Kategoriarkiv: Skolpolitik

Det viktigaste frisk-redskapet

Vad är skolans viktigaste uppdrag? I min värld finns det tre hjärtan som symboliserar kärnan. Att lära sig älska att lära nytt, som jag skrev om i förra blogginlägget. Att röra sig är mitt andra hjärta. Varför är det viktigare än många tror?

Uråldrig koppling hjärna – rörelse

Sedan vår första tid på jorden har hjärnans funktion gått hand i hand med fysisk aktivitet. Ja, jag menar verkligen första tid! Inte i den dåtid när vi var savannlevande Homo Erectus eller stenåldersmänniskor långt senare. Nej, mycket, MYCKET tidigare! När våra förfäder för sådär 600 miljoner år sedan fick sin första hjärncell. Hjärncellens uppgift var att koordinera rörelser. Rörelser som blev en fördel för den lilla livsformen att skaffa mat och överleva. Sen har utvecklingen sprungit iväg från en enda till de sådär 100 miljarder hjärnceller vår hjärna innehåller idag. Några förmågor har förvisso lagts till vår hjärnas kapacitet, men att koordinera rörelser var liksom först ut och ligger kvar där som grunden.

Fysisk och psykisk hälsa

Kanske är det därför som fysisk aktivitet visat sig vara det viktigaste frisk-redskap vi kan få med oss under livet? Alltmer forskning bekräftar att den fysiska aktiviteten inte bara gynnar det rent fysiska tillståndet och stärker immunförsvaret samt förebygger ohälsa senare i livet. Fysisk aktivitet påverkar också kraftigt det psykiska välmåendet. Minskar benägenheten för depression och ökar stresståligheten.

Bättre skolresultat

Dessutom ökar vår förmåga att lära oss saker. Koncentrationen, minnets kapacitet liksom kreativiteten ökar. Bara genom att promenera samtidigt som glosorna tränas in fäster de bättre än om man tränar stillasittande. Inte konstigt då att det spiller över så att själva pluggandet och skolämnena fungerar bättre. Klassiska skolkunskaper som läsförståelse, ordförståelse, matte och logiskt tänkande ökar alltså i takt med den fysiska aktiviteten.

Vi sitter stilla alldeles för mycket

För några barn finns redan det stora hjärtat i fysisk aktivitet. På cykelturen till skolan, i bollspelen på skolgården, i idrotten eller klubben på fritiden. Liksom med första hjärtat (som jag bloggade om, att lära sig älska att lära nytt) ligger den största utmaningen i att få alla, även den som ”hatar idrott” att älska någon aktivitet, hitta den inre motivationen för rörelse. Centrum för idrottsforskning (2017) konstaterar att ca 6 % av eleverna inte är aktiva alls, deltar inte i idrotten, rör sig inte på fritiden. En tydlig riskgrupp för ohälsa. Svenska barn har generellt blivit mer stillasittande än unga i jämförbara länder. Mindre än hälften av pojkarna och bara ungefär var femte flicka rör sig tillräckligt. Bland gymnasieflickor är 86 % alldeles för stillasittande. Och just i denna grupp är den psykiska ohälsan som mest utbredd. Rökningen i världen dödar lika många som stillasittandet. Den som har bra kondis vid 18 års ålder minskar risken för demens senare i livet.

Uppmuntra rörelse – förbättra resultaten

För att barn och unga ska kunna nå sin potential – det som skolan är till för – behöver de alltså vara fysiskt aktiva. Skolmiljön bör uppmuntra med bra möjligheter att gå eller cykla till skolan, stora lek-främjande skolgårdar, rastaktiviteter, skärm-begränsningar, bra idrottslektioner, lustfyllda aktiviteter på fritidshemmet. Ett väl fungerande fritidshem lockar barnen att pröva nytt, även sådant som man kanske inte trodde att en tjej/kille kunde göra. Utanför skoltid kan föräldrar uppmuntra spring, dans och lek, det finns ju massor av kul som dessutom inte kostar ett öre!

Detta blogginlägg inspirerades till stora delar av boken Hjärnstark av Anders Hansen, läs gärna den 🙂 Nästa hjärta, det tredje som jag tycker skolan skall vara bra på att sprida, blir det sista jag skriver om. Vilket blir det? Vad tycker du?

