Kategoriarkiv: Integration

Mechelen – inspiration för ömsesidig integration

– Salam, säger kassörskan och hejar glatt på en kvinna som just betalat.

– Det betyder ”hej” på arabiska, upplyser sedan kassörskan mig, eftersom hon nog anar att jag inte är arabisktalande.

Jag befinner mig i staden Mechelen, några mil norr om Bryssel, och slås av stoltheten i den belgiska kassörskans tonfall. I denna stad har man målmedvetet under ett drygt decennium arbetat för att vända det mångkulturella från något hotfullt till något naturligt och önskvärt. Den ömsesidiga integrationen har blivit en positiv angelägenhet för alla i staden. Hur gick det till?

Mechelen – staden utan IS-krigare, trots alla ”förutsättningar”

Mina ögon öppnades för staden Mechelen efter ett inslag i SVT Agenda i september 2017. Mechelen lyftes som ett exempel på framgångsrikt arbete mot våldsbejakande extremism och för att ha lyckats vända en kriminellt belastad stad till en inkluderande. Inslaget inspirerade mig att resa dit för att få svar på frågorna:

– Hur gör de i praktiken för att lyckas vända skolsegregationen med bibehållet skolval?

– Hur har de lyckats vända attityden hos gemene man till att se integrationen som en ömsesidig process, till något som angår alla?

– Hur har de lyckats få unga i radikalisering att ändra sig?

Sagt och gjort. 19-20 februari åkte vi en delegation på fem personer från Göteborg till Mechelen för att kunna se och ställa frågor. Vår huvuduppgift var att undersöka vad vi eventuellt kan lära, om staden kan vara intressant för fördjupat samarbete, fler besök och inspiration för Göteborg och kanske för fler kommuner i Sverige?

Besjälade av att bekämpa segregationen

Borgmästaren Bart Somers, utnämnd till ”Världens bästa borgmästare” 2016, hann vi inte träffa. Men det var tydligt hur hans tankar genomsyrande staden, i alla fall att döma av vad vi hann uppleva. ”Leva tillsammans” heter en bok Somers skrivit, och han framställs av de Mechelen-bor vi mötte som besjälad av att bekämpa segregationen. Att leva ett harmoniskt liv tillsammans i en stad är inte bara önskvärt, utan också fullt möjligt. Även i en multikulturell stad med människor från 138 nationer, med olika ursprung, religion och livsöden. ”Mechelener, det är man oavsett om man bott här i tre veckor och nyss kommit från krigets Syrien, eller om man bott i Mechelen hela sitt liv”. Så sammanfattade vår guide Werner Somers budskap. Vilka är då mina intryck, vad har vi att lära? Är Mechelen en källa till inspiration?

Skillnader mellan det svenska och Mechelen-tänket

Att få distans och se hur vårt eget sätt att lösa problem skiljer sig från andras är alltid värdefullt. ”In Sweden we have a system”, är ett gängse svar på frågan om hur vi löser samhällsfrågor i Sverige. Ja, vi har ofta ett väldigt genomtänkt och robust ”system”. Trögt att bygga upp, finmaskigt och genomtänkt när det väl är satt på rull. Vi har styrdokument, handlingsplaner, kvalitetsgranskningar. Vi har minskat antalet medarbetare (inom väldigt många områden!) som direkt möter människor och ökat antalet som arbetar strategiskt. Det innebär färre möten som är den kärnbyggsten som skapar tillit. I ljuset av det vi såg i Mechelen inställer sig frågan: Har vi tappat bort tiden för just det jämlika MÖTET, en av de tydliga framgångsfaktorer som vi fick se, mötet som är tillitens kitt?

Dialog direkt med de som påverkar segregationen genom sina val

Vi såg exempel på en genuin tro på att alla människor gör förnuftiga val, om man bara förstår konsekvenserna. De förödande konsekvenserna av ökad segregation är något som alla, verkligen ALLA, förlorar på. Kanske inte alltid på kort sikt, men definitivt på lite längre sikt. Det är därför det krävs dialog.

