Kategoriarkiv: Demokrati

Mechelen – inspiration för ömsesidig integration

– Salam, säger kassörskan och hejar glatt på en kvinna som just betalat.

– Det betyder ”hej” på arabiska, upplyser sedan kassörskan mig, eftersom hon nog anar att jag inte är arabisktalande.

Jag befinner mig i staden Mechelen, några mil norr om Bryssel, och slås av stoltheten i den belgiska kassörskans tonfall. I denna stad har man målmedvetet under ett drygt decennium arbetat för att vända det mångkulturella från något hotfullt till något naturligt och önskvärt. Den ömsesidiga integrationen har blivit en positiv angelägenhet för alla i staden. Hur gick det till?

Mechelen – staden utan IS-krigare, trots alla ”förutsättningar”

Mina ögon öppnades för staden Mechelen efter ett inslag i SVT Agenda i september 2017. Mechelen lyftes som ett exempel på framgångsrikt arbete mot våldsbejakande extremism och för att ha lyckats vända en kriminellt belastad stad till en inkluderande. Inslaget inspirerade mig att resa dit för att få svar på frågorna:

– Hur gör de i praktiken för att lyckas vända skolsegregationen med bibehållet skolval?

– Hur har de lyckats vända attityden hos gemene man till att se integrationen som en ömsesidig process, till något som angår alla?

– Hur har de lyckats få unga i radikalisering att ändra sig?

Sagt och gjort. 19-20 februari åkte vi en delegation på fem personer från Göteborg till Mechelen för att kunna se och ställa frågor. Vår huvuduppgift var att undersöka vad vi eventuellt kan lära, om staden kan vara intressant för fördjupat samarbete, fler besök och inspiration för Göteborg och kanske för fler kommuner i Sverige?

Besjälade av att bekämpa segregationen

Borgmästaren Bart Somers, utnämnd till ”Världens bästa borgmästare” 2016, hann vi inte träffa. Men det var tydligt hur hans tankar genomsyrande staden, i alla fall att döma av vad vi hann uppleva. ”Leva tillsammans” heter en bok Somers skrivit, och han framställs av de Mechelen-bor vi mötte som besjälad av att bekämpa segregationen. Att leva ett harmoniskt liv tillsammans i en stad är inte bara önskvärt, utan också fullt möjligt. Även i en multikulturell stad med människor från 138 nationer, med olika ursprung, religion och livsöden. ”Mechelener, det är man oavsett om man bott här i tre veckor och nyss kommit från krigets Syrien, eller om man bott i Mechelen hela sitt liv”. Så sammanfattade vår guide Werner Somers budskap. Vilka är då mina intryck, vad har vi att lära? Är Mechelen en källa till inspiration?

Skillnader mellan det svenska och Mechelen-tänket

Att få distans och se hur vårt eget sätt att lösa problem skiljer sig från andras är alltid värdefullt. ”In Sweden we have a system”, är ett gängse svar på frågan om hur vi löser samhällsfrågor i Sverige. Ja, vi har ofta ett väldigt genomtänkt och robust ”system”. Trögt att bygga upp, finmaskigt och genomtänkt när det väl är satt på rull. Vi har styrdokument, handlingsplaner, kvalitetsgranskningar. Vi har minskat antalet medarbetare (inom väldigt många områden!) som direkt möter människor och ökat antalet som arbetar strategiskt. Det innebär färre möten som är den kärnbyggsten som skapar tillit. I ljuset av det vi såg i Mechelen inställer sig frågan: Har vi tappat bort tiden för just det jämlika MÖTET, en av de tydliga framgångsfaktorer som vi fick se, mötet som är tillitens kitt?

Dialog direkt med de som påverkar segregationen genom sina val

Vi såg exempel på en genuin tro på att alla människor gör förnuftiga val, om man bara förstår konsekvenserna. De förödande konsekvenserna av ökad segregation är något som alla, verkligen ALLA, förlorar på. Kanske inte alltid på kort sikt, men definitivt på lite längre sikt. Det är därför det krävs dialog.