Annonser

Att lära sig älska

De allra flesta människor har något de älskar. Med olika styrka – från passion till ljumt gillande. Hur kom de dit? Kan man lära någon att älska något? Det finns ju så många ämnesområden, så många aktiviteter, förmågor och miljöer som sveper förbi. Vissa älskar att spela fotboll och lösa kluriga mattetal, andra uppskattar öppna landskap eller gillar stämsång. Att älska öppna landskap kräver inte någon särskild ansträngning, det är bara att känna efter om sinnesstämningen är god i denna miljö. Älskar – älskar inte. Gillar – gillar inte. Att komma till stadiet att älska att till exempel spela fotboll kräver däremot någon form av egen insats. Det kräver träning, träning, träning. Sannolikt blir man lite bättre på fotboll vid varje träning. Det motiverar, det gör det kul.

Kan man älska något man inte kan bli bra på?

När det gäller färdigheter, kan man då bara älska sådant man är bra på, eller ser att man snabbt kan bli bra på? Kan man hata något man är bra på? Att man kan hata det man inte är bra på är uppenbart, men kan man älska något man inte kan bli riktigt bra på? Kan man liksom älska själva processen av att lära sig mer, nästan oavsett vad som är objektet, oavsett hur bra man kan bli?

Det är nog få förunnat att älska allt, till exempel alla skolämnen. Men bildning på bredden är livsviktigt, och då kommer den enskilda eleven nästan alltid att gilla vissa ämnen mer än andra. Att kunna stålsätta sig även inför det som känns ointressant är en oundviklig del av att klara skolan. När man blivit en gnutta bra på det ointressanta, hjälper det ofta till för att motiveras att växa lite till.

Prata om fenomenet att ”inte fatta – än”

Någon har beskrivit det välbekanta tillståndet av att ”inte fatta” som att vara på botten av en grop. Det känns hopplöst och mörkt tills man hittat redskapen för att ta sig över kanten. Med den upplevelsen i bagaget: att det kändes hopplöst, men att hopplösheten kunde vändas, blir redan nästa grop-upplevelse lite mer bekant och inte så skrämmande. ”Inte fatta” omvandlas till att ”inte fatta – än”.

Elever som direkt fattar det mesta, som känner sig duktiga, och som uppmuntras av goda resultat får snabbt en drivkraft att klättra högre. Men vad händer men alla andra? Skolans värsta misslyckande är när elever säger ”Skolan är inte något för mig, den är bara för de duktiga”. Ju tidigare ju sämre.

I en bra skola pratar man om att tillståndet ”inte fatta” är naturligt när man är i processen att lära nytt. Att misslyckas och att vara utanför sin bekväma zon är skolans normaltillstånd, eftersom den skall få alla, precis alla, att växa. Där lyckas man få elever som tycker skolan är lätt att nå högre höjder. Där lyckas man få elever med större uppförsbacke att motiveras att anstränga sig. Att göra det som inte omedelbart känns kul.

Spännande att vara på okänd mark

Själva tillståndet att vara på okänd mark kan bli lite spännande istället för skrämmande. En nyfikenhet kan växa fram. Och dessutom en gemenskap med andra, ja, faktiskt hela mänskligheten, som äger denna unika och mycket framgångsrika förmåga: att lära nytt. När elever gillar eller till och med älskar att lära sig nya saker har kanske skolans största mål uppnåtts. Lärarnas lotsning och stimulans för utvecklingen är avgörande. Liksom fritidshemmens särskilda pedagogik som bygger på lust och inte tvång. Där kan eleven utveckla intressen och engagera sig och bli bättre på nya saker, utan kravet på betyg hängande över sig. Få uppleva den härliga känslan av att växa och bli bättre inom något lustfyllt. Fritids är viktigt för alla, men inte minst för elever där skolämnena känns extra tunga.

Första hjärtat av tre

Detta var första hjärtat jag tänkt skriva om. Hjärtat som symboliserar älska att lära nytt. Skolans viktigaste. De andra två hjärtana kommer i nästkommande blogginlägg. Håll ut!

Genialisk metod att granska varandra

Tjugo förskolelärare som fått extra utbildning granskar andra förskolor i Askim-Frölunda-Högsbo. Genom arbetssättet Lära Nära stärks professionaliteten när en nyfiken och utvecklande dialog har tagit fart i förskolorna.

Kunskaper om rymden på Transistorgatans förskola

  • Vad finns i rymden? frågade jag.
  • Asteroider sa Hugo.
  • Mars sa Ingrid.