Bryta skolsegregationen

Därför behöver t.ex. föräldrar som är i läget att välja skola få reda på konsekvenserna av sitt val. Med dialoger i samband med skolvalet har föräldrar i grupp motiverats att inte bidra till ökad segregation. Skolor med tidigare ca 90 % elever med invandrarbakgrund har gått mot 70 %, och trenden nedåt verkar fortsätta. ”Idag är det lite skämmigt att välja en skola till sitt barn som ökar segregationen”, sa vår guide. Den religiösa muslimska skolan valde att inte etablera sig i staden, efter dialog om att den skulle spä på risken för ökad segregation. Det skulle försämra framtidsutsikterna för alla, muslimer såväl som katoliker och icke-troende argumenterade man. Och fick gehör.

Våga ta tjuren vid hornen och inte ge sig

Vi besökte en boxningsklubb som fångar upp ungdomar från gatan. De kommer in i ett sammanhang av disciplin och kamratskap. De får en meningsfull fritid, som vi fick se ibland även ledde till framgångar i tävlingar på höga nivåer. Tre killar som visade tecken på radikalisering fångades upp av tränaren. Han drog sig inte för att direkt kontakta deras familjer och andra i deras närmiljö. Han gav sig inte vid de första motgångarna. Idag är de på rätt köl alla tre. Mechelen har även samarbete med ett företag med affärsidén att sprida bilden av vad de själva kallar ”ett moderat islam”. De vill visa en motbild till den som våldbejakande grupper vill sprida. Ett islam med stort hjärta, som naturligt lever sida vid sida med andra religiösa grupper och som fungerar väl i demokratiska länder.

Vara innovativ, våga misslyckas

Vi mötte i Mechelen en atmosfär där innovation och nya lösningar välkomnades. Bara kompassnålen riktas mot minskad segregation kan fantasin få flöda och människors innovationskraft tas tillvara. Eventuella misslyckanden blir ett sätt att lära och odla den lokala klokskapen. Så om bara jag skulle svara på frågan om Mechelen är intressant att fördjupa sig mer i, blir svaret: JA!

Annonser

Vita medelålders män till förorten!

”Vad gör jag på Volvo, när det brinner i Bergsjön?” Fler borde ställa sig samma fråga som Pontus Berger, ekonomichef på en enhet inom Volvo Cars gjorde 2013. Han läste om brinnande bilar i sin segregerade stad. Samtidigt var han engagerad i innebandy och hade häpnat när han läste att nio av de somaliska killar som deltog i filmen ”Trevligt folk” gått vidare till bandygymnasiet. Från Somalia till passionerat intresse för bandy – vilken resa! Pontus lade ihop ett och ett och tog steget: tjänstledigt i två år för att starta innebandylag och coacha blivande tränare i Bergsjön.

Integration – ett gemensamt ansvar

Många som pratar om integration formulerar det som att ”de nya ska integrera sig”. Men integration är en ömsesidig process, där fler parter gemensamt skapar den helhet som i slutändan skall bli harmonisk. Liksom en fläta, som med sina olika färger skapar något nytt. Annars förväxlar vi ordet integration med assimilation.

En lika viktig del som att nya invånare möter det etablerade samhället via jobb, utbildning och bostad, är att etablerade invånare engagerar sig för att möta de nya. Fler ”vita medelålders män i förorten” helt enkelt. Nej, jag vill med detta inte peka ut bara en specifik grupp, med uttrycket vill jag symbolisera alla etablerade invånare. Både kvinnor, män, unga med alla bakgrunder, alla som inte brukar sätta sin fot i förorten. Min spaning är att det finns många som vill att samhället inte skall falla isär och som gärna skulle göra sin del för integrationen, men som inte hittat vägarna. Eller vågat göra som Pontus, skapat dem själva.