Bryta skolsegregationen

Därför behöver t.ex. föräldrar som är i läget att välja skola få reda på konsekvenserna av sitt val. Med dialoger i samband med skolvalet har föräldrar i grupp motiverats att inte bidra till ökad segregation. Skolor med tidigare ca 90 % elever med invandrarbakgrund har gått mot 70 %, och trenden nedåt verkar fortsätta. ”Idag är det lite skämmigt att välja en skola till sitt barn som ökar segregationen”, sa vår guide. Den religiösa muslimska skolan valde att inte etablera sig i staden, efter dialog om att den skulle spä på risken för ökad segregation. Det skulle försämra framtidsutsikterna för alla, muslimer såväl som katoliker och icke-troende argumenterade man. Och fick gehör.

Våga ta tjuren vid hornen och inte ge sig

Vi besökte en boxningsklubb som fångar upp ungdomar från gatan. De kommer in i ett sammanhang av disciplin och kamratskap. De får en meningsfull fritid, som vi fick se ibland även ledde till framgångar i tävlingar på höga nivåer. Tre killar som visade tecken på radikalisering fångades upp av tränaren. Han drog sig inte för att direkt kontakta deras familjer och andra i deras närmiljö. Han gav sig inte vid de första motgångarna. Idag är de på rätt köl alla tre. Mechelen har även samarbete med ett företag med affärsidén att sprida bilden av vad de själva kallar ”ett moderat islam”. De vill visa en motbild till den som våldbejakande grupper vill sprida. Ett islam med stort hjärta, som naturligt lever sida vid sida med andra religiösa grupper och som fungerar väl i demokratiska länder.

Vara innovativ, våga misslyckas

Vi mötte i Mechelen en atmosfär där innovation och nya lösningar välkomnades. Bara kompassnålen riktas mot minskad segregation kan fantasin få flöda och människors innovationskraft tas tillvara. Eventuella misslyckanden blir ett sätt att lära och odla den lokala klokskapen. Så om bara jag skulle svara på frågan om Mechelen är intressant att fördjupa sig mer i, blir svaret: JA!

Annonser

Konfliktlösning – viktig livskunskap i skolan

Olösta konflikter som ligger och pyr och stjäl energi – tänk så mycket spilld mänsklig kraft! Att lära sig gilla, ja, älska att samarbeta framgångsrikt blir det tredje och sista hjärtat jag skriver om i min mini-serie om skolans viktigaste uppdrag. Det första hjärtat var att älska att lära sig nytt, det andra hjärtat var att älska att röra sig.

Relationell kunskap

Samarbete är ju lekandes lätt och roligt när alla är ungefär som jag själv, men ett, tu, tre har jag hamnat i en grupp som består av en massa olika viljor och beteenden. För att klara av att samarbeta krävs plötsligt mycket mer än ett gemensamt mål. Det behövs kunskap om mig själv och andra, mod att skapa gemensamma ramar och att vara trygg i det okända, i nya relationer. På det sättet liknar det tillståndet att ”inte fatta” som gäller att få nya kunskaper, som jag skrev om i inlägget om det första hjärtat; att älska att lära sig nytt. Det finns ju en särskilt stark kreativitet gömd i en heterogen grupp av människor, och för att få ut det bästa kan inte energin dräneras. Framför allt tror jag att förmågan att lösa konflikter fredligt och konstruktivt är nyckeln i många sammanhang. Både konflikter som uppstår inom en person och mellan personer.

 

Samarbete = livsviktigt

Samarbete och goda relationer har alltid varit livsviktigt. Våra förmänniskor överlevde framgångsrikt på den etiopiska savannen för över tre miljoner år sedan. Att vara i en grupp var helt enkelt det viktigaste skyddet för att överleva rovdjur och andra faror. Samarbetsförmågan var även avgörande för att finna bra föda. Inte konstigt att vi – som alla bär med oss dessa gener – förknippar ensamhet med livsfara. Utfrysning, mobbing går därför via generna rakt in på djupet! Det får oss livrädda eller att uppleva olika nyanser av att vara livrädd. Från att må dåligt till att vilja ta sitt liv. Vi kan också känna skam över att vara utestängda, bortvalda från den livsviktiga gruppgemenskapen. Känslan av att vara utestängd kan få oss att göra nästan vad som helst för att återgå i gruppens värme.

