Kategoriarkiv: 2017

Det viktigaste frisk-redskapet

Vad är skolans viktigaste uppdrag? I min värld finns det tre hjärtan som symboliserar kärnan. Att lära sig älska att lära nytt, som jag skrev om i förra blogginlägget. Att röra sig är mitt andra hjärta. Varför är det viktigare än många tror?

Uråldrig koppling hjärna – rörelse

Sedan vår första tid på jorden har hjärnans funktion gått hand i hand med fysisk aktivitet. Ja, jag menar verkligen första tid! Inte i den dåtid när vi var savannlevande Homo Erectus eller stenåldersmänniskor långt senare. Nej, mycket, MYCKET tidigare! När våra förfäder för sådär 600 miljoner år sedan fick sin första hjärncell. Hjärncellens uppgift var att koordinera rörelser. Rörelser som blev en fördel för den lilla livsformen att skaffa mat och överleva. Sen har utvecklingen sprungit iväg från en enda till de sådär 100 miljarder hjärnceller vår hjärna innehåller idag. Några förmågor har förvisso lagts till vår hjärnas kapacitet, men att koordinera rörelser var liksom först ut och ligger kvar där som grunden.

Fysisk och psykisk hälsa

Kanske är det därför som fysisk aktivitet visat sig vara det viktigaste frisk-redskap vi kan få med oss under livet? Alltmer forskning bekräftar att den fysiska aktiviteten inte bara gynnar det rent fysiska tillståndet och stärker immunförsvaret samt förebygger ohälsa senare i livet. Fysisk aktivitet påverkar också kraftigt det psykiska välmåendet. Minskar benägenheten för depression och ökar stresståligheten.

Bättre skolresultat

Dessutom ökar vår förmåga att lära oss saker. Koncentrationen, minnets kapacitet liksom kreativiteten ökar. Bara genom att promenera samtidigt som glosorna tränas in fäster de bättre än om man tränar stillasittande. Inte konstigt då att det spiller över så att själva pluggandet och skolämnena fungerar bättre. Klassiska skolkunskaper som läsförståelse, ordförståelse, matte och logiskt tänkande ökar alltså i takt med den fysiska aktiviteten.

Vi sitter stilla alldeles för mycket

För några barn finns redan det stora hjärtat i fysisk aktivitet. På cykelturen till skolan, i bollspelen på skolgården, i idrotten eller klubben på fritiden. Liksom med första hjärtat (som jag bloggade om, att lära sig älska att lära nytt) ligger den största utmaningen i att få alla, även den som ”hatar idrott” att älska någon aktivitet, hitta den inre motivationen för rörelse. Centrum för idrottsforskning (2017) konstaterar att ca 6 % av eleverna inte är aktiva alls, deltar inte i idrotten, rör sig inte på fritiden. En tydlig riskgrupp för ohälsa. Svenska barn har generellt blivit mer stillasittande än unga i jämförbara länder. Mindre än hälften av pojkarna och bara ungefär var femte flicka rör sig tillräckligt. Bland gymnasieflickor är 86 % alldeles för stillasittande. Och just i denna grupp är den psykiska ohälsan som mest utbredd. Rökningen i världen dödar lika många som stillasittandet. Den som har bra kondis vid 18 års ålder minskar risken för demens senare i livet.

Uppmuntra rörelse – förbättra resultaten

För att barn och unga ska kunna nå sin potential – det som skolan är till för – behöver de alltså vara fysiskt aktiva. Skolmiljön bör uppmuntra med bra möjligheter att gå eller cykla till skolan, stora lek-främjande skolgårdar, rastaktiviteter, skärm-begränsningar, bra idrottslektioner, lustfyllda aktiviteter på fritidshemmet. Ett väl fungerande fritidshem lockar barnen att pröva nytt, även sådant som man kanske inte trodde att en tjej/kille kunde göra. Utanför skoltid kan föräldrar uppmuntra spring, dans och lek, det finns ju massor av kul som dessutom inte kostar ett öre!