Värdeskapande konflikthantering

Det främmande som är spännande på semestern tycks bli svårt och ibland kanske skrämmande i närmiljön. Här ska vi samsas på riktigt, och inte bara under en enstaka vecka. Det liknar mer valet av partner; vi skall inte bara se varandra på avstånd, utan leva sida vid sida. Då måste vi lyckas ta tillvara det positiva och handskas med det svåra. I en varaktig relation kan vi inte sopa konflikter under mattan. Där måste alla parter känna sig någorlunda trygga med att konflikter (som alltid uppstår!) inte är något hotfullt. Väl hanterad öppnar de istället möjligheten till djupare närhet och förståelse, ett ökat värde för alla. Jag väljer att kalla det för värdeskapande konflikthantering.

Många som kommit till Sverige tycker att svenskar är artiga och hjälpsamma, men svåra att komma nära. Kanske beror det på konflikträdsla? Vi har tidigt fått rådet ”undvik politik och religion, om du inte vill förstöra middagsbjudningen”. Detta står i diametral mosats till den franska attityden. Där är den allmänna bilden att ett samtal utan konflikt inte ger något. Där provocerar man hellre fram en konflikt än kallpratar. Brené Brown skriver i sin mycket läsvärda bok ”Mod att vara sårbar” om att all mänsklig närhet kräver sårbarhet. Vår sårbarhet, som riskerar att blottas vid en konflikt, är paradoxalt också nyckeln till närhet.

En illa hanterad konflikt kan förstås leda till motsatsen, det är nog det som skrämmer. Vi är säkert många i Göteborg som sett samtal, även med våra nära och kära, spåra ur i kraftfältet kring trängselskatten till exempel. Kanske är detta en följd av vår gängse modell att undvika konflikter? Istället borde vi tidigt lära oss att konflikter är en del av livet, och att de med en bra hantering leder till ökad närhet.

Inspireras av Pontus!

Var och en av oss bör inspireras av Pontus, och ställa frågan: Vad kan jag eller min verksamhet göra för att integrationen skall fungera bättre? (Som kuriosa kan nämnas att flera av dem som Pontus coachade nu går vidare till att parallellt med träning bli domare.)

Vi behöver alla fundera på hur dessa viktiga möten kan underlättas. Flyktingguider och mentorer som till exempel möts utifrån en gemensam yrkesidentitet finns redan, men når inte riktigt ut till den breda massan. Försäkringsbolaget Skandia och några till har börjat med något spännande: låter medarbetare ägna sig åt läxhjälp eller andra insatser i en annan del av staden, några timmar i månaden. Bara att ta en fika, handla mat, gå på biblioteket eller träna i en annan stadsdel kan öppna nya möjligheter och öka närheten mellan människor. Vi kan alla hjälpas åt att sprida goda exempel på hur människor lyckas bryta barriärerna, som Pontus.

Undvik ”du/dom är”

Med en handbok för värdeskapande konflikthantering i bakfickan kan vi hjälpas åt på detta viktiga område. Vi kan alla bli bättre på att se och protestera när homopersoner hånas eller när fotbollsföräldrar kallar motståndarlaget förnedrande ord. Ett enkelt knep för att undvika destruktiv konfliktupptrappning är genom att byta ut det personstämplande och konflikt-eskalerande ”du är” eller ”dom är” till det sakinriktade och konfliktlösande ”du säger” eller ”du gör”. Ett specifikt område där vi definitivt kan bli bättre är att nyfiket möta människor med stark tro, något många i Sverige är rädda och obekväma inför.

Det finns så mycket som förenar oss!

Framför allt kan vi i varje möte göra vårt yttersta för att plocka fram det bästa ur oss själva och våra medmänniskor. Såsom vi gör när vi förenas i musiken, kulturen, sporten, maten, boendemiljön, föräldraskapet, yrket, samhället … Ja i ALLT det som förenar oss, oavsett i vilken ände av staden, eller vilken ände av världen vi hittills gjort vår livsresa.

Fotot är taget av Fredric Berggren/Fredrixzon.se

Är samhället för komplext?