Samarbete är komplext

Att samarbeta är en komplex förmåga eftersom varje människa och grupp är unik, men vissa komponenter kommer igen. Kommunikation, hur man ger feedback, förstå hur man själv kommer till sin rätt och vara lyhörd för andras behov är viktiga ingredienser. Samarbetet kan snabbt raseras när konflikter blossar upp. Konflikthantering kan kännas skrämmande och stort, men med små medel kan förvånansvärt stora effekter uppnås. Bara en sådan enkel tumregel som att ge feedback på sak och inte person, inte skapa skam (som ligger i personen) utan kanske hellre skuld (som går att åtgärda) vid snedsteg är några knep för att inte skapa konflikter, eller inte eskalera en begynnande konflikt.

Tidigt lära sig fredlig konfliktlösning

Kan man lära sig att gilla att lösa konflikter? Den skickliga konfliktlösaren läser tidigt av risker och förebygger så att det inte utvecklas till en destruktiv kraft. Det är tillfredsställande att ha en sådan förmåga. Precis som träning ger bättre fotboll ger träning i konflikthantering ökad chans att bli bra på det, och gilla att förebygga sådant som kan förstöra ett gott samarbete eller goda relationer. Redan i förskolan och inte minst på fritidshemmen finns goda möjligheter att lära sig, träna och utveckla dessa förmågor. Borde skolan kanske ha livskunskap som innehåller konflikthantering som ett eget ämne?

Konflikthantering är inte bara ett sätt att klara samarbetet i en grupp. Det kan också fördjupa relationerna till andra och skapa ett mervärde för de inblandade. Tänk om vi skulle lyckas få den uppväxande generationen att älska att lösa konflikter med fredliga medel? Det skulle inte bara få fram hennes egen och gruppens potential, utan i förlängningen också skapa en fredligare värld.

 

P.S. Behövs ett fjärde hjärta?

Detta var det tredje och sista hjärtat jag grävt ner mig i. Det första handlade om att älska att lära nytt, det andra om att älska att röra sig. Tack för era synpunkter på Facebook och Twitter! De flesta synpunkter jag har fått tycker jag ryms inom dessa tre hjärtan, möjligen med ett undantag. Att skapa. Synpunkter om att skolan skall ge bildning ryms inom det första hjärtat: älska att lära nytt. VAD lärandet skall handla om är förstås väsentligt, men jag har valt att inte beröra det här. De synpunkter jag fått om att skolan skall få eleverna att visa respekt för andra/sig själva/naturen är väldigt viktigt. Jag tycker att det kan ingå i det tredje hjärtat som har fokus på samarbete, relationer och konflikthantering. Respekten för naturen bör vara något som kunskaperna inom t.ex. ämnet Naturkunskap ska ge.

Undantaget skulle kunna vara synpunkten jag fått om att skolan skall förmedla förmågan att skapa. Borde detta kanske vara ett eget hjärta? Förmågan att skapa hänger, som jag ser det, ihop med att vara kreativ och våga släppa fram en inneboende kraft. Detta är otroligt viktigt, inte minst i vår föränderliga värld, men jag tänker det kan innefattas i det första hjärtat: att älska att lära nytt. En riktigt god undervisning och fritidshemsverksamhet i en varm och professionell atmosfär bör även innefatta dimensionen att lära sig älska kraften i skapandet. /DS

Vita medelålders män till förorten!