Detta blogginlägg inspirerades till stora delar av boken Hjärnstark av Anders Hansen, läs gärna den 🙂 Nästa hjärta, det tredje som jag tycker skolan skall vara bra på att sprida, blir det sista jag skriver om. Vilket blir det? Vad tycker du?

Annonser

Att lära sig älska

De allra flesta människor har något de älskar. Med olika styrka – från passion till ljumt gillande. Hur kom de dit? Kan man lära någon att älska något? Det finns ju så många ämnesområden, så många aktiviteter, förmågor och miljöer som sveper förbi. Vissa älskar att spela fotboll och lösa kluriga mattetal, andra uppskattar öppna landskap eller gillar stämsång. Att älska öppna landskap kräver inte någon särskild ansträngning, det är bara att känna efter om sinnesstämningen är god i denna miljö. Älskar – älskar inte. Gillar – gillar inte. Att komma till stadiet att älska att till exempel spela fotboll kräver däremot någon form av egen insats. Det kräver träning, träning, träning. Sannolikt blir man lite bättre på fotboll vid varje träning. Det motiverar, det gör det kul.

Kan man älska något man inte kan bli bra på?

När det gäller färdigheter, kan man då bara älska sådant man är bra på, eller ser att man snabbt kan bli bra på? Kan man hata något man är bra på? Att man kan hata det man inte är bra på är uppenbart, men kan man älska något man inte kan bli riktigt bra på? Kan man liksom älska själva processen av att lära sig mer, nästan oavsett vad som är objektet, oavsett hur bra man kan bli?

Det är nog få förunnat att älska allt, till exempel alla skolämnen. Men bildning på bredden är livsviktigt, och då kommer den enskilda eleven nästan alltid att gilla vissa ämnen mer än andra. Att kunna stålsätta sig även inför det som känns ointressant är en oundviklig del av att klara skolan. När man blivit en gnutta bra på det ointressanta, hjälper det ofta till för att motiveras att växa lite till.

Prata om fenomenet att ”inte fatta – än”

Någon har beskrivit det välbekanta tillståndet av att ”inte fatta” som att vara på botten av en grop. Det känns hopplöst och mörkt tills man hittat redskapen för att ta sig över kanten. Med den upplevelsen i bagaget: att det kändes hopplöst, men att hopplösheten kunde vändas, blir redan nästa grop-upplevelse lite mer bekant och inte så skrämmande. ”Inte fatta” omvandlas till att ”inte fatta – än”.

Elever som direkt fattar det mesta, som känner sig duktiga, och som uppmuntras av goda resultat får snabbt en drivkraft att klättra högre. Men vad händer men alla andra? Skolans värsta misslyckande är när elever säger ”Skolan är inte något för mig, den är bara för de duktiga”. Ju tidigare ju sämre.

I en bra skola pratar man om att tillståndet ”inte fatta” är naturligt när man är i processen att lära nytt. Att misslyckas och att vara utanför sin bekväma zon är skolans normaltillstånd, eftersom den skall få alla, precis alla, att växa. Där lyckas man få elever som tycker skolan är lätt att nå högre höjder. Där lyckas man få elever med större uppförsbacke att motiveras att anstränga sig. Att göra det som inte omedelbart känns kul.

Spännande att vara på okänd mark

Själva tillståndet att vara på okänd mark kan bli lite spännande istället för skrämmande. En nyfikenhet kan växa fram. Och dessutom en gemenskap med andra, ja, faktiskt hela mänskligheten, som äger denna unika och mycket framgångsrika förmåga: att lära nytt. När elever gillar eller till och med älskar att lära sig nya saker har kanske skolans största mål uppnåtts. Lärarnas lotsning och stimulans för utvecklingen är avgörande. Liksom fritidshemmens särskilda pedagogik som bygger på lust och inte tvång. Där kan eleven utveckla intressen och engagera sig och bli bättre på nya saker, utan kravet på betyg hängande över sig. Få uppleva den härliga känslan av att växa och bli bättre inom något lustfyllt. Fritids är viktigt för alla, men inte minst för elever där skolämnena känns extra tunga.

