägbart tonläge är underhållning längre? En svartvit världsbild blir snart ganska kall och ointressant.

”Vi får inte låta detta bli tiden då vår förmåga att ha två tankar i huvudet samtidigt gick förlorad”, skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet angående det växande näthatet. Jag håller med, vi får helt enkelt inte gå med på att låta oss reduceras och fördummas.

Ett kritiskt synsätt utan hat gör oss bättre

Nej, jag tycker inte att media skall ”jamsa med” och likt Folkets dagblad i Kina måla allt politikerna gör i rosenrött. Absolut inte! Fri kritisk media är en av demokratins garanter. Media skall alltid granska makten, ställa de svåra frågorna, ställa mot väggen, synliggöra konflikter. Men inte bara leta motpoler. Någon gång måste nyanserna få komma fram och hyllas. De svåra avvägningarna bakom besluten. Tvivlen på vad som ger bäst resultat på kort och lång sikt. Alla åtgärder som görs i det tysta för att kommunicera och lindra de negativa konsekvenserna. Politiker kan förstås inte trolla med knäna mer än någon annan, utan gör oftast så gott det går.

Framtiden är okänd terräng, vi behöver allas bästa sidor

Den viktigaste samhällsuppgiften borde vara att skapa ett varmt klimat som lockar fram det bästa ur var och en. Jag vidaretolkar den kloka fotbollstränaren Pia Sundhages slogan: Sverige ska vara landet där vi gör varandra bra. Ett sätt är att hylla nyanserna.

Misslyckandet i Köpenhamn behövdes för att lyckas i Paris

Paris i december 2015. Alla världens länder står enade, så vackert! Vi har en gemensam fiende, något som förenar oss människor, var än vi bor på planeten. Fienden heter ”tre eller fyra grader varmare”. Vetenskapen visar att det inte är så oskyldigt som det låter. Många av våra livsnödvändiga med-arter på planeten jorden är allvarligt hotade. När klimatzoner förändras kommer arter utplånas snabbare än vi kan förstå konsekvenserna av. Oväder drabbar oss med allt högre intensitet. Havsvattennivån dränker både öar och kraftigt befolkade kustområden. Följderna hotar inte bara våra medspelande arter, utan hela mänskligheten. Klimatflyktingar förutspås i antal som inte liknar några tidigare folkvandringar.

Tre geniala grepp avgjorde i Paris

För att undvika klimathotet fastställde Paris-mötet att vi måste hålla oss under två grader, till och med under en och en halv grad fanns med i diskussionen. Tre geniala grepp avgjorde att Paris blev lyckat. Istället för att ålägga länder utsläppsreduktioner fick man varje land att framstå som aktiva genom frågan: ”Hur stora utsläppsminskningar kan ditt land bidra med?”. Blotta tanken på tvång har tidigare gjort att vissa länder slagit bakut direkt. Det andra greppet var att låta toppolitikerna komma i början av mötet, då de gav mandat till sina ministrar och tjänstemän att komma överens. I Köpenhamn gjorde man tvärtom, trodde att de mäktigaste skulle kunna lösa de svåraste knutarna om de kom sist. Det tredje greppet var att åtgärderna kommer att följas upp var femte år. Då ser vi om de utlovade åtgärderna räckte eller om en tredje växel måste läggas in. Köpenhamn blev det lärande misslyckande som gav förståelsen för vad som krävdes i Paris.

Kommer vi att lyckas?

Som vanligt är det lätt att vara överens om något övergripande och diffust. Det kan vara nivån på global uppvärmning, en jämlik och fredlig värld eller ett integrerat samhälle. Som vanligt är det svårare att agera, faktiskt göra det som krävs, kanske förändra mig och mina invanda mönster. Lärdomen från ozonskiktets uttunning, också ett globalt hot, är att vi kan lyckas. Montrealprotokollet från 1988 räddade planeten från livsfarligt ökande UV-strålning, som varit konsekvensen av ett uttunnat ozonskikt. Skillnaden är dock stor. UV-hotet kunde avvärjas genom byte av en kemisk substans till en annan, med tekniska innovationer som inte påverkade vår livsstil. Den livsstil som orsakar den globala uppvärmningen är inte bara en del av våra svårbrutna vanor, den är också exakt var den stora andelen fattiga i mänskligheten eftertraktar mest av allt. Även om vi kanske kan ändra våra bortskämda vanor i väst, varken kan eller vill vi hindra fattiga människor att nå välstånd. Snacka om dilemma!

Visst kommer vi att lyckas!

Lösningen då? Efter läsning av Naomi Kleins senaste bok ”Klimatet och kapitalismen” blir jag inte direkt hoppfull. Hon skriver att de investeringar som redan idag gjorts av bolagen i den fossila branschen innebär fem gånger större utsläpp än vad tvågradersmålet innebär. Hur kan man hindra den som redan gjort en stor ekonomiskt investering att inte försöka få något tillbaka? Hur skall man hindra den som just investerat i en bensindriven bil att inte använda den? Med allt detta snurr i huvudet landar jag i några funderingar om framtiden:

  1. Vi i den välmående delen av världen måste med oförminskad styrka ställa om! Vi vet exakt vad som krävs. I handling ska vi visa att ett gott liv utan fossila bränslen är fullt möjligt. En livsstil som förenar livskvalitet med resurseffektivitet, t.ex. mindre köttkonsumtion och färre onödiga transporter. Fossiloberoende, resurssnål teknik som baseras på förnybara råvaror. Företag som tänker cirkulärt och återvinningsfokuserat. Mer tjänster och mindre prylkonsumtion.
  2. Så snabbt som möjligt fasa ut tillverkning av nya produkter som kräver fossila bränslen, t.ex. bensindrivna bilar, och öka inblandningen av fossilfritt i de produkter som redan finns på marknaden.
  3. Genomföra stora investeringar i till exempel järnväg och fossilfri energiproduktion, utan att hamna i nya fallgropar (som kärnkraft). Finansieras till exempel av koldioxidskatt eller gröna fonder.
  4. CCS-teknik (Carbon Capture and Storage). Ja, efter Kleins bok har jag börjat tänka att vi under en period kanske tyvärr inte kommer undan denna trista, men troligen fungerande metod för att fånga in koldioxid och förvara den, så att inte atmosfären skall förtjockas ohållbart. Så länge som vi har aktörer som trots allt utvinner kol/olja ställa CCS som ett motkrav?

Få stenen i rullning

Ibland krävs ”den hundrade apan” för att få saker att hända, en kritisk massa som får stenen i rullning. Vår sociala identitet är så ohyggligt stark, innerst inne är vi ”groupies” allesamman. När en tillräckligt stor andel människor tagit klivet, så är det bara att hänga med och hålla i hatten för resten. Innan dess får vi ibland kämpa i motvind, men aldrig, aldrig ge upp!

 

Bild på Eiffeltornet: By Tristan Nitot – standblog.org, CC BY-SA 3.0,