”Vad gör jag på Volvo, när det brinner i Bergsjön?” Fler borde ställa sig samma fråga som Pontus Berger, ekonomichef på en enhet inom Volvo Cars gjorde 2013. Han läste om brinnande bilar i sin segregerade stad. Samtidigt var han engagerad i innebandy och hade häpnat när han läste att nio av de somaliska killar som deltog i filmen ”Trevligt folk” gått vidare till bandygymnasiet. Från Somalia till passionerat intresse för bandy – vilken resa! Pontus lade ihop ett och ett och tog steget: tjänstledigt i två år för att starta innebandylag och coacha blivande tränare i Bergsjön.

Integration – ett gemensamt ansvar

Många som pratar om integration formulerar det som att ”de nya ska integrera sig”. Men integration är en ömsesidig process, där fler parter gemensamt skapar den helhet som i slutändan skall bli harmonisk. Liksom en fläta, som med sina olika färger skapar något nytt. Annars förväxlar vi ordet integration med assimilation.

En lika viktig del som att nya invånare möter det etablerade samhället via jobb, utbildning och bostad, är att etablerade invånare engagerar sig för att möta de nya. Fler ”vita medelålders män i förorten” helt enkelt. Nej, jag vill med detta inte peka ut bara en specifik grupp, med uttrycket vill jag symbolisera alla etablerade invånare. Både kvinnor, män, unga med alla bakgrunder, alla som inte brukar sätta sin fot i förorten. Min spaning är att det finns många som vill att samhället inte skall falla isär och som gärna skulle göra sin del för integrationen, men som inte hittat vägarna. Eller vågat göra som Pontus, skapat dem själva.

Värdeskapande konflikthantering

Det främmande som är spännande på semestern tycks bli svårt och ibland kanske skrämmande i närmiljön. Här ska vi samsas på riktigt, och inte bara under en enstaka vecka. Det liknar mer valet av partner; vi skall inte bara se varandra på avstånd, utan leva sida vid sida. Då måste vi lyckas ta tillvara det positiva och handskas med det svåra. I en varaktig relation kan vi inte sopa konflikter under mattan. Där måste alla parter känna sig någorlunda trygga med att konflikter (som alltid uppstår!) inte är något hotfullt. Väl hanterad öppnar de istället möjligheten till djupare närhet och förståelse, ett ökat värde för alla. Jag väljer att kalla det för värdeskapande konflikthantering.

Många som kommit till Sverige tycker att svenskar är artiga och hjälpsamma, men svåra att komma nära. Kanske beror det på konflikträdsla? Vi har tidigt fått rådet ”undvik politik och religion, om du inte vill förstöra middagsbjudningen”. Detta står i diametral mosats till den franska attityden. Där är den allmänna bilden att ett samtal utan konflikt inte ger något. Där provocerar man hellre fram en konflikt än kallpratar. Brené Brown skriver i sin mycket läsvärda bok ”Mod att vara sårbar” om att all mänsklig närhet kräver sårbarhet. Vår sårbarhet, som riskerar att blottas vid en konflikt, är paradoxalt också nyckeln till närhet.

En illa hanterad konflikt kan förstås leda till motsatsen, det är nog det som skrämmer. Vi är säkert många i Göteborg som sett samtal, även med våra nära och kära, spåra ur i kraftfältet kring trängselskatten till exempel. Kanske är detta en följd av vår gängse modell att undvika konflikter? Istället borde vi tidigt lära oss att konflikter är en del av livet, och att de med en bra hantering leder till ökad närhet.

Inspireras av Pontus!

Var och en av oss bör inspireras av Pontus, och ställa frågan: Vad kan jag eller min verksamhet göra för att integrationen skall fungera bättre? (Som kuriosa kan nämnas att flera av dem som Pontus coachade nu går vidare till att parallellt med träning bli domare.)

Vi behöver alla fundera på hur dessa viktiga möten kan underlättas. Flyktingguider och mentorer som till exempel möts utifrån en gemensam yrkesidentitet finns redan, men når inte riktigt ut till den breda massan. Försäkringsbolaget Skandia och några till har börjat med något spännande: låter medarbetare ägna sig åt läxhjälp eller andra insatser i en annan del av staden, några timmar i månaden. Bara att ta en fika, handla mat, gå på biblioteket eller träna i en annan stadsdel kan öppna nya möjligheter och öka närheten mellan människor. Vi kan alla hjälpas åt att sprida goda exempel på hur människor lyckas bryta barriärerna, som Pontus.