Första hjärtat av tre

Detta var första hjärtat jag tänkt skriva om. Hjärtat som symboliserar älska att lära nytt. Skolans viktigaste. De andra två hjärtana kommer i nästkommande blogginlägg. Håll ut!

Vita medelålders män till förorten!

”Vad gör jag på Volvo, när det brinner i Bergsjön?” Fler borde ställa sig samma fråga som Pontus Berger, ekonomichef på en enhet inom Volvo Cars gjorde 2013. Han läste om brinnande bilar i sin segregerade stad. Samtidigt var han engagerad i innebandy och hade häpnat när han läste att nio av de somaliska killar som deltog i filmen ”Trevligt folk” gått vidare till bandygymnasiet. Från Somalia till passionerat intresse för bandy – vilken resa! Pontus lade ihop ett och ett och tog steget: tjänstledigt i två år för att starta innebandylag och coacha blivande tränare i Bergsjön.

Integration – ett gemensamt ansvar

Många som pratar om integration formulerar det som att ”de nya ska integrera sig”. Men integration är en ömsesidig process, där fler parter gemensamt skapar den helhet som i slutändan skall bli harmonisk. Liksom en fläta, som med sina olika färger skapar något nytt. Annars förväxlar vi ordet integration med assimilation.

En lika viktig del som att nya invånare möter det etablerade samhället via jobb, utbildning och bostad, är att etablerade invånare engagerar sig för att möta de nya. Fler ”vita medelålders män i förorten” helt enkelt. Nej, jag vill med detta inte peka ut bara en specifik grupp, med uttrycket vill jag symbolisera alla etablerade invånare. Både kvinnor, män, unga med alla bakgrunder, alla som inte brukar sätta sin fot i förorten. Min spaning är att det finns många som vill att samhället inte skall falla isär och som gärna skulle göra sin del för integrationen, men som inte hittat vägarna. Eller vågat göra som Pontus, skapat dem själva.

Värdeskapande konflikthantering

Det främmande som är spännande på semestern tycks bli svårt och ibland kanske skrämmande i närmiljön. Här ska vi samsas på riktigt, och inte bara under en enstaka vecka. Det liknar mer valet av partner; vi skall inte bara se varandra på avstånd, utan leva sida vid sida. Då måste vi lyckas ta tillvara det positiva och handskas med det svåra. I en varaktig relation kan vi inte sopa konflikter under mattan. Där måste alla parter känna sig någorlunda trygga med att konflikter (som alltid uppstår!) inte är något hotfullt. Väl hanterad öppnar de istället möjligheten till djupare närhet och förståelse, ett ökat värde för alla. Jag väljer att kalla det för värdeskapande konflikthantering.

Många som kommit till Sverige tycker att svenskar är artiga och hjälpsamma, men svåra att komma nära. Kanske beror det på konflikträdsla? Vi har tidigt fått rådet ”undvik politik och religion, om du inte vill förstöra middagsbjudningen”. Detta står i diametral mosats till den franska attityden. Där är den allmänna bilden att ett samtal utan konflikt inte ger något. Där provocerar man hellre fram en konflikt än kallpratar. Brené Brown skriver i sin mycket läsvärda bok ”Mod att vara sårbar” om att all mänsklig närhet kräver sårbarhet. Vår sårbarhet, som riskerar att blottas vid en konflikt, är paradoxalt också nyckeln till närhet.

En illa hanterad konflikt kan förstås leda till motsatsen, det är nog det som skrämmer. Vi är säkert många i Göteborg som sett samtal, även med våra nära och kära, spåra ur i kraftfältet kring trängselskatten till exempel. Kanske är detta en följd av vår gängse modell att undvika konflikter? Istället borde vi tidigt lära oss att konflikter är en del av livet, och att de med en bra hantering leder till ökad närhet.

Inspireras av Pontus!

Var och en av oss bör inspireras av Pontus, och ställa frågan: Vad kan jag eller min verksamhet göra för att integrationen skall fungera bättre? (Som kuriosa kan nämnas att flera av dem som Pontus coachade nu går vidare till att parallellt med träning bli domare.)

