Kategoriarkiv: Skolpolitik

Genialisk metod att granska varandra

Tjugo förskolelärare som fått extra utbildning granskar andra förskolor i Askim-Frölunda-Högsbo. Genom arbetssättet Lära Nära stärks professionaliteten när en nyfiken och utvecklande dialog har tagit fart i förskolorna.

Kunskaper om rymden på Transistorgatans förskola

  • Vad finns i rymden? frågade jag.
  • Asteroider sa Hugo.
  • Mars sa Ingrid.

Jag blev imponerad! De 4 – 6-åringar jag mötte på Transistorgatans förskola i Västra Frölunda berättade stolt om sina kunskaper. De sög direkt åt sig mer kunskap när jag berättade att Tellus är planeten jordens vetenskapliga namn. ”Vi bor på Tellus. Ha!” Om deras rymd-kunskaper var en följd av metoden Lära Nära är ju svårt att veta exakt. Man kanske är det så. För det pedagogiska samtalet är nog mer närvarande just på denna förskola, eftersom de jobbar så målmedvetet med förbättringar.

Tre parters utvärderingar av verksamheten leder till samtal

Tre olika enkäter: 1) Vårdnadhavarnas, 2) Pedagogernas, 3) De extra-utbildade observatörernas utvärderingar av verksamheten, leder till pedagogisk utveckling och meningsfulla samtal pedagoger emellan. Om vårdnadshavarnas utvärdering till exempel visar att föräldrarna inte tycker att förskolan arbetar med att öka barnens intresse för teknik, men pedagogernas tycker det, så leder det till ett nyfiket utforskande. ”Hur kan vi öka kommunikationen mot föräldrarna för att synliggöra vårt arbete bättre?”, frågar sig personalen. Om observatören inte är nöjd med hur flickor respektive pojkar uppmuntras till lek i lekrummen, så skapar det ett samtal om rummet. ”Vad ska vi göra i lekrummen för att observatören vid nästa besök skall se att vi jobbar genuskritiskt?”, låter samtalen i personalgruppen. Observationen, som lätt kunnat bli en obehaglig dom över verksamheten eller över enskilda medarbetare, väcker nyfikenhet och lust att förbättra verksamheten. Genialt! Systematiskt kvalitetsarbete på ett väldigt smart och icke-dömande sätt. Och barnen blir förstås de stora vinnarna när verksamheten utvecklas.

Observatörerna utbildas i åtta dagar

Tjugo förskollärare i Askim-Frölunda-Högsbo har gått en åttadagars utbildning på Center för skolutveckling (CFS) för att bli ”observatörer”. De får lära sig att observera förskolemiljön med granskarens glasögon utifrån förskolans läroplan. Varje förskola får ett årligt besök à tre dagar. De har även lärt sig hur man klokt kommunicerar sina mer eller mindre kritiska observationer, och får coachning av CFS vid behov. Eftersom observatörerna själva ”drabbas” av andra observatörer, blir avståndet inte stort mellan observatör och pedagog. Jag tycker det är ett genigrepp, eftersom observatörerna inte skapar det avstånd och den misstro som riskerar att uppstå när en helt extern granskare, som Skolinspektionen, kommer på besök.

Pedagogiken når nya höjder och kan sprida sig snabbt

När min visit på förskolan närmade sig sitt slut hade kaplatornet som Momodu och Hugo byggde växt högre än barnen själva. Hugo fick stå på en stol för att försiktigt lägga bit för bit på plats på toppen av tornet. Med ett högljutt klapprande rasade tornet och alla bitar spred sig raskt över hela golvet. Jag drar parallellen till att se Lära Näras lysande exempel på systematiskt kvalitetsarbete som ett sätt att nå nya pedagogiska höjder, och som samtidigt snabbt kan spridas över alla gränser i staden 🙂

Annonser

#vågavaranyanserad

Lek med tanken att vinnaren i debattprogrammen blir den som bäst kan lyfta fördelar med motpartens förslag. Och visa att det finns nackdelar med de egna. Ulf Kristersson får leta fram fördelar med flygskatten och Isabella Lövin nackdelarna. Varje politikområde behandlas på samma sätt, med olika personer i rollerna. Ja, hur skulle debatten se ut om nyanserna och inte polariseringen var i fokus?