Undvik ”du/dom är”

Med en handbok för värdeskapande konflikthantering i bakfickan kan vi hjälpas åt på detta viktiga område. Vi kan alla bli bättre på att se och protestera när homopersoner hånas eller när fotbollsföräldrar kallar motståndarlaget förnedrande ord. Ett enkelt knep för att undvika destruktiv konfliktupptrappning är genom att byta ut det personstämplande och konflikt-eskalerande ”du är” eller ”dom är” till det sakinriktade och konfliktlösande ”du säger” eller ”du gör”. Ett specifikt område där vi definitivt kan bli bättre är att nyfiket möta människor med stark tro, något många i Sverige är rädda och obekväma inför.

Det finns så mycket som förenar oss!

Framför allt kan vi i varje möte göra vårt yttersta för att plocka fram det bästa ur oss själva och våra medmänniskor. Såsom vi gör när vi förenas i musiken, kulturen, sporten, maten, boendemiljön, föräldraskapet, yrket, samhället … Ja i ALLT det som förenar oss, oavsett i vilken ände av staden, eller vilken ände av världen vi hittills gjort vår livsresa.

Fotot är taget av Fredric Berggren/Fredrixzon.se

#vågavaranyanserad

Lek med tanken att vinnaren i debattprogrammen blir den som bäst kan lyfta fördelar med motpartens förslag. Och visa att det finns nackdelar med de egna. Ulf Kristersson får leta fram fördelar med flygskatten och Isabella Lövin nackdelarna. Varje politikområde behandlas på samma sätt, med olika personer i rollerna. Ja, hur skulle debatten se ut om nyanserna och inte polariseringen var i fokus?

En ärligare debatt

”Vinnare” blir helt enkelt den som lyckas vara mest nyanserad, som kommer på flest fördelar med motståndarens förslag och nackdelar med de egna. När alla målkonflikter ligger blottade får var och kan förklara sin egen åsikt utifrån hur man värderar allt som talar för och emot! Knäppt? Eller bara annorlunda? Egentligen mycket ärligare för hur ett politiskt ställningstagande faktiskt går till, även om det mesta av denna process sker bakom stängda dörrar eller inne i huvudet på människor. I dagens debatter kan man förledas att tro att detta vägande inte ens sker, eftersom vara det alltid är den tillspetsade och ”färdigpaketerade åsikten” som kommer i ljuset.

Skolans mål är att skapa nyanser

Just ordet nyanserad förekommer flitigt i skolan. Nyanser är vad som krävs för att nå kunskapskraven för högsta betyg – A. Alltså för den mest eftersträvansvärda kunskapsnivån, oavsett ämne. I motsats till nivå E, godkänt-gränsen, som endast kräver enkla argument måste en elev på nivå A uppnå följande (ur kunskapskraven för ämnet Samhällskunskap):

”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat styrkor och svagheter med hänvisning till såväl empiriska källor som någon vetenskapsteoretisk källa. Eleven ger välgrundade och nyanserade argument för sina ståndpunkter och värderar med nyanserade omdömen andras ståndpunkter.”

När man tänker på den ton som ofta råder i den politiska debatten, känns ovanstående mål med undervisningen nästan som ett hån. I samhällsdebatten, åtminstone den som äger rum i det offentliga rummet, nedvärderar vi notoriskt nyanserna och hyllar det svart-vita. Skulle inte den nyanserade analysen ske någonstans, till exempel i förarbeten till politiska ställningstaganden, skulle förslagen vara lätta att välta omkull eller helt enkelt inte fungera. Varje ansvarstagande person, må vara politiker, tjänsteman, företagsledare eller förälder, måste sätta sig in i hela bredden av för-, nackdelar, ha tänkt igenom alla målkonflikter före viktiga beslut. Väga och överväga. Hen måste också vara beredd att ändra riktning om verkligheten löper en annan väg än den planerade eller förväntade. Detta står i kontrast till den klassiska debattens trånga och ibland farligt fördummande format. Tonläget är högt. Är det verkligen roligt? Hen som skriker högst och mest tillspetsat hyllas mest.