Vem kan förstå hur samhället fungerar? Vem kan delta i demokratin? Om svaret på dessa frågor inte är alla, har vi hamnat rejält snett.

Trump mot etablissemanget

Trumps väljare hittade ett sätt att delta i demokratin, rätten att välja bort ”etablissemanget”. Motpolen blev lögner, sexism, rasism, förakt mot fakta och vetenskap, förnedring av journalisternas granskning. Etablissemanget uppfattades som en elit utan fotfäste. Riktigt farligt, och något att ta lärdom av.

Globaliseringen

Globalisering gör inte världen lättare att förstå, men den finns här ändå, anno 2017. Att blunda och leta sig tillbaka in i en bubbla kan verka frestande. En del gör det uppenbarligen. Experter av alla de slag har en extremt viktig uppgift att med bästa möjliga pedagogik göra det komplexa begripligt, liksom den nyligen bortgångne Hans Rosling. Bildning, ja folkbildning i bred bemärkelse kommer vara viktigt för fler skall kunna fånga samtiden. Samhället är sammanflätat och svårt att begripa, men där finns något greppbart för mig att påverka, delta i, betyda något för andra i. Jag måste bara se ingången.

Att hitta ingången till demokratin

Ingången till demokratin kan vara svår att hitta, men den finns för alla, det är jag övertygad om. Både för den som vill rädda världen, påverka välfärden, eller kanske bara vill leva ett gôtt liv i största allmänhet. Någon blir aktivist mot mikroplaster i haven, en annan ändrar lagar i politiken, en tredje blir livsnjutaren som sprider goda vibbar omkring sig. Påverkar världen, deltar i den, betyder något för andra.

Att kunna ta på sig ett politiskt uppdrag är en viktig del i demokratin. Kan alla det? Att politik innebär många skärm-meters text inför beslut vet vi som varit inblandade. Politikerna behöver läsa mellan raderna, genomskåda vad som uteslutits och vad som kan göras bättre. Förstå hur visioner kan bli verklighet millimeter för millimeter. Det är en förmåga som går att träna upp med tålamod och tid. Kan då befolkningen som genomsnitt det? Eller kan bara lusläsarna bli folkvalda?

Att sitta fast i ett garnnystan

Nej, politiker både är och kan vara ett genomsnitt av befolkningen. Komplexiteten riskerar förvisso att bli uppslukande och i värsta fall hämmande. Den är bland annat en konsekvens av många kloka beslut i en lång följd. Känslan av att sitta fast i mitten av ett garnnystan kan infinna sig. Men det gäller att inte låta sig hindras. Förmågan att lyfta blicken, behålla vakna, kritiska ögon behövs hos politiker, media och allmänhet. Ibland är det de små justeringarna som leder framåt, ibland en nödvändig omstart.

Är det då Trumps ”underifrånperspektiv” och handlingskraft för att göra omstarter jag efterlyser? Nej, verkligen inte! Förutom högst tvivelaktiga värderingar verkar hans handlingskraft sakna begreppet konsekvens. I Sverige görs alltid en utredning innan större beslut. Det innebär en inbyggd tröghet, tålamodet prövas. Men det är faktiskt väldigt klokt att bedöma konsekvenserna INNAN besluten fattas. Speciellt stora beslut som påverkar många under lång tid, kanske flera generationer framåt. Konflikter mellan olika mål eller grupper kan förutses. De värsta konsekvenserna kan hanteras. Lindras eller rentav förhindras.

De enkla lösningarna finns alltid, som en lockelse i att reducera ett komplext problem till ett enkelt (som nobelpristagaren Kahneman förtjänstfullt beskriver i ”Tänka, snabbt och långsamt”). Det är inte pedagogik, det är flykt. Mänskligt och livsfarligt. Det är så en vetenskapsfientlig president kan bli vald.

Taxichaffören och affären

Den somaliskfödde taxichaffören hejdade farten när han förstod att jag var politiker. Vägen hemåt gick i 20 km per timma resten av resan. Han ville prata! Om det absurda i att 500 frågor ska ställas för att man vill starta en affär. Han som bara ville förvandla bidragstagare till skattebetalare.