Vi behöver alla fundera på hur dessa viktiga möten kan underlättas. Flyktingguider och mentorer som till exempel möts utifrån en gemensam yrkesidentitet finns redan, men når inte riktigt ut till den breda massan. Försäkringsbolaget Skandia och några till har börjat med något spännande: låter medarbetare ägna sig åt läxhjälp eller andra insatser i en annan del av staden, några timmar i månaden. Bara att ta en fika, handla mat, gå på biblioteket eller träna i en annan stadsdel kan öppna nya möjligheter och öka närheten mellan människor. Vi kan alla hjälpas åt att sprida goda exempel på hur människor lyckas bryta barriärerna, som Pontus.

Undvik ”du/dom är”

Med en handbok för värdeskapande konflikthantering i bakfickan kan vi hjälpas åt på detta viktiga område. Vi kan alla bli bättre på att se och protestera när homopersoner hånas eller när fotbollsföräldrar kallar motståndarlaget förnedrande ord. Ett enkelt knep för att undvika destruktiv konfliktupptrappning är genom att byta ut det personstämplande och konflikt-eskalerande ”du är” eller ”dom är” till det sakinriktade och konfliktlösande ”du säger” eller ”du gör”. Ett specifikt område där vi definitivt kan bli bättre är att nyfiket möta människor med stark tro, något många i Sverige är rädda och obekväma inför.

Det finns så mycket som förenar oss!

Framför allt kan vi i varje möte göra vårt yttersta för att plocka fram det bästa ur oss själva och våra medmänniskor. Såsom vi gör när vi förenas i musiken, kulturen, sporten, maten, boendemiljön, föräldraskapet, yrket, samhället … Ja i ALLT det som förenar oss, oavsett i vilken ände av staden, eller vilken ände av världen vi hittills gjort vår livsresa.

Fotot är taget av Fredric Berggren/Fredrixzon.se

Genialisk metod att granska varandra

Tjugo förskolelärare som fått extra utbildning granskar andra förskolor i Askim-Frölunda-Högsbo. Genom arbetssättet Lära Nära stärks professionaliteten när en nyfiken och utvecklande dialog har tagit fart i förskolorna.

Kunskaper om rymden på Transistorgatans förskola

  • Vad finns i rymden? frågade jag.
  • Asteroider sa Hugo.
  • Mars sa Ingrid.

Jag blev imponerad! De 4 – 6-åringar jag mötte på Transistorgatans förskola i Västra Frölunda berättade stolt om sina kunskaper. De sög direkt åt sig mer kunskap när jag berättade att Tellus är planeten jordens vetenskapliga namn. ”Vi bor på Tellus. Ha!” Om deras rymd-kunskaper var en följd av metoden Lära Nära är ju svårt att veta exakt. Man kanske är det så. För det pedagogiska samtalet är nog mer närvarande just på denna förskola, eftersom de jobbar så målmedvetet med förbättringar.

Tre parters utvärderingar av verksamheten leder till samtal

Tre olika enkäter: 1) Vårdnadhavarnas, 2) Pedagogernas, 3) De extra-utbildade observatörernas utvärderingar av verksamheten, leder till pedagogisk utveckling och meningsfulla samtal pedagoger emellan. Om vårdnadshavarnas utvärdering till exempel visar att föräldrarna inte tycker att förskolan arbetar med att öka barnens intresse för teknik, men pedagogernas tycker det, så leder det till ett nyfiket utforskande. ”Hur kan vi öka kommunikationen mot föräldrarna för att synliggöra vårt arbete bättre?”, frågar sig personalen. Om observatören inte är nöjd med hur flickor respektive pojkar uppmuntras till lek i lekrummen, så skapar det ett samtal om rummet. ”Vad ska vi göra i lekrummen för att observatören vid nästa besök skall se att vi jobbar genuskritiskt?”, låter samtalen i personalgruppen. Observationen, som lätt kunnat bli en obehaglig dom över verksamheten eller över enskilda medarbetare, väcker nyfikenhet och lust att förbättra verksamheten. Genialt! Systematiskt kvalitetsarbete på ett väldigt smart och icke-dömande sätt. Och barnen blir förstås de stora vinnarna när verksamheten utvecklas.