Självanalys av klassisk debatt

Hoppsan, jag kanske blev lite väl onyanserad i min kritik av ”onyanserad klassisk debatt”… För att visa att jag lärt mig någon av texten ovan gör jag därför följande analys:

Fördelar med klassisk polariserad debatt: Den spetsar till och tydliggör skillnader mellan olika ståndpunkter. Många ämnesområden hinns med på kort tid.

Nackdelar med klassisk polariserad debatt: Fördummar när komplexa frågor reduceras till enkla. Bristen på analys leder till att publiken riskerar tro att någon analys inte skett, att den ena bara tycker så, den andra si, inget övervägande, ingen eftertanke.

En mer färgrik debatt!

Kanske skulle en debatt mellan två nyanserade debattörer bli lam, eller förvirrande i sakfrågan? Tråkig och grå? Eller kanske blir den färgrik och klargörande genom att visa upp en mer verklig komplexitet, som uppmuntrar till betydligt mer kreativitet och hyllar människans fantastiska förmåga att hålla flera bollar i luften samtidigt?

 #vagavaranyanserad

Efter detta privata filosoferande lanserar jag härmed hashtaggen #vagavaranyanserad, där jag hoppas jag på många modiga för- och nackdelsanalytiker! Låt kreativiteten flöda och låt alla tänkbara målkonflikter komma i ljuset!

En tyst minut i skolorna

Vi har alla upplevt en helg där vi försökt ta in och begripa att det verkligen har skett ett terrordåd i Sverige. Många känslor att bearbeta. Förskräckelse över att det har hänt – här. Att det kan hända igen. Sorg över oskyldiga dödsoffer, svårt skadade och empati med deras nära. Förtvivlan över det svåra att förhindra illvilliga dåd i vårt öppna samhälle. Stolthet över de professioner som snabbt var på plats och lyckades hitta skyldiga, över de som gjort sitt yttersta för att rädda liv och förmåga, och över att vi har en rättsstat som nu ser till att rättssamhällets mekanismer fortsätter fungera. Känner värme över all kärlek, öppenhet och den tillsammans-glöd som visat sig finnas stark hos helt vanliga människor i Stockholm och i Sverige. Känslorna befinner sig i storm inte bara för oss vuxna utan förstås också hos barn och unga.

Tillsammans med medkännande människor går det att se framåt

Jag  är förvissad om att skolor på alla nivåer imorgon ger barn och elever möjlighet att delta i den tysta minut som kommer att hållas klockan 12 för att hedra offren. Eller att man utifrån den lokala situationen och åldersgruppen skapar en värdig motsvarighet.

Att manifestera gemensamt med andra är en viktig del i att bearbeta det som hänt. Att få prata, berätta, själv lyssna på andra om deras känslor i en svår tid är också viktigt, liksom att trygga vuxna finns med som stöd i samtalet. Detta är viktigt för alla, men i synnerhet för barn som inte har trygga vuxna i hemmet. Smärta och mörker är ohyggligt, men tillsammans med medkännande människor går det att se framåt.

Är samhället för komplext?

Vem kan förstå hur samhället fungerar? Vem kan delta i demokratin? Om svaret på dessa frågor inte är alla, har vi hamnat rejält snett.

Trump mot etablissemanget

Trumps väljare hittade ett sätt att delta i demokratin, rätten att välja bort ”etablissemanget”. Motpolen blev lögner, sexism, rasism, förakt mot fakta och vetenskap, förnedring av journalisternas granskning. Etablissemanget uppfattades som en elit utan fotfäste. Riktigt farligt, och något att ta lärdom av.