En ärligare debatt

”Vinnare” blir helt enkelt den som lyckas vara mest nyanserad, som kommer på flest fördelar med motståndarens förslag och nackdelar med de egna. När alla målkonflikter ligger blottade får var och kan förklara sin egen åsikt utifrån hur man värderar allt som talar för och emot! Knäppt? Eller bara annorlunda? Egentligen mycket ärligare för hur ett politiskt ställningstagande faktiskt går till, även om det mesta av denna process sker bakom stängda dörrar eller inne i huvudet på människor. I dagens debatter kan man förledas att tro att detta vägande inte ens sker, eftersom vara det alltid är den tillspetsade och ”färdigpaketerade åsikten” som kommer i ljuset.

Skolans mål är att skapa nyanser

Just ordet nyanserad förekommer flitigt i skolan. Nyanser är vad som krävs för att nå kunskapskraven för högsta betyg – A. Alltså för den mest eftersträvansvärda kunskapsnivån, oavsett ämne. I motsats till nivå E, godkänt-gränsen, som endast kräver enkla argument måste en elev på nivå A uppnå följande (ur kunskapskraven för ämnet Samhällskunskap):

”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat styrkor och svagheter med hänvisning till såväl empiriska källor som någon vetenskapsteoretisk källa. Eleven ger välgrundade och nyanserade argument för sina ståndpunkter och värderar med nyanserade omdömen andras ståndpunkter.”

När man tänker på den ton som ofta råder i den politiska debatten, känns ovanstående mål med undervisningen nästan som ett hån. I samhällsdebatten, åtminstone den som äger rum i det offentliga rummet, nedvärderar vi notoriskt nyanserna och hyllar det svart-vita. Skulle inte den nyanserade analysen ske någonstans, till exempel i förarbeten till politiska ställningstaganden, skulle förslagen vara lätta att välta omkull eller helt enkelt inte fungera. Varje ansvarstagande person, må vara politiker, tjänsteman, företagsledare eller förälder, måste sätta sig in i hela bredden av för-, nackdelar, ha tänkt igenom alla målkonflikter före viktiga beslut. Väga och överväga. Hen måste också vara beredd att ändra riktning om verkligheten löper en annan väg än den planerade eller förväntade. Detta står i kontrast till den klassiska debattens trånga och ibland farligt fördummande format. Tonläget är högt. Är det verkligen roligt? Hen som skriker högst och mest tillspetsat hyllas mest.

Självanalys av klassisk debatt

Hoppsan, jag kanske blev lite väl onyanserad i min kritik av ”onyanserad klassisk debatt”… För att visa att jag lärt mig någon av texten ovan gör jag därför följande analys:

Fördelar med klassisk polariserad debatt: Den spetsar till och tydliggör skillnader mellan olika ståndpunkter. Många ämnesområden hinns med på kort tid.

Nackdelar med klassisk polariserad debatt: Fördummar när komplexa frågor reduceras till enkla. Bristen på analys leder till att publiken riskerar tro att någon analys inte skett, att den ena bara tycker så, den andra si, inget övervägande, ingen eftertanke.

En mer färgrik debatt!

Kanske skulle en debatt mellan två nyanserade debattörer bli lam, eller förvirrande i sakfrågan? Tråkig och grå? Eller kanske blir den färgrik och klargörande genom att visa upp en mer verklig komplexitet, som uppmuntrar till betydligt mer kreativitet och hyllar människans fantastiska förmåga att hålla flera bollar i luften samtidigt?