Jag blev imponerad! De 4 – 6-åringar jag mötte på Transistorgatans förskola i Västra Frölunda berättade stolt om sina kunskaper. De sög direkt åt sig mer kunskap när jag berättade att Tellus är planeten jordens vetenskapliga namn. ”Vi bor på Tellus. Ha!” Om deras rymd-kunskaper var en följd av metoden Lära Nära är ju svårt att veta exakt. Man kanske är det så. För det pedagogiska samtalet är nog mer närvarande just på denna förskola, eftersom de jobbar så målmedvetet med förbättringar.

Tre parters utvärderingar av verksamheten leder till samtal

Tre olika enkäter: 1) Vårdnadhavarnas, 2) Pedagogernas, 3) De extra-utbildade observatörernas utvärderingar av verksamheten, leder till pedagogisk utveckling och meningsfulla samtal pedagoger emellan. Om vårdnadshavarnas utvärdering till exempel visar att föräldrarna inte tycker att förskolan arbetar med att öka barnens intresse för teknik, men pedagogernas tycker det, så leder det till ett nyfiket utforskande. ”Hur kan vi öka kommunikationen mot föräldrarna för att synliggöra vårt arbete bättre?”, frågar sig personalen. Om observatören inte är nöjd med hur flickor respektive pojkar uppmuntras till lek i lekrummen, så skapar det ett samtal om rummet. ”Vad ska vi göra i lekrummen för att observatören vid nästa besök skall se att vi jobbar genuskritiskt?”, låter samtalen i personalgruppen. Observationen, som lätt kunnat bli en obehaglig dom över verksamheten eller över enskilda medarbetare, väcker nyfikenhet och lust att förbättra verksamheten. Genialt! Systematiskt kvalitetsarbete på ett väldigt smart och icke-dömande sätt. Och barnen blir förstås de stora vinnarna när verksamheten utvecklas.

Observatörerna utbildas i åtta dagar

Tjugo förskollärare i Askim-Frölunda-Högsbo har gått en åttadagars utbildning på Center för skolutveckling (CFS) för att bli ”observatörer”. De får lära sig att observera förskolemiljön med granskarens glasögon utifrån förskolans läroplan. Varje förskola får ett årligt besök à tre dagar. De har även lärt sig hur man klokt kommunicerar sina mer eller mindre kritiska observationer, och får coachning av CFS vid behov. Eftersom observatörerna själva ”drabbas” av andra observatörer, blir avståndet inte stort mellan observatör och pedagog. Jag tycker det är ett genigrepp, eftersom observatörerna inte skapar det avstånd och den misstro som riskerar att uppstå när en helt extern granskare, som Skolinspektionen, kommer på besök.

Pedagogiken når nya höjder och kan sprida sig snabbt

När min visit på förskolan närmade sig sitt slut hade kaplatornet som Momodu och Hugo byggde växt högre än barnen själva. Hugo fick stå på en stol för att försiktigt lägga bit för bit på plats på toppen av tornet. Med ett högljutt klapprande rasade tornet och alla bitar spred sig raskt över hela golvet. Jag drar parallellen till att se Lära Näras lysande exempel på systematiskt kvalitetsarbete som ett sätt att nå nya pedagogiska höjder, och som samtidigt snabbt kan spridas över alla gränser i staden 🙂

#vågavaranyanserad

Lek med tanken att vinnaren i debattprogrammen blir den som bäst kan lyfta fördelar med motpartens förslag. Och visa att det finns nackdelar med de egna. Ulf Kristersson får leta fram fördelar med flygskatten och Isabella Lövin nackdelarna. Varje politikområde behandlas på samma sätt, med olika personer i rollerna. Ja, hur skulle debatten se ut om nyanserna och inte polariseringen var i fokus?

En ärligare debatt

”Vinnare” blir helt enkelt den som lyckas vara mest nyanserad, som kommer på flest fördelar med motståndarens förslag och nackdelar med de egna. När alla målkonflikter ligger blottade får var och kan förklara sin egen åsikt utifrån hur man värderar allt som talar för och emot! Knäppt? Eller bara annorlunda? Egentligen mycket ärligare för hur ett politiskt ställningstagande faktiskt går till, även om det mesta av denna process sker bakom stängda dörrar eller inne i huvudet på människor. I dagens debatter kan man förledas att tro att detta vägande inte ens sker, eftersom vara det alltid är den tillspetsade och ”färdigpaketerade åsikten” som kommer i ljuset.