Globaliseringen

Globalisering gör inte världen lättare att förstå, men den finns här ändå, anno 2017. Att blunda och leta sig tillbaka in i en bubbla kan verka frestande. En del gör det uppenbarligen. Experter av alla de slag har en extremt viktig uppgift att med bästa möjliga pedagogik göra det komplexa begripligt, liksom den nyligen bortgångne Hans Rosling. Bildning, ja folkbildning i bred bemärkelse kommer vara viktigt för fler skall kunna fånga samtiden. Samhället är sammanflätat och svårt att begripa, men där finns något greppbart för mig att påverka, delta i, betyda något för andra i. Jag måste bara se ingången.

Att hitta ingången till demokratin

Ingången till demokratin kan vara svår att hitta, men den finns för alla, det är jag övertygad om. Både för den som vill rädda världen, påverka välfärden, eller kanske bara vill leva ett gôtt liv i största allmänhet. Någon blir aktivist mot mikroplaster i haven, en annan ändrar lagar i politiken, en tredje blir livsnjutaren som sprider goda vibbar omkring sig. Påverkar världen, deltar i den, betyder något för andra.

Att kunna ta på sig ett politiskt uppdrag är en viktig del i demokratin. Kan alla det? Att politik innebär många skärm-meters text inför beslut vet vi som varit inblandade. Politikerna behöver läsa mellan raderna, genomskåda vad som uteslutits och vad som kan göras bättre. Förstå hur visioner kan bli verklighet millimeter för millimeter. Det är en förmåga som går att träna upp med tålamod och tid. Kan då befolkningen som genomsnitt det? Eller kan bara lusläsarna bli folkvalda?

Att sitta fast i ett garnnystan

Nej, politiker både är och kan vara ett genomsnitt av befolkningen. Komplexiteten riskerar förvisso att bli uppslukande och i värsta fall hämmande. Den är bland annat en konsekvens av många kloka beslut i en lång följd. Känslan av att sitta fast i mitten av ett garnnystan kan infinna sig. Men det gäller att inte låta sig hindras. Förmågan att lyfta blicken, behålla vakna, kritiska ögon behövs hos politiker, media och allmänhet. Ibland är det de små justeringarna som leder framåt, ibland en nödvändig omstart.

Är det då Trumps ”underifrånperspektiv” och handlingskraft för att göra omstarter jag efterlyser? Nej, verkligen inte! Förutom högst tvivelaktiga värderingar verkar hans handlingskraft sakna begreppet konsekvens. I Sverige görs alltid en utredning innan större beslut. Det innebär en inbyggd tröghet, tålamodet prövas. Men det är faktiskt väldigt klokt att bedöma konsekvenserna INNAN besluten fattas. Speciellt stora beslut som påverkar många under lång tid, kanske flera generationer framåt. Konflikter mellan olika mål eller grupper kan förutses. De värsta konsekvenserna kan hanteras. Lindras eller rentav förhindras.

De enkla lösningarna finns alltid, som en lockelse i att reducera ett komplext problem till ett enkelt (som nobelpristagaren Kahneman förtjänstfullt beskriver i ”Tänka, snabbt och långsamt”). Det är inte pedagogik, det är flykt. Mänskligt och livsfarligt. Det är så en vetenskapsfientlig president kan bli vald.

Taxichaffören och affären

Den somaliskfödde taxichaffören hejdade farten när han förstod att jag var politiker. Vägen hemåt gick i 20 km per timma resten av resan. Han ville prata! Om det absurda i att 500 frågor ska ställas för att man vill starta en affär. Han som bara ville förvandla bidragstagare till skattebetalare.

”Här i det huset, sa han, och pekade på ett ordinärt bostadshus, kunde jag starta en affär. 500 frågor, varför?”

Kanske har vi byggt en alltför stor komplexitet för att starta en affär, jag vet inte. Men jag kan tänka mig att de 500 frågorna handlar om ekonomi, hygien, miljö. Var och en förmodligen mycket relevant och välmenande. Ett litet nystan av komplexitet. Kanske behövs ett omtag just här, eller bara god pedagogik för att kunna vägleda den som vill förvekliga sin dröm.