Observatörerna utbildas i åtta dagar

Tjugo förskollärare i Askim-Frölunda-Högsbo har gått en åttadagars utbildning på Center för skolutveckling (CFS) för att bli ”observatörer”. De får lära sig att observera förskolemiljön med granskarens glasögon utifrån förskolans läroplan. Varje förskola får ett årligt besök à tre dagar. De har även lärt sig hur man klokt kommunicerar sina mer eller mindre kritiska observationer, och får coachning av CFS vid behov. Eftersom observatörerna själva ”drabbas” av andra observatörer, blir avståndet inte stort mellan observatör och pedagog. Jag tycker det är ett genigrepp, eftersom observatörerna inte skapar det avstånd och den misstro som riskerar att uppstå när en helt extern granskare, som Skolinspektionen, kommer på besök.

Pedagogiken når nya höjder och kan sprida sig snabbt

När min visit på förskolan närmade sig sitt slut hade kaplatornet som Momodu och Hugo byggde växt högre än barnen själva. Hugo fick stå på en stol för att försiktigt lägga bit för bit på plats på toppen av tornet. Med ett högljutt klapprande rasade tornet och alla bitar spred sig raskt över hela golvet. Jag drar parallellen till att se Lära Näras lysande exempel på systematiskt kvalitetsarbete som ett sätt att nå nya pedagogiska höjder, och som samtidigt snabbt kan spridas över alla gränser i staden 🙂

#vågavaranyanserad

Lek med tanken att vinnaren i debattprogrammen blir den som bäst kan lyfta fördelar med motpartens förslag. Och visa att det finns nackdelar med de egna. Ulf Kristersson får leta fram fördelar med flygskatten och Isabella Lövin nackdelarna. Varje politikområde behandlas på samma sätt, med olika personer i rollerna. Ja, hur skulle debatten se ut om nyanserna och inte polariseringen var i fokus?

En ärligare debatt

”Vinnare” blir helt enkelt den som lyckas vara mest nyanserad, som kommer på flest fördelar med motståndarens förslag och nackdelar med de egna. När alla målkonflikter ligger blottade får var och kan förklara sin egen åsikt utifrån hur man värderar allt som talar för och emot! Knäppt? Eller bara annorlunda? Egentligen mycket ärligare för hur ett politiskt ställningstagande faktiskt går till, även om det mesta av denna process sker bakom stängda dörrar eller inne i huvudet på människor. I dagens debatter kan man förledas att tro att detta vägande inte ens sker, eftersom vara det alltid är den tillspetsade och ”färdigpaketerade åsikten” som kommer i ljuset.

Skolans mål är att skapa nyanser

Just ordet nyanserad förekommer flitigt i skolan. Nyanser är vad som krävs för att nå kunskapskraven för högsta betyg – A. Alltså för den mest eftersträvansvärda kunskapsnivån, oavsett ämne. I motsats till nivå E, godkänt-gränsen, som endast kräver enkla argument måste en elev på nivå A uppnå följande (ur kunskapskraven för ämnet Samhällskunskap):

”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat styrkor och svagheter med hänvisning till såväl empiriska källor som någon vetenskapsteoretisk källa. Eleven ger välgrundade och nyanserade argument för sina ståndpunkter och värderar med nyanserade omdömen andras ståndpunkter.”

När man tänker på den ton som ofta råder i den politiska debatten, känns ovanstående mål med undervisningen nästan som ett hån. I samhällsdebatten, åtminstone den som äger rum i det offentliga rummet, nedvärderar vi notoriskt nyanserna och hyllar det svart-vita. Skulle inte den nyanserade analysen ske någonstans, till exempel i förarbeten till politiska ställningstaganden, skulle förslagen vara lätta att välta omkull eller helt enkelt inte fungera. Varje ansvarstagande person, må vara politiker, tjänsteman, företagsledare eller förälder, måste sätta sig in i hela bredden av för-, nackdelar, ha tänkt igenom alla målkonflikter före viktiga beslut. Väga och överväga. Hen måste också vara beredd att ändra riktning om verkligheten löper en annan väg än den planerade eller förväntade. Detta står i kontrast till den klassiska debattens trånga och ibland farligt fördummande format. Tonläget är högt. Är det verkligen roligt? Hen som skriker högst och mest tillspetsat hyllas mest.