 #vagavaranyanserad

Efter detta privata filosoferande lanserar jag härmed hashtaggen #vagavaranyanserad, där jag hoppas jag på många modiga för- och nackdelsanalytiker! Låt kreativiteten flöda och låt alla tänkbara målkonflikter komma i ljuset!

Överst på önskelistan till Tomten: Meningsfulla samtal.

Hur kan vi skapa möten som inte spårar ur i svart och vitt, i gällt tonläge och snedvridna anklagelser, i värsta fall i hat och hot? Konflikter finns, kommer alltid att finnas när vi är fler än en i rummet. Orättvisor och frustrationer finns och behöver vädras. Demonstrationstågets slagord och debattens låsta positioner har sina tydliga roller i en demokrati. Men vad jag saknar är fler arenor där vi för meningsfulla samtal. Där vi möts i de nyanserade grå, eller snarare i de färgrika skalorna. Platser, forum, sammanhang där det meningsfulla samtalet står i fokus. Samtal som stärker alla som deltar. Där något positivt händer i var och en. Ett mänskligt möte som ger en ny insikt, en kunskap som växer fram, en lösning som tagit första steget. Där en konflikt inte leder bort från utan närmare en ökad förståelse för varandra. En insikt om vilka frågor vi måste lösa, vilka behov vi har. Där fler vinklar uppdagas och faktabasens för- och nackdelar breddas.

Skicklig-göra varandra

Möten där jag som person inte måste låsa fast mig i en falang, utan kan tillåtas att röra mig fritt, kanske osäkert och trevande för att eventuellt landa i en ståndpunkt. Ett samtal där vi skickliggör varandra. Visst är det ett vackert ord: skicklig-göra. Jag har fått det på hjärnan och älskar det!

Ett gott exempel från förskolans värld

Häromveckan besökte jag ett seminarium om barngruppernas storlek i förskolan. Lärarförbundet arrangerade ett möte med forskare, profession och politiker. Ett riktigt gott exempel på ett meningsfullt samtal. Forskarna visade sina resultat. Konflikter vädrades. Förskolechefens stress över stora barngrupper och vikariebehov lyftes upp. Vem kan bygga goda relationer mellan barn och vuxna när gruppen är för stor? Just goda relationer verkar vara återkommande i begreppet kvalitet överallt. Eller är det bara mina öron som utvecklat en känslighet för just detta?

Politiken var där (bl.a. jag) och lyssnade. Fick säga att vi satsar pengar för att minska barngruppernas storlek, men blir frustrerade när vi inte ser att det leder dit, hur vi tänker framåt och vad som är på gång. Att behoven är stora och resurserna begränsade. Jag upplevde att vi lyssnade ömsesidigt på varandra. ”Lyssna” är den viktigaste nyckeln till meningsfulla samtal.

Många dimensioner på kvalitet i förskolan

På seminariet fick vi höra forskarnas belägg för hur stora, och faktiskt även små barngrupper, kan hota kvaliteten. Ja, riktigt små barngrupper kan faktiskt tappa i energi och minska möjligheterna att få en god gruppdymamik. Kvalitet blir så brett, stort och mångfacetterat. Barngruppernas storlek, sammansättning, personalens utbildning, relationerna, lokalerna, vistelsetiden, pedagogiken, maten, lekmiljöerna, utemiljön… allt detta ryms i begreppet kvalitet. Och samtidigt tydligt att barngruppernas storlek i Göteborg som helhet behöver minskas.

Önskan till Tomten

Jag avslutar med en önskan till Tomten: Fler meningsfulla samtal. Och passar på att avge ett förtida nyårslöfte: att själv göra vad jag kan för att bidra till att skapa fler meningsfulla samtal.

Vad gör allt mätande EGENTLIGEN med oss?

När vi hittat något mätbart är steget inte långt att skapa en rangordning. Från bäst till sämst. Begripligt, överskådligt, så lätt att förblindas av, men ack så förenklat. Speciellt när komplexa saker ska jämföras. Och vad gör rankinglistorna EGENTLIGEN med oss?