”Här i det huset, sa han, och pekade på ett ordinärt bostadshus, kunde jag starta en affär. 500 frågor, varför?”

Kanske har vi byggt en alltför stor komplexitet för att starta en affär, jag vet inte. Men jag kan tänka mig att de 500 frågorna handlar om ekonomi, hygien, miljö. Var och en förmodligen mycket relevant och välmenande. Ett litet nystan av komplexitet. Kanske behövs ett omtag just här, eller bara god pedagogik för att kunna vägleda den som vill förvekliga sin dröm.

Ständig dialog och god pedagogik

Jag kommer glädjande nog till slutsatsen att alla kan delta i demokratin. Att mer folkbildning och ständig dialog i kombination med god pedagogik är modellen för att hantera vårt komplexa samhälle.

Kan man lita på någon man inte känner?

Hur gör man för att lita på någon? Vänner, arbetskamrater och släkt är en sak, men alla ”de andra”. Den jag sätter mig bredvid på bussen eller kvinnan som hanterar mitt ärende på försäkringskassan? I polisens rapportering fick vi nyligen en bild av tilliten i olika delar av Göteborg. Den skiljer sig mycket åt. Hög tillit vid Linnéplatsen och låg i Norra Angered. Liknande skillnader kan man se i olika delar av landet, där så kallade utsatta områden präglas av låg tillit mellan människor. Och även låg tillit till ”systemet”, samhället. ”Hur ska jag kunna lita på någon jag inte känner?” hörde jag nyligen en kvinna som nyss kommit till Sverige säga. Logiskt, eller? Historikern Lars Trägårdh menar att vi som är uppväxta i Sverige oftast har en sval och bred tillit. Den är inte så stark, men omfattar såväl ”mannen på gatan” som samhällets institutioner. Människor uppväxta i vissa delar av världen har istället stark och smal tillit.  Där kan tilliten vara mycket stark och omfattar den egna gruppen, religionen, klanen. Trägårdh har i sina studier också visat att tilliten ökar med tätare kontakter mellan grannar. Ganska logiskt egentligen. Att möta alldeles vanliga, helt unika människor av kött och blod är ofta en befrielse jämfört med de fördomar som kan få kraft när ”den andre” finns på avstånd. På avstånd kan hen lätt bli en av ”dom”, inte en av oss.

Mannen på bussen

Häromdagen på bussen, satte jag mig bredvid en man som av utseendet att döma hade tunga erfarenheter i bagaget. Ovanligt nog tog han kontakt och pekade i Ipaden på ordet ”analysera”. Vi fann snart att vi inte hade något gemensamt språk. Hur förklarar man ordet analysera utan ord? Gestikulerande med armarna försökte jag visa att mellan det tydligt avgränsade ”problem” och ”lösning” finns det mer diffusa ”analysera”. Kanske förstod han. I vår knapphändiga kommunikation lyckades jag ändå förstå att han var kemilärare från Syrien. Eftersom jag är fysiklärare från Sverige fann vi direkt en gemensam nämnare och denne ”andre” blev plötsligt en nära kollega! Med en fantastisk arbetsmarknad i Sverige dessutom. Jag gav honom mitt visitkort och väntar ännu på ett mail…

Vår sårbarhet förenar oss

Våra bristande språkkunskaper till trots (arabiska för min del och svenska för honom) ledde till en sorts ömsesidig sympati och fick mig att tänka på några kända rader av Leonard Cohen. “There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in.” Textraden i hans låt Anthem, säger mycket om vad det handlar om att vara människa och hur vi finner närhet till varandra. Eller snarare om att vara mänsklig. (I samtiden, likaväl som dåtiden verkar det tyvärr fullt möjligt att förena att vara människa med att vara omänsklig.) Det mänskliga och sårbara i oss är all närhets moder. Det hävdar Brené Brown i boken ”Mod att vara sårbar” och jag är benägen att hålla med. Hennes mycket läsvärda böcker kring skam och sårbarhet blev en sådan omtumlande upplevelse att mitt synfält för evigt ändrade både riktning och färg. Läs gärna hennes böcker och kom närmare ”de andra”!