Självanalys av klassisk debatt

Hoppsan, jag kanske blev lite väl onyanserad i min kritik av ”onyanserad klassisk debatt”… För att visa att jag lärt mig någon av texten ovan gör jag därför följande analys:

Fördelar med klassisk polariserad debatt: Den spetsar till och tydliggör skillnader mellan olika ståndpunkter. Många ämnesområden hinns med på kort tid.

Nackdelar med klassisk polariserad debatt: Fördummar när komplexa frågor reduceras till enkla. Bristen på analys leder till att publiken riskerar tro att någon analys inte skett, att den ena bara tycker så, den andra si, inget övervägande, ingen eftertanke.

En mer färgrik debatt!

Kanske skulle en debatt mellan två nyanserade debattörer bli lam, eller förvirrande i sakfrågan? Tråkig och grå? Eller kanske blir den färgrik och klargörande genom att visa upp en mer verklig komplexitet, som uppmuntrar till betydligt mer kreativitet och hyllar människans fantastiska förmåga att hålla flera bollar i luften samtidigt?

 #vagavaranyanserad

Efter detta privata filosoferande lanserar jag härmed hashtaggen #vagavaranyanserad, där jag hoppas jag på många modiga för- och nackdelsanalytiker! Låt kreativiteten flöda och låt alla tänkbara målkonflikter komma i ljuset!

En tyst minut i skolorna

Vi har alla upplevt en helg där vi försökt ta in och begripa att det verkligen har skett ett terrordåd i Sverige. Många känslor att bearbeta. Förskräckelse över att det har hänt – här. Att det kan hända igen. Sorg över oskyldiga dödsoffer, svårt skadade och empati med deras nära. Förtvivlan över det svåra att förhindra illvilliga dåd i vårt öppna samhälle. Stolthet över de professioner som snabbt var på plats och lyckades hitta skyldiga, över de som gjort sitt yttersta för att rädda liv och förmåga, och över att vi har en rättsstat som nu ser till att rättssamhällets mekanismer fortsätter fungera. Känner värme över all kärlek, öppenhet och den tillsammans-glöd som visat sig finnas stark hos helt vanliga människor i Stockholm och i Sverige. Känslorna befinner sig i storm inte bara för oss vuxna utan förstås också hos barn och unga.

Tillsammans med medkännande människor går det att se framåt

Jag  är förvissad om att skolor på alla nivåer imorgon ger barn och elever möjlighet att delta i den tysta minut som kommer att hållas klockan 12 för att hedra offren. Eller att man utifrån den lokala situationen och åldersgruppen skapar en värdig motsvarighet.

Att manifestera gemensamt med andra är en viktig del i att bearbeta det som hänt. Att få prata, berätta, själv lyssna på andra om deras känslor i en svår tid är också viktigt, liksom att trygga vuxna finns med som stöd i samtalet. Detta är viktigt för alla, men i synnerhet för barn som inte har trygga vuxna i hemmet. Smärta och mörker är ohyggligt, men tillsammans med medkännande människor går det att se framåt.

Är samhället för komplext?

Vem kan förstå hur samhället fungerar? Vem kan delta i demokratin? Om svaret på dessa frågor inte är alla, har vi hamnat rejält snett.

Trump mot etablissemanget

Trumps väljare hittade ett sätt att delta i demokratin, rätten att välja bort ”etablissemanget”. Motpolen blev lögner, sexism, rasism, förakt mot fakta och vetenskap, förnedring av journalisternas granskning. Etablissemanget uppfattades som en elit utan fotfäste. Riktigt farligt, och något att ta lärdom av.