Skolans mål är att skapa nyanser

Just ordet nyanserad förekommer flitigt i skolan. Nyanser är vad som krävs för att nå kunskapskraven för högsta betyg – A. Alltså för den mest eftersträvansvärda kunskapsnivån, oavsett ämne. I motsats till nivå E, godkänt-gränsen, som endast kräver enkla argument måste en elev på nivå A uppnå följande (ur kunskapskraven för ämnet Samhällskunskap):

”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat styrkor och svagheter med hänvisning till såväl empiriska källor som någon vetenskapsteoretisk källa. Eleven ger välgrundade och nyanserade argument för sina ståndpunkter och värderar med nyanserade omdömen andras ståndpunkter.”

När man tänker på den ton som ofta råder i den politiska debatten, känns ovanstående mål med undervisningen nästan som ett hån. I samhällsdebatten, åtminstone den som äger rum i det offentliga rummet, nedvärderar vi notoriskt nyanserna och hyllar det svart-vita. Skulle inte den nyanserade analysen ske någonstans, till exempel i förarbeten till politiska ställningstaganden, skulle förslagen vara lätta att välta omkull eller helt enkelt inte fungera. Varje ansvarstagande person, må vara politiker, tjänsteman, företagsledare eller förälder, måste sätta sig in i hela bredden av för-, nackdelar, ha tänkt igenom alla målkonflikter före viktiga beslut. Väga och överväga. Hen måste också vara beredd att ändra riktning om verkligheten löper en annan väg än den planerade eller förväntade. Detta står i kontrast till den klassiska debattens trånga och ibland farligt fördummande format. Tonläget är högt. Är det verkligen roligt? Hen som skriker högst och mest tillspetsat hyllas mest.

Självanalys av klassisk debatt

Hoppsan, jag kanske blev lite väl onyanserad i min kritik av ”onyanserad klassisk debatt”… För att visa att jag lärt mig någon av texten ovan gör jag därför följande analys:

Fördelar med klassisk polariserad debatt: Den spetsar till och tydliggör skillnader mellan olika ståndpunkter. Många ämnesområden hinns med på kort tid.

Nackdelar med klassisk polariserad debatt: Fördummar när komplexa frågor reduceras till enkla. Bristen på analys leder till att publiken riskerar tro att någon analys inte skett, att den ena bara tycker så, den andra si, inget övervägande, ingen eftertanke.

En mer färgrik debatt!

Kanske skulle en debatt mellan två nyanserade debattörer bli lam, eller förvirrande i sakfrågan? Tråkig och grå? Eller kanske blir den färgrik och klargörande genom att visa upp en mer verklig komplexitet, som uppmuntrar till betydligt mer kreativitet och hyllar människans fantastiska förmåga att hålla flera bollar i luften samtidigt?

 #vagavaranyanserad

Efter detta privata filosoferande lanserar jag härmed hashtaggen #vagavaranyanserad, där jag hoppas jag på många modiga för- och nackdelsanalytiker! Låt kreativiteten flöda och låt alla tänkbara målkonflikter komma i ljuset!

Överst på önskelistan till Tomten: Meningsfulla samtal.

Hur kan vi skapa möten som inte spårar ur i svart och vitt, i gällt tonläge och snedvridna anklagelser, i värsta fall i hat och hot? Konflikter finns, kommer alltid att finnas när vi är fler än en i rummet. Orättvisor och frustrationer finns och behöver vädras. Demonstrationstågets slagord och debattens låsta positioner har sina tydliga roller i en demokrati. Men vad jag saknar är fler arenor där vi för meningsfulla samtal. Där vi möts i de nyanserade grå, eller snarare i de färgrika skalorna. Platser, forum, sammanhang där det meningsfulla samtalet står i fokus. Samtal som stärker alla som deltar. Där något positivt händer i var och en. Ett mänskligt möte som ger en ny insikt, en kunskap som växer fram, en lösning som tagit första steget. Där en konflikt inte leder bort från utan närmare en ökad förståelse för varandra. En insikt om vilka frågor vi måste lösa, vilka behov vi har. Där fler vinklar uppdagas och faktabasens för- och nackdelar breddas.

Skicklig-göra varandra

Möten där jag som person inte måste låsa fast mig i en falang, utan kan tillåtas att röra mig fritt, kanske osäkert och trevande för att eventuellt landa i en ståndpunkt. Ett samtal där vi skickliggör varandra. Visst är det ett vackert ord: skicklig-göra. Jag har fått det på hjärnan och älskar det!