Jag råkade lyssna på serien ”Människans mått” i P1 i somras. Det handlade bland annat om riskerna med att barn rangordnas. Tänk om vi redan i skolan direkt sorterar in barn i samhällets A och B-lag? Vilken otäck insikt! Vilket extremt högt pris!

Övre halvan sporrad, nedre halvan ger upp

På den övre halvan av rangordningen känner vi oss sporrade. Är jag bland de bästa? Nära toppen? Motivationen är hög för att anstränga sig mer och nå högre, kanske hamna i den översta kvartilen, eller till och med nå en topplacering. I den här gruppen skulle man kunna säga att rangordningen kan vara av godo.

I den nedre halvan är det dystrare. Skammen att vara bland de lägst placerade är tung. Elever (och säkert andra som rangordnas) hittar gärna destruktiva strategier för att skydda sin person från skammen att inte duga och vara bland de sämsta. Dessa strategier kan handla om:

  • Yttre förklaringar. Man ser externa, för sig själv opåverkbara faktorer som orsaken till den dåliga placeringen. Dåliga lärare, trist uppväxt, någon annan, något annat utanför mig här och nu.
  • Undvika risker. Det kan handla om strategier som innebär minimalt risktagande, för att slippa skammen att hamna på nedre delen av listan igen. Man antar inga utmaningar, utan gör bara de lättaste uppgifterna.
  • Stämpel på sig själv. Man kan stämpla sig själv som obildbar i just det som rangordningen handlade om. En vanlig stämpel är ” inte-matte-människa” som förklaring till svaga matteresultat. Detta leder till den absurda slutsatsen att bara en viss sorts utvalda människor skulle ha matte-förbättrings-förmåga.

Gemensamt för dessa strategier är att de alla tre leder till den diametrala motsatsen av vad som skulle behövas för att förbättra sig och utvecklas: egen ansträngning. De leder alla till bristande motivation, till passivitet och det värsta av allt: en bristande tro på egenmakten över sin utveckling.

Sanningen är ju att vi alla kan utvecklas, oavsett nivå. Visst finns det järnviljor som kämpar sig uppåt oavsett allt, mot alla odds, från botten till toppen. De finns absolut, men är få. De är utrustande med en extra portion inre geist, medfödd eller förvärvad.

För flera år sedan läste jag boken ”Sporre eller otyg – om bedömning och betyg”, som egentligen kom till samma slutsats. De som sporras är de som ligger nära den högsta betygsnivån. De andra tappar sugen, förlorar motivationen att förbättra sig. Bästa feedback visade sig vara när eleven fick konkreta råd om vad hen behövde göra för att förbättra sig. Så fort dessa råd kombinerades med de lägre betygen försvann motivationen till förbättring.

Skolan behöver inte fler tappade sugar!

Vi kan inte offra hälften för att den övre halvan ska få glädjen att tävla om topplaceringarna. Skolans viktigaste kunskapsuppgift måste vara att motivera ALLA till ansträngning att utveckla sig. Att synliggöra den individuella utvecklingen eller progressionen kan vara ett viktigt redskap. Men det räcker inte att göra det i det tysta, det borde vara denna kvantitet, jämte måluppfyllelsen, som avgör om en skola har lyckats med sitt uppdrag eller inte.

Rolig integration med förskolebussen

Färden denna soliga tisdag gick till havet. I riktigt gott sällskap! Femton förhoppningsfulla förskolebarn och deras sång- och lekkunniga, pedagogiska förskolelärare. Och så Majsan, förstås, som inte bara körde bussen, utan också hade något lite speciellt att skoja om med varje barn.