Globaliseringen

Globalisering gör inte världen lättare att förstå, men den finns här ändå, anno 2017. Att blunda och leta sig tillbaka in i en bubbla kan verka frestande. En del gör det uppenbarligen. Experter av alla de slag har en extremt viktig uppgift att med bästa möjliga pedagogik göra det komplexa begripligt, liksom den nyligen bortgångne Hans Rosling. Bildning, ja folkbildning i bred bemärkelse kommer vara viktigt för fler skall kunna fånga samtiden. Samhället är sammanflätat och svårt att begripa, men där finns något greppbart för mig att påverka, delta i, betyda något för andra i. Jag måste bara se ingången.

Att hitta ingången till demokratin

Ingången till demokratin kan vara svår att hitta, men den finns för alla, det är jag övertygad om. Både för den som vill rädda världen, påverka välfärden, eller kanske bara vill leva ett gôtt liv i största allmänhet. Någon blir aktivist mot mikroplaster i haven, en annan ändrar lagar i politiken, en tredje blir livsnjutaren som sprider goda vibbar omkring sig. Påverkar världen, deltar i den, betyder något för andra.

Att kunna ta på sig ett politiskt uppdrag är en viktig del i demokratin. Kan alla det? Att politik innebär många skärm-meters text inför beslut vet vi som varit inblandade. Politikerna behöver läsa mellan raderna, genomskåda vad som uteslutits och vad som kan göras bättre. Förstå hur visioner kan bli verklighet millimeter för millimeter. Det är en förmåga som går att träna upp med tålamod och tid. Kan då befolkningen som genomsnitt det? Eller kan bara lusläsarna bli folkvalda?

Att sitta fast i ett garnnystan

Nej, politiker både är och kan vara ett genomsnitt av befolkningen. Komplexiteten riskerar förvisso att bli uppslukande och i värsta fall hämmande. Den är bland annat en konsekvens av många kloka beslut i en lång följd. Känslan av att sitta fast i mitten av ett garnnystan kan infinna sig. Men det gäller att inte låta sig hindras. Förmågan att lyfta blicken, behålla vakna, kritiska ögon behövs hos politiker, media och allmänhet. Ibland är det de små justeringarna som leder framåt, ibland en nödvändig omstart.

Är det då Trumps ”underifrånperspektiv” och handlingskraft för att göra omstarter jag efterlyser? Nej, verkligen inte! Förutom högst tvivelaktiga värderingar verkar hans handlingskraft sakna begreppet konsekvens. I Sverige görs alltid en utredning innan större beslut. Det innebär en inbyggd tröghet, tålamodet prövas. Men det är faktiskt väldigt klokt att bedöma konsekvenserna INNAN besluten fattas. Speciellt stora beslut som påverkar många under lång tid, kanske flera generationer framåt. Konflikter mellan olika mål eller grupper kan förutses. De värsta konsekvenserna kan hanteras. Lindras eller rentav förhindras.

De enkla lösningarna finns alltid, som en lockelse i att reducera ett komplext problem till ett enkelt (som nobelpristagaren Kahneman förtjänstfullt beskriver i ”Tänka, snabbt och långsamt”). Det är inte pedagogik, det är flykt. Mänskligt och livsfarligt. Det är så en vetenskapsfientlig president kan bli vald.

Taxichaffören och affären

Den somaliskfödde taxichaffören hejdade farten när han förstod att jag var politiker. Vägen hemåt gick i 20 km per timma resten av resan. Han ville prata! Om det absurda i att 500 frågor ska ställas för att man vill starta en affär. Han som bara ville förvandla bidragstagare till skattebetalare.

”Här i det huset, sa han, och pekade på ett ordinärt bostadshus, kunde jag starta en affär. 500 frågor, varför?”

Kanske har vi byggt en alltför stor komplexitet för att starta en affär, jag vet inte. Men jag kan tänka mig att de 500 frågorna handlar om ekonomi, hygien, miljö. Var och en förmodligen mycket relevant och välmenande. Ett litet nystan av komplexitet. Kanske behövs ett omtag just här, eller bara god pedagogik för att kunna vägleda den som vill förvekliga sin dröm.

Ständig dialog och god pedagogik

Jag kommer glädjande nog till slutsatsen att alla kan delta i demokratin. Att mer folkbildning och ständig dialog i kombination med god pedagogik är modellen för att hantera vårt komplexa samhälle.