Ständig dialog och god pedagogik

Jag kommer glädjande nog till slutsatsen att alla kan delta i demokratin. Att mer folkbildning och ständig dialog i kombination med god pedagogik är modellen för att hantera vårt komplexa samhälle.

Kan man lita på någon man inte känner?

Hur gör man för att lita på någon? Vänner, arbetskamrater och släkt är en sak, men alla ”de andra”. Den jag sätter mig bredvid på bussen eller kvinnan som hanterar mitt ärende på försäkringskassan? I polisens rapportering fick vi nyligen en bild av tilliten i olika delar av Göteborg. Den skiljer sig mycket åt. Hög tillit vid Linnéplatsen och låg i Norra Angered. Liknande skillnader kan man se i olika delar av landet, där så kallade utsatta områden präglas av låg tillit mellan människor. Och även låg tillit till ”systemet”, samhället. ”Hur ska jag kunna lita på någon jag inte känner?” hörde jag nyligen en kvinna som nyss kommit till Sverige säga. Logiskt, eller? Historikern Lars Trägårdh menar att vi som är uppväxta i Sverige oftast har en sval och bred tillit. Den är inte så stark, men omfattar såväl ”mannen på gatan” som samhällets institutioner. Människor uppväxta i vissa delar av världen har istället stark och smal tillit.  Där kan tilliten vara mycket stark och omfattar den egna gruppen, religionen, klanen. Trägårdh har i sina studier också visat att tilliten ökar med tätare kontakter mellan grannar. Ganska logiskt egentligen. Att möta alldeles vanliga, helt unika människor av kött och blod är ofta en befrielse jämfört med de fördomar som kan få kraft när ”den andre” finns på avstånd. På avstånd kan hen lätt bli en av ”dom”, inte en av oss.

Mannen på bussen

Häromdagen på bussen, satte jag mig bredvid en man som av utseendet att döma hade tunga erfarenheter i bagaget. Ovanligt nog tog han kontakt och pekade i Ipaden på ordet ”analysera”. Vi fann snart att vi inte hade något gemensamt språk. Hur förklarar man ordet analysera utan ord? Gestikulerande med armarna försökte jag visa att mellan det tydligt avgränsade ”problem” och ”lösning” finns det mer diffusa ”analysera”. Kanske förstod han. I vår knapphändiga kommunikation lyckades jag ändå förstå att han var kemilärare från Syrien. Eftersom jag är fysiklärare från Sverige fann vi direkt en gemensam nämnare och denne ”andre” blev plötsligt en nära kollega! Med en fantastisk arbetsmarknad i Sverige dessutom. Jag gav honom mitt visitkort och väntar ännu på ett mail…

Vår sårbarhet förenar oss

Våra bristande språkkunskaper till trots (arabiska för min del och svenska för honom) ledde till en sorts ömsesidig sympati och fick mig att tänka på några kända rader av Leonard Cohen. “There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in.” Textraden i hans låt Anthem, säger mycket om vad det handlar om att vara människa och hur vi finner närhet till varandra. Eller snarare om att vara mänsklig. (I samtiden, likaväl som dåtiden verkar det tyvärr fullt möjligt att förena att vara människa med att vara omänsklig.) Det mänskliga och sårbara i oss är all närhets moder. Det hävdar Brené Brown i boken ”Mod att vara sårbar” och jag är benägen att hålla med. Hennes mycket läsvärda böcker kring skam och sårbarhet blev en sådan omtumlande upplevelse att mitt synfält för evigt ändrade både riktning och färg. Läs gärna hennes böcker och kom närmare ”de andra”!

Lars Trägårds föreläsning om tillit i olika länder och i Sverige:

http://play.skl.se/video/star-sverige-infor-en-tillitskris-7-december-2015-07-dec-11-27?html5=0