Oavsett vem som äger kolet ska det stanna i marken!

Vi måste verkligen göra allt vi kan för att få ner koldioxidutsläppen globalt! När nu inte Vattenfalls tyska kolkraftförsäljning gick att stoppa ger istället ”utsläppsbromsen” mindre koldioxidutsläpp totalt i Europa från och med år 2018.  Varje utsläppsrätt blir dessutom dyrare. Det försvårar för alla som släpper ut koldioxid, speciellt de som ger stora utsläpp som kolkraft och andra fossila energikällor. Oavsett vem som äger dem!

Här kommer ett försök att förklara ”utsläppsbromsen” som Isabella Lövin (MP) presenterade i samband med att Vattenfall kommer att sälja tysk kolkraft. Skälet till försäljningen är att vi inte har en riksdagsmajoritet för att ändra i Vattenfalls ägardirektiv, så att Vattenfall själva kunde avveckla kolkraften.

Med utsläppsbromsen tar vi däremot första steget för att göra all ny kolkraft omöjlig, på grund av att den blir så olönsam i jämförelse med förnybara energikällor.

Bild 1. Utsläppen i Europa 2017 anser vi i detta räkneexempel vara 10 ton koldioxid. Här syns varje ton utsläpp som vita rutor.Utsläppsbromsen 1

 

 Bild 2. Utsläppsrätter (orangea lappar) krävs i Europa för varje ton koldioxid som släpps ut per år. Här syns att varje ton utsläpp har fått en utsläppsrätt 2017.

Utsläppsbromsen 2

 

Bild 3. Utsläppsbromsen sätts in från och med år 2018, den innebär att Sverige (och andra aktörer) köper 2 ton utsläppsrätter och förstör (annulerar) dem. Då finns det bara möjlighet att totalt släppa ut 8 ton koldioxid i Europa.

Utsläppsbromsen 3

Konsekvensen av detta blir

  1. att det blir mindre koldioxidutsläpp totalt i Europa från och med år 2018
  2. att varje utsläppsrätt blir dyrare. Det försvårar för alla som släpper ut koldioxid, speciellt de som ger stora utsläpp som kolkraft och andra fossila energikällor.

Oavsett vem som äger kolet kommer det att stanna i marken!

Rolig integration med förskolebussen

Färden denna soliga tisdag gick till havet. I riktigt gott sällskap! Femton förhoppningsfulla förskolebarn och deras sång- och lekkunniga, pedagogiska förskolelärare. Och så Majsan, förstås, som inte bara körde bussen, utan också hade något lite speciellt att skoja om med varje barn.

Förskolepedagogik ”live”

Att som politiker få vara med i förskole-vardagen känns som en stor ynnest. Få se och uppleva förskolepedagogik ”live”. Att en stunds extra väntan kan innebära påfrestning känner de flesta till, som haft med 3-5-åringar att göra. Vips förvandlades väntan till något aktivt, när förskolelärarna Kristoffer och Joel tog fram gitarren och bästa sångrösterna. Tiden flög iväg när barnen fick önska låtar. Här blandades traditionella sånger som ”Bockarna Bruse” med nykomlingar som ”Krokodilen i bilen”. Men just de här förskolelärarna hade även lite kulturhistoria i bakfickan, och framförde proffsigt Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon”. Det var inte så många av barnen som kunde nynna med i refrängen, men väl vi besökare, som hunnit bli några decennier äldre…

”Det luktar bajs” sa en liten flicka och rynkade på näsan just när vi kom fram till lekplatsen, några meter från en grund havsvik. ”Det är tången som luktar så, vi är vid havet”, sa Joel. ”Jaha”, sa flickan och sprang fram för att hinna först till klätterställningen. Flickan, som vuxit upp i stadsdelen Bergsjön, har kanske inte haft så många möjligheter att komma till havet. Förutom att hon just lärt sig orden hav och tång med flera sinnen, rymde denna dag i förskolebussen på många överraskningar.  Det tekniska bekymmer som Majsan noterade före avfärd, blev till exempel ett uppskattat besök på Scanias verkstad som hälsades med ”hurra” och lysande ögon från några barn.

Att gå utanför bekvämlighets-zonen

Just som vi lämnat bussen och kommit fram till lekplatsen i Askimsviken, mötte vi en förskolegrupp från stadsdelen Askim, men också tunga droppar från himlen. De blev fler och tätare, och snart stod alla barn och lärare ihopträngda under ett glest björkbuskage. Regnet sipprade ner över våra axlar och armar, åskan dundrade, men inget av barnen blev riktigt rädd eller ens klagade. ”I augusti när vi först var ute med bussen var det många barn som var rädda för vädret, men nu har de vant sig och förstår att det ingår. De har fått större självkänsla och blir mindre rädda att gå utanför sin bekvämlighets-zon”, berättade Kristoffer.

Snart kunde vi ta oss ut på lekplatsen, solen sken igen och vattnet på marken avdunstade snabbt. Joel kunde förklara för barnen att vatten, som regn består av, även kan finnas till som ånga. Så fick utflykten även ett mikroinslag av fysik.

Integration med bussen

Andra dagar går bussen till museer, Slottskogen, stadsbiblioteket. Ja, det fina med en buss är ju att den kan utöka förskolans lek- och lärmöjligheter långt utanför förskolegårdens staket. Lärarna berättade att barnen drar med sina föräldrar till stadsbiblioteket, efter att de besökt platsen med förskolebussen, och familjernas besöksradie utökas ständigt.