Ett gott exempel från förskolans värld

Häromveckan besökte jag ett seminarium om barngruppernas storlek i förskolan. Lärarförbundet arrangerade ett möte med forskare, profession och politiker. Ett riktigt gott exempel på ett meningsfullt samtal. Forskarna visade sina resultat. Konflikter vädrades. Förskolechefens stress över stora barngrupper och vikariebehov lyftes upp. Vem kan bygga goda relationer mellan barn och vuxna när gruppen är för stor? Just goda relationer verkar vara återkommande i begreppet kvalitet överallt. Eller är det bara mina öron som utvecklat en känslighet för just detta?

Politiken var där (bl.a. jag) och lyssnade. Fick säga att vi satsar pengar för att minska barngruppernas storlek, men blir frustrerade när vi inte ser att det leder dit, hur vi tänker framåt och vad som är på gång. Att behoven är stora och resurserna begränsade. Jag upplevde att vi lyssnade ömsesidigt på varandra. ”Lyssna” är den viktigaste nyckeln till meningsfulla samtal.

Många dimensioner på kvalitet i förskolan

På seminariet fick vi höra forskarnas belägg för hur stora, och faktiskt även små barngrupper, kan hota kvaliteten. Ja, riktigt små barngrupper kan faktiskt tappa i energi och minska möjligheterna att få en god gruppdymamik. Kvalitet blir så brett, stort och mångfacetterat. Barngruppernas storlek, sammansättning, personalens utbildning, relationerna, lokalerna, vistelsetiden, pedagogiken, maten, lekmiljöerna, utemiljön… allt detta ryms i begreppet kvalitet. Och samtidigt tydligt att barngruppernas storlek i Göteborg som helhet behöver minskas.

Önskan till Tomten

Jag avslutar med en önskan till Tomten: Fler meningsfulla samtal. Och passar på att avge ett förtida nyårslöfte: att själv göra vad jag kan för att bidra till att skapa fler meningsfulla samtal.

Vad gör allt mätande EGENTLIGEN med oss?

När vi hittat något mätbart är steget inte långt att skapa en rangordning. Från bäst till sämst. Begripligt, överskådligt, så lätt att förblindas av, men ack så förenklat. Speciellt när komplexa saker ska jämföras. Och vad gör rankinglistorna EGENTLIGEN med oss?

Jag råkade lyssna på serien ”Människans mått” i P1 i somras. Det handlade bland annat om riskerna med att barn rangordnas. Tänk om vi redan i skolan direkt sorterar in barn i samhällets A och B-lag? Vilken otäck insikt! Vilket extremt högt pris!

Övre halvan sporrad, nedre halvan ger upp

På den övre halvan av rangordningen känner vi oss sporrade. Är jag bland de bästa? Nära toppen? Motivationen är hög för att anstränga sig mer och nå högre, kanske hamna i den översta kvartilen, eller till och med nå en topplacering. I den här gruppen skulle man kunna säga att rangordningen kan vara av godo.

I den nedre halvan är det dystrare. Skammen att vara bland de lägst placerade är tung. Elever (och säkert andra som rangordnas) hittar gärna destruktiva strategier för att skydda sin person från skammen att inte duga och vara bland de sämsta. Dessa strategier kan handla om:

  • Yttre förklaringar. Man ser externa, för sig själv opåverkbara faktorer som orsaken till den dåliga placeringen. Dåliga lärare, trist uppväxt, någon annan, något annat utanför mig här och nu.
  • Undvika risker. Det kan handla om strategier som innebär minimalt risktagande, för att slippa skammen att hamna på nedre delen av listan igen. Man antar inga utmaningar, utan gör bara de lättaste uppgifterna.
  • Stämpel på sig själv. Man kan stämpla sig själv som obildbar i just det som rangordningen handlade om. En vanlig stämpel är ” inte-matte-människa” som förklaring till svaga matteresultat. Detta leder till den absurda slutsatsen att bara en viss sorts utvalda människor skulle ha matte-förbättrings-förmåga.

Gemensamt för dessa strategier är att de alla tre leder till den diametrala motsatsen av vad som skulle behövas för att förbättra sig och utvecklas: egen ansträngning. De leder alla till bristande motivation, till passivitet och det värsta av allt: en bristande tro på egenmakten över sin utveckling.

Sanningen är ju att vi alla kan utvecklas, oavsett nivå. Visst finns det järnviljor som kämpar sig uppåt oavsett allt, mot alla odds, från botten till toppen. De finns absolut, men är få. De är utrustande med en extra portion inre geist, medfödd eller förvärvad.