Förskolepedagogik ”live”

Att som politiker få vara med i förskole-vardagen känns som en stor ynnest. Få se och uppleva förskolepedagogik ”live”. Att en stunds extra väntan kan innebära påfrestning känner de flesta till, som haft med 3-5-åringar att göra. Vips förvandlades väntan till något aktivt, när förskolelärarna Kristoffer och Joel tog fram gitarren och bästa sångrösterna. Tiden flög iväg när barnen fick önska låtar. Här blandades traditionella sånger som ”Bockarna Bruse” med nykomlingar som ”Krokodilen i bilen”. Men just de här förskolelärarna hade även lite kulturhistoria i bakfickan, och framförde proffsigt Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon”. Det var inte så många av barnen som kunde nynna med i refrängen, men väl vi besökare, som hunnit bli några decennier äldre…

”Det luktar bajs” sa en liten flicka och rynkade på näsan just när vi kom fram till lekplatsen, några meter från en grund havsvik. ”Det är tången som luktar så, vi är vid havet”, sa Joel. ”Jaha”, sa flickan och sprang fram för att hinna först till klätterställningen. Flickan, som vuxit upp i stadsdelen Bergsjön, har kanske inte haft så många möjligheter att komma till havet. Förutom att hon just lärt sig orden hav och tång med flera sinnen, rymde denna dag i förskolebussen på många överraskningar.  Det tekniska bekymmer som Majsan noterade före avfärd, blev till exempel ett uppskattat besök på Scanias verkstad som hälsades med ”hurra” och lysande ögon från några barn.

Att gå utanför bekvämlighets-zonen

Just som vi lämnat bussen och kommit fram till lekplatsen i Askimsviken, mötte vi en förskolegrupp från stadsdelen Askim, men också tunga droppar från himlen. De blev fler och tätare, och snart stod alla barn och lärare ihopträngda under ett glest björkbuskage. Regnet sipprade ner över våra axlar och armar, åskan dundrade, men inget av barnen blev riktigt rädd eller ens klagade. ”I augusti när vi först var ute med bussen var det många barn som var rädda för vädret, men nu har de vant sig och förstår att det ingår. De har fått större självkänsla och blir mindre rädda att gå utanför sin bekvämlighets-zon”, berättade Kristoffer.

Snart kunde vi ta oss ut på lekplatsen, solen sken igen och vattnet på marken avdunstade snabbt. Joel kunde förklara för barnen att vatten, som regn består av, även kan finnas till som ånga. Så fick utflykten även ett mikroinslag av fysik.

Integration med bussen

Andra dagar går bussen till museer, Slottskogen, stadsbiblioteket. Ja, det fina med en buss är ju att den kan utöka förskolans lek- och lärmöjligheter långt utanför förskolegårdens staket. Lärarna berättade att barnen drar med sina föräldrar till stadsbiblioteket, efter att de besökt platsen med förskolebussen, och familjernas besöksradie utökas ständigt.

Så väl kan integrationen fungera. I den aktuella förskolegruppen hade inget av barnen två svenskfödda föräldrar. Men med bussen som förskola varannan vecka, och med engagerad, kunnig personal, utökas självkänslan och ordförrådet. Alla sinnen får sitt med de lek- och lärmöjligheter som bara fantasin och bussens räckvidd sätter gränser för. I Göteborgs rödgrönrosa förslag till budget 2017 välkomnar vi fler.

Ingen föds till skicklig lärare

Ingen människa föds med ”SL” i pannan, till skicklig lärare. Det är skolan som arbetsplats, som skall skapa skickliga lärare. Lärare som genom sitt sätt att undervisa, inspirera och ge feedback skapar elever som utvecklar sin fulla potential!

Yrkesskicklighet utvecklas i samspel med omgivningen

Lika lite som någon människa föds till duktig glasblåsare, erfaren ingenjör eller handlingskraftig statsminister, föds hen till skicklig lärare. Att utveckla en yrkesskicklighet kräver förutom utbildning och fortbildning, även en inre drivkraft, en tro på sin egen utveckling, och en yttre miljö som i samspel med individen formar skickligheten. Skolan skall utgöra den miljön för lärare och elever!