Lars Trägårds föreläsning om tillit i olika länder och i Sverige:

http://play.skl.se/video/star-sverige-infor-en-tillitskris-7-december-2015-07-dec-11-27?html5=0

Rolig integration med förskolebussen

Färden denna soliga tisdag gick till havet. I riktigt gott sällskap! Femton förhoppningsfulla förskolebarn och deras sång- och lekkunniga, pedagogiska förskolelärare. Och så Majsan, förstås, som inte bara körde bussen, utan också hade något lite speciellt att skoja om med varje barn.

Förskolepedagogik ”live”

Att som politiker få vara med i förskole-vardagen känns som en stor ynnest. Få se och uppleva förskolepedagogik ”live”. Att en stunds extra väntan kan innebära påfrestning känner de flesta till, som haft med 3-5-åringar att göra. Vips förvandlades väntan till något aktivt, när förskolelärarna Kristoffer och Joel tog fram gitarren och bästa sångrösterna. Tiden flög iväg när barnen fick önska låtar. Här blandades traditionella sånger som ”Bockarna Bruse” med nykomlingar som ”Krokodilen i bilen”. Men just de här förskolelärarna hade även lite kulturhistoria i bakfickan, och framförde proffsigt Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon”. Det var inte så många av barnen som kunde nynna med i refrängen, men väl vi besökare, som hunnit bli några decennier äldre…

”Det luktar bajs” sa en liten flicka och rynkade på näsan just när vi kom fram till lekplatsen, några meter från en grund havsvik. ”Det är tången som luktar så, vi är vid havet”, sa Joel. ”Jaha”, sa flickan och sprang fram för att hinna först till klätterställningen. Flickan, som vuxit upp i stadsdelen Bergsjön, har kanske inte haft så många möjligheter att komma till havet. Förutom att hon just lärt sig orden hav och tång med flera sinnen, rymde denna dag i förskolebussen på många överraskningar.  Det tekniska bekymmer som Majsan noterade före avfärd, blev till exempel ett uppskattat besök på Scanias verkstad som hälsades med ”hurra” och lysande ögon från några barn.

Att gå utanför bekvämlighets-zonen

Just som vi lämnat bussen och kommit fram till lekplatsen i Askimsviken, mötte vi en förskolegrupp från stadsdelen Askim, men också tunga droppar från himlen. De blev fler och tätare, och snart stod alla barn och lärare ihopträngda under ett glest björkbuskage. Regnet sipprade ner över våra axlar och armar, åskan dundrade, men inget av barnen blev riktigt rädd eller ens klagade. ”I augusti när vi först var ute med bussen var det många barn som var rädda för vädret, men nu har de vant sig och förstår att det ingår. De har fått större självkänsla och blir mindre rädda att gå utanför sin bekvämlighets-zon”, berättade Kristoffer.

Snart kunde vi ta oss ut på lekplatsen, solen sken igen och vattnet på marken avdunstade snabbt. Joel kunde förklara för barnen att vatten, som regn består av, även kan finnas till som ånga. Så fick utflykten även ett mikroinslag av fysik.

Integration med bussen

Andra dagar går bussen till museer, Slottskogen, stadsbiblioteket. Ja, det fina med en buss är ju att den kan utöka förskolans lek- och lärmöjligheter långt utanför förskolegårdens staket. Lärarna berättade att barnen drar med sina föräldrar till stadsbiblioteket, efter att de besökt platsen med förskolebussen, och familjernas besöksradie utökas ständigt.

Så väl kan integrationen fungera. I den aktuella förskolegruppen hade inget av barnen två svenskfödda föräldrar. Men med bussen som förskola varannan vecka, och med engagerad, kunnig personal, utökas självkänslan och ordförrådet. Alla sinnen får sitt med de lek- och lärmöjligheter som bara fantasin och bussens räckvidd sätter gränser för. I Göteborgs rödgrönrosa förslag till budget 2017 välkomnar vi fler.