För flera år sedan läste jag boken ”Sporre eller otyg – om bedömning och betyg”, som egentligen kom till samma slutsats. De som sporras är de som ligger nära den högsta betygsnivån. De andra tappar sugen, förlorar motivationen att förbättra sig. Bästa feedback visade sig vara när eleven fick konkreta råd om vad hen behövde göra för att förbättra sig. Så fort dessa råd kombinerades med de lägre betygen försvann motivationen till förbättring.

Skolan behöver inte fler tappade sugar!

Vi kan inte offra hälften för att den övre halvan ska få glädjen att tävla om topplaceringarna. Skolans viktigaste kunskapsuppgift måste vara att motivera ALLA till ansträngning att utveckla sig. Att synliggöra den individuella utvecklingen eller progressionen kan vara ett viktigt redskap. Men det räcker inte att göra det i det tysta, det borde vara denna kvantitet, jämte måluppfyllelsen, som avgör om en skola har lyckats med sitt uppdrag eller inte.

Rolig integration med förskolebussen

Färden denna soliga tisdag gick till havet. I riktigt gott sällskap! Femton förhoppningsfulla förskolebarn och deras sång- och lekkunniga, pedagogiska förskolelärare. Och så Majsan, förstås, som inte bara körde bussen, utan också hade något lite speciellt att skoja om med varje barn.

Förskolepedagogik ”live”

Att som politiker få vara med i förskole-vardagen känns som en stor ynnest. Få se och uppleva förskolepedagogik ”live”. Att en stunds extra väntan kan innebära påfrestning känner de flesta till, som haft med 3-5-åringar att göra. Vips förvandlades väntan till något aktivt, när förskolelärarna Kristoffer och Joel tog fram gitarren och bästa sångrösterna. Tiden flög iväg när barnen fick önska låtar. Här blandades traditionella sånger som ”Bockarna Bruse” med nykomlingar som ”Krokodilen i bilen”. Men just de här förskolelärarna hade även lite kulturhistoria i bakfickan, och framförde proffsigt Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon”. Det var inte så många av barnen som kunde nynna med i refrängen, men väl vi besökare, som hunnit bli några decennier äldre…

”Det luktar bajs” sa en liten flicka och rynkade på näsan just när vi kom fram till lekplatsen, några meter från en grund havsvik. ”Det är tången som luktar så, vi är vid havet”, sa Joel. ”Jaha”, sa flickan och sprang fram för att hinna först till klätterställningen. Flickan, som vuxit upp i stadsdelen Bergsjön, har kanske inte haft så många möjligheter att komma till havet. Förutom att hon just lärt sig orden hav och tång med flera sinnen, rymde denna dag i förskolebussen på många överraskningar.  Det tekniska bekymmer som Majsan noterade före avfärd, blev till exempel ett uppskattat besök på Scanias verkstad som hälsades med ”hurra” och lysande ögon från några barn.

Att gå utanför bekvämlighets-zonen

Just som vi lämnat bussen och kommit fram till lekplatsen i Askimsviken, mötte vi en förskolegrupp från stadsdelen Askim, men också tunga droppar från himlen. De blev fler och tätare, och snart stod alla barn och lärare ihopträngda under ett glest björkbuskage. Regnet sipprade ner över våra axlar och armar, åskan dundrade, men inget av barnen blev riktigt rädd eller ens klagade. ”I augusti när vi först var ute med bussen var det många barn som var rädda för vädret, men nu har de vant sig och förstår att det ingår. De har fått större självkänsla och blir mindre rädda att gå utanför sin bekvämlighets-zon”, berättade Kristoffer.

Snart kunde vi ta oss ut på lekplatsen, solen sken igen och vattnet på marken avdunstade snabbt. Joel kunde förklara för barnen att vatten, som regn består av, även kan finnas till som ånga. Så fick utflykten även ett mikroinslag av fysik.

Integration med bussen

Andra dagar går bussen till museer, Slottskogen, stadsbiblioteket. Ja, det fina med en buss är ju att den kan utöka förskolans lek- och lärmöjligheter långt utanför förskolegårdens staket. Lärarna berättade att barnen drar med sina föräldrar till stadsbiblioteket, efter att de besökt platsen med förskolebussen, och familjernas besöksradie utökas ständigt.

Så väl kan integrationen fungera. I den aktuella förskolegruppen hade inget av barnen två svenskfödda föräldrar. Men med bussen som förskola varannan vecka, och med engagerad, kunnig personal, utökas självkänslan och ordförrådet. Alla sinnen får sitt med de lek- och lärmöjligheter som bara fantasin och bussens räckvidd sätter gränser för. I Göteborgs rödgrönrosa förslag till budget 2017 välkomnar vi fler.