Det finns en utbredd bild av att vissa människor har talang som lärare, andra inte. Visst har vi olika anlag som kan vara gynnsamma i läraryrket. Men tanken på ”den skicklige läraren” har nästan fått något magiskt över sig. En gåva som ett fåtal utvalda bara ”har”. Detta synsätt är väldigt kontraproduktivt om vi vill skapa en stark lärarkår, och dessutom stämmer det inte.

Ämneskunnighet, intresse för fortbildning och olika pedagogiska upplägg, tålamod, nyfikenhet, mod, förmåga till inlevelse och att locka fram det bästa i det sociala samspelet med elever och kollegor är bra förutsättningar, men är alla exempel på sådant som ingen har 100 % av från start. Allt kan däremot utvecklas i en gynnsam miljö.

Höga förväntningar

I skolans värld pratar vi ofta om att ha höga förväntningar, att alla elever kan utvecklas, vi skall bedöma formativt, inte ha några förutfattade meningar om någon. Men synen på läraren tycks ibland vara den motsatta. I grunden ett uttryck för det som psykologiprofessorn Carol Dweck kallar ett statiskt synsätt, diametralt motsatt de tankemodeller vi säger oss hylla i skolans värld!

Statiskt eller dynamiskt mindset

I boken ”Mindset” (2015), förklarar Dweck skillnaden mellan ett statiskt respektive dynamiskt mindset. Även den som tror sig ha ett fördomsfritt dynamiskt mindset har mycket att lära av denna bok! Ett statiskt mindset kan smyga sig in på områden man inte anat, kanske skulle det kunna vara en av förklaringarna till den psykiska ohälsa som ibland kopplas till de mer destruktiva delarna i det som kallats ”curling-samhället”?

”Jag klarade inte mattetalet, jag är ingen matte-person.”

Till det statiska hör att döma någon, inklusive sig själv, på förhand. Man tror på talang och misstror ansträngning. Ger upp, inte bara mattetalet utan matte överhuvudtaget, när uppgiften krävde större ansträngning än väntat.

Varning för att se sig själv som smart

Det kan likaväl vara en stämpel som har positiv klang t.ex. ”jag är smart”. Smartheten kan skapa en ständig oro för kritik, en tendens att lägga skulden på andra, en fixering vid att bevisa att man ”är” just smart. Det tar kraften ifrån fokus på att lära. Dweck visar att de elever som fått beröm för förmåga, till exempel fått höra att de ”är smarta” fastnade i ett statiskt mindset. Det fick dem att säga att de var smarta, men de facto agera dummare. De erkände inte brister utan blev uppfyllda av sig själva och sin image. Stämpeln ”smart” blev som en uppblåst ballong, som mår väldigt illa inuti, när den konfronteras med verkligheten. En ständig rädsla för att misslyckas gör att de depressiva tankarna ligger nära. Motgången blir beviset på att jag inte ”är smart ” utan ”dum”. Även ansträngning ses om ett bevis på att man inte var tillräckligt smart.

”Jag klarade inte mattetalet, jag ansträngde mig inte tillräckligt.”

Ett dynamiskt mindset innebär istället att se alla, inklusive sig själv, som någon som kan utvecklas, förändras. Åstadkomma något nytt imorgon oavsett hur det gick idag. Ansträngning är medlet för att komma vidare, misslyckanden och motgångar händelser som händer(!), och som kan sporra att nå längre. ”Jag klarade inte mattetalet, jag ansträngde mig inte tillräckligt. När jag hämtat mig från det, skall jag pröva en ny metod.”

Beröm ansträngning och utveckling

Dweck menar att feedback ska berömma ansträngning och aktivitet istället för medfödda egenskaper. Ett misslyckande blir i det perspektivet bara ett tecken på att man inte ansträngde sig tillräckligt denna gång. Alla kan förstås välja bort att anstränga sig, och alla har vi olika förmågor och förkunskaper som gör att alla inte kan nå till högsta nivå i allt. Men med ansträngning kan alla utvecklas i allt, det är poängen.