Gymnasieskolans hemliga vapen

Kan man rädda en kille som halkat på glid, rejält på glid, redan som 15-åring? Med noll poäng från grundskolan och en fullständigt trasig omgivning?

Just den killen och 60 % av hans gelikar lyckades ta yrkesexamen på Framtidsgymnasiet efter tre år! Motsvarande målgrupp brukar hamna på ca 5 % . Otroligt, tänkte jag och bad om ett studiebesök. Har de något hemligt vapen? Någon speciell pedagogik, ett recept för hur man lyckas?

Ja, det fanns något speciellt.

Väldigt, VÄLDIGT, goda relationer. Ett respektfullt bemötande kombinerat med en stenhård tro på varje individ. Hen har något fint och bra, trots att skalet är taggigare än en kastanj. Kanske tar sig just denna unika unga person till toppen, trots sin trassliga start i livet?

Här kommer min tolkning av receptet på det hemliga vapnet:

  • Respekt och artigt uppträdande mot varje individ
  • Nyfikenhet – vad döljer sig bakom det taggiga skalet?
  • Kärlek – i form av vilja att skapa en riktigt god relation
  • Fysisk kontakt – mycket kramar, klappar på axeln
  • Hälsotänk som en grund för att klara sina studier – fysik och psykisk hälsa
  • Mod att möta det okända
  • Tydlighet och tålamod i rejäl dos

Blanda detta till en välgörande soppa och bada i den varje dag…

Angered – en grå dag full av hopp

Det är ju lätt att tro på allt som figurerar i media. Även om man vet att det oftast är en lätt till hårt skruvad bild, så går man på det. Är det verkligen så illa? Goda nyheter säljer inte, även om tidningen GP gjort tappra försök med ” 1000 goda gärningar” och att lyfta Göteborg med ”#lyftgbg”. En eloge för det!

AFK
Så var jag på heldagsbesök i Angered för att jag gillar att få direkta upplevelser. AFK (away from keyboard), som sonen skulle sagt. Grått och snöblandat, isande kallt. På introduktionsprogrammen i Angeredsgymnasiet möter jag en fantastisk motivation hos de ungdomar som ser sin chans till ett nytt och gott liv i Sverige. Vilken kämpaglöd, vilken aptit! En kille har redan i sexan i sitt asiatiska hemland lärt sig de matematiska ekvationer som här finns i gymnasiematten. Han hjälper sin vän från en annan del av världen. En tjej hade påbörjat läkarlinjen i hemlandet Syrien, och får ett snabbspår i svenska för att snarast kunna fullfölja sina universitetsstudier här. Alfa-klassen som befunnit sig i flyktingläger hela sitt unga liv, utan chans till skolgång alls, lär sig alfabetisering från början. De får säga ”Vad kostar tidningen?” i en enkel dialog framme vid katedern. Aldrig tidigare har jag funderat över att just ordet ”tidningen” är ganska klurigt att uttala. Lite tungvrickning över det ordet, faktiskt. Men ungdomarna kämpar på, skrattar, får uppmuntran. Och varma applåder när de lyckats utföra hela dialogen!

Samtal på Lövgärdesskolan
Sedan genom Lövgärdesskolans vackra entré, som snarare påminner om vattenfalls-liknande trappor i ett flott hotell. Vi pratar i en öppen atmosfär om omorganisationen då högstadiet blev en 4-9-skola, att det är mycket som skall falla på plats när man gör nytt, och om täta rektorsbyten. Lärarna berättar om hur roligt och meningsfullt det är att lyfta barnen och att det är värt att kämpa på när man har en stöttande atmosfär. Jag får se hur väl man lyckas med de nyanlända barnen, och hur vägen framåt ser ut.

Jag känner mig upprymd och hoppfull efter denna dag i Göteborgs nordöstra delar!