Läraren och eleven har ett gemensamt intresse: elevens utvecklingsprocess, tillsammans kan man fascineras av de nya kopplingar som bildas i hjärnan, kanske just för att eleven suttit länge och ”inte fattat något”. Alla barn behöver känna sig accepterade och älskade som hen är, men bli uppmuntrade för det hen gör, menar Dweck.

Skolan skall vara platsen för klassresor

Skolan skall vara en plats för klassresor, alltför mycket talar för att det inte är fallet idag. I det perspektivet blir ett statiskt mindset helt fel! Kanske borde lärarutbildningen innehålla en kurs i just den sortens feedback som gynnar ett dynamiskt mindset?

Avgörande för all utveckling är den inre motorn i samspel med omgivningen. Skolmiljön skall inte bara stimulera elevernas utveckling, utan också lärarnas. En bra skola genomsyras av ett dynamiskt mindset som skapar allt skickligare lärare. Ledarskapet är avgörande. För att ge förutsättningar för kollegialt stärkande samverkan och för att skapa det utvecklande klimat som alla i skolan blir en del av. Då får vi nyfikna, modiga elever som ser sin egen ansträngning som det bästa redskapet för att hitta fler förmågor och utveckla dem. Till nya, oanade höjder.

Med inspiration från boken ”Mindset” av Carol Dweck, översatt till svenska 2015.

Vad gör en politiker – egentligen?

Bilden av vad en politiker ägnar sina dagar åt är nog ganska oklar för de flesta. Det var den i alla fall för mig innan jag själv hamnade mitt i smeten. Nu, efter tre fjärdedels år, har jag viss koll på vad kommunpolitik är i det dagliga: Beslut, möten, media är kärnan! Denna korta beskrivning utgår från min roll som miljöpartist och skolkommunalråd i den styrande rödgrönrosa partigruppen i Göteborg.

Politiker bestämmer!

Att politiker bestämmer vet alla. Ja, i alla fall över den process som omvandlar skattepengar till kommunal service för invånarna. Politiker har visioner, ser möjligheterna och hindren, hittar och beslutar om lösningar för att förverkliga möjligheterna och komma över hindren. Många beslut handlar om att få ”skutan att rulla vidare”, till exempel skapa en effektiv organisation eller uppdatera riktlinjer. Politikern tar ställning till förslag från tjänstemännen, förändrar eller tar fram helt nya. Det viktigaste beslutet är budgeten, som beskriver hur pengarna skall användas under året. Budgeten låser pengarna, så nya beslut som kostar pengar kan inte fattas under året, om inte omständigheterna ändras kraftigt.

Besluten tas i nämnder och styrelser, som var och en är ansvarig för en viss verksamhet. Kommunstyrelsen har ansvar för hela staden övergripande. Utbildningsnämnden, där jag är ordförande, ansvarar för Göteborgs gymnasieskolor. Som kommunpolitiker med skolansvar har jag inte bara kommunala uppdrag, utan också uppdrag inom GR-regionen, på riksplan och även internationella uppdrag, som kopplas till skolfrågor.

Förbereda bra beslut

För att kunna fatta bra beslut blir det mycket att läsa, politikern får också muntlig information, deltar i seminarier, konferenser, utbildningar och besöker verksamheter. Hen är ibland med och mejslar fram lösningar på problem som uppstått. Alla beslut måste också vara förankrade i det egna partiet och förhandlas med de partier man samarbetar med. Det innebär många olika förmöten, interna beslutsprocesser och dialoger.

Ta beslut och bevaka att de följs

Beslutet är ju bara första steget till verklig ”action” i kommunen. Om det finns pengar i budgeten för att till exempel anställa fler lärare, ska det ju också hända. Politikern ägnar sig därför åt uppföljning: dialoger och rapporteringar. En nämndordförande har tät dialog med ”sin” direktör. Ett viktigt moment är att försäkra sig om att verksamhetens kvalitetsarbete fungerar, så att allt förbättras ständigt och inget tappas bort under året.

Stå upp för besluten

Vissa beslut uppfattas som positiva, t.ex. mer pengar till fritidshem, medan andra ger negativa reaktioner från omgivningen. Nedläggning av en verksamhet ger självklart mycket negativa reaktioner, speciellt från de som drabbas. Då gäller det att politikern har drivit en bra process innan beslutet, är påläst i sina egna och andras argument, kan lyssna och möta människor på ett bra sätt.

De flesta politiker i Sverige är det på sin fritid (97 %), och får arvode efter ansvar. Att vara ordförande kräver mer arbete och vissa ordförandeposter är deltidsjobb i Göteborg. Heltidspolitiker är bara kommunfullmäktiges ordförande och vi 18 som sitter i kommunstyrelsen, oberoende av hur många uppdrag eller ansvarsområden vi har. Varje parti har anställda politiska sekreterare, som kan ta politikerns plats vid schemakrockar, är sakkunnig, förhandlar, förankrar och löser många praktiska frågor t.ex. vid ministerbesök.

Möter många människor

Många vill träffa politiker, och politiker behöver träffa många människor! Därför blir det väldigt mycket möten (utöver de som hör till beslutsfattandet)! Varje politiker tillhör ju ett parti, och kan ha interna uppdrag. Många möten med partimedlemmar sker regelbundet t.ex. med de som har politiska uppdrag, men även medlemsmöten och träffar med olika grupperingar, är med där politiken formas. Politikern är förstås även med på möten för medlemmar i hela landet, som kongresser. Många möten är på kvällar och helger, eftersom de flesta partimedlemmar har arbeten eller gör annat på dagtid.

Politiker träffar också många olika icke-politiska grupperingar, allmänheten. Det är ofta företrädare för olika grupper av anställda, intresseföreningar av skiftande slag, föräldraföreningar, företag, högskolor och alla andra som har intresse av politikerns ansvarsområden, eller som politikern är intresserad av. Som politiker i kommunstyrelsen blir det möten som spänner över hela kommunpolitikens bredd.

Media

Den som har ansvar och makt blir extra granskad av media. Det är precis som det ska i en demokrati. Ibland bryter media mitt in i vardagen, när någon nyhet, t.ex. en ny rapport som berör politikerns ansvarsområden kommit ut. Det innebär snabbt påkallade kommentarer, intervjuer eller debatter i TV och radio. Politikern skriver debattinlägg och besvarar anklagelser och kritik i debatten. Hen deltar i live-debatter och är aktiv i sociala medier. Allt detta kräver omvärldsbevakning, förberedelser, faktainsamling och granskning. Inför val upptar det utåtriktade arbetet väldigt mycket tid med många inbjudningar, debatter, möten och enkäter att besvara.

Håller tal och besvarar mail

Politiker som sitter i kommunstyrelsen eller är ordförande representerar sin stad och verksamhet i många sammanhang, och får ofta hålla tal, t.ex. i samband med invigningar, konferenser eller olika officiella sammanhang. Det kan vara invigning av ett skolbibliotek eller examenstal till nyutexaminerade lärare. Ibland på engelska, oftast på svenska. Kommunpolitikern får möta utländska delegationer och olika studiebesökare. Kommunalråd har även vigselrätt (om man genomgår en kort utbildning). Sist men inte minst innebär politikerns jobb, precis som för de allra flesta andra, att hitta tid till sitt privatliv och ha goa arbetskamrater som man lunchar, fikar, skrattar och gråter med. Samt att besvara – och i politikerns fall även diarieföra – det dagliga inflödet av mail…

Låter det roligt? Det är det! Mycket uppbokad tid, väldigt omväxlande, tålamodsprövande, lärorikt, utsatt och ibland extremt snabba ryck! Framför allt känns det väldigt meningsfullt!