Så väl kan integrationen fungera. I den aktuella förskolegruppen hade inget av barnen två svenskfödda föräldrar. Men med bussen som förskola varannan vecka, och med engagerad, kunnig personal, utökas självkänslan och ordförrådet. Alla sinnen får sitt med de lek- och lärmöjligheter som bara fantasin och bussens räckvidd sätter gränser för. I Göteborgs rödgrönrosa förslag till budget 2017 välkomnar vi fler.

Sverige – landet där vi gör varandra bra (?)

För eller emot? God eller ond? Vi eller dom? Polariseringen i samhället ökar och det är dags att hissa varningsflagg. Det sker på många håll: på nätet, i media, vid offentliga möten. När hatnivån ökar, föder det lätt mer hat, lockar fram våra sämsta sidor. Rädsla. Misstro. I sin ytterlighet, våld. En samhällsutveckling käpprätt motsatt den önskvärda. Historien är inte vacker när polariseringen går överstyr. Före andra världskrigets utbrott var det inte bara nazisterna som hade vind i seglen, även kommunister lockade stora skaror av sympatisörer. Inte sällan i våldsamma sammandrabbningar just före 1939. Hur kan det gå om vi inte bromsar polariseringen? Vart tar nyanserna vägen, när världen målas i svart och vitt? Vart tar mjuka värden vägen när det bara är slagfälten som lockar publik?

Det nyanserade hyllas i skolan

För att uppnå skolans högsta betyg (A) skall eleven ”nyanserat kunna diskutera komplexa frågor” inom givet ämne. Nyanserat. I landets alla klassrum uppmuntrar lärare sina elever att inte fastna i en tanke, utan se olika synvinklar, för- och nackdelar, sammanhang. Höja sig över det dikotoma, lära sig se färger och nyanser, kontexter och dilemman. Om skolan nu är så viktig för en bra framtid (vilket den är!) borde ett nyanserat förhållningssätt hyllas mer. Vad vi ser i samhället är det motsatta.  Vi själva dras in och media eldar på – de vill gärna se politiker som positionerar sig i varsitt hörn av rinken och ryker ihop. Helst så det stänker. Underhållning? Javisst. Och det hör hemma i sportens värld. Men sportens och politikens världar är väsensskilda. Politiker är ytterst ansvariga för väl fungerande skola, sjukvård, omsorg, trafik, bostäder. Om politiken misslyckas för att den reducerats till underhållning, eller lockas till alltför enkla lösningar på komplexa problem, drabbas den tredje parten – vi alla, samhället. Värst är det – som alltid – för de svagaste som är mest beroende av stödet från ett fungerande samhälle. Dessutom tvivlar jag på om det är så många som tycker att ett högt och ganska förutsägbart tonläge är underhållning längre? En svartvit världsbild blir snart ganska kall och ointressant.

”Vi får inte låta detta bli tiden då vår förmåga att ha två tankar i huvudet samtidigt gick förlorad”, skriver Oisin Cantwell i Aftonbladet angående det växande näthatet. Jag håller med, vi får helt enkelt inte gå med på att låta oss reduceras och fördummas.

Ett kritiskt synsätt utan hat gör oss bättre

Nej, jag tycker inte att media skall ”jamsa med” och likt Folkets dagblad i Kina måla allt politikerna gör i rosenrött. Absolut inte! Fri kritisk media är en av demokratins garanter. Media skall alltid granska makten, ställa de svåra frågorna, ställa mot väggen, synliggöra konflikter. Men inte bara leta motpoler. Någon gång måste nyanserna få komma fram och hyllas. De svåra avvägningarna bakom besluten. Tvivlen på vad som ger bäst resultat på kort och lång sikt. Alla åtgärder som görs i det tysta för att kommunicera och lindra de negativa konsekvenserna. Politiker kan förstås inte trolla med knäna mer än någon annan, utan gör oftast så gott det går.

Framtiden är okänd terräng, vi behöver allas bästa sidor

Den viktigaste samhällsuppgiften borde vara att skapa ett varmt klimat som lockar fram det bästa ur var och en. Jag vidaretolkar den kloka fotbollstränaren Pia Sundhages slogan: Sverige ska vara landet där vi gör varandra bra. Ett sätt är att hylla nyanserna.

Misslyckandet i Köpenhamn behövdes för att lyckas i Paris

Paris i december 2015. Alla världens länder står enade, så vackert! Vi har en gemensam fiende, något som förenar oss människor, var än vi bor på planeten. Fienden heter ”tre eller fyra grader varmare”. Vetenskapen visar att det inte är så oskyldigt som det låter. Många av våra livsnödvändiga med-arter på planeten jorden är allvarligt hotade. När klimatzoner förändras kommer arter utplånas snabbare än vi kan förstå konsekvenserna av. Oväder drabbar oss med allt högre intensitet. Havsvattennivån dränker både öar och kraftigt befolkade kustområden. Följderna hotar inte bara våra medspelande arter, utan hela mänskligheten. Klimatflyktingar förutspås i antal som inte liknar några tidigare folkvandringar.

Tre geniala grepp avgjorde i Paris

För att undvika klimathotet fastställde Paris-mötet att vi måste hålla oss under två grader, till och med under en och en halv grad fanns med i diskussionen. Tre geniala grepp avgjorde att Paris blev lyckat. Istället för att ålägga länder utsläppsreduktioner fick man varje land att framstå som aktiva genom frågan: ”Hur stora utsläppsminskningar kan ditt land bidra med?”. Blotta tanken på tvång har tidigare gjort att vissa länder slagit bakut direkt. Det andra greppet var att låta toppolitikerna komma i början av mötet, då de gav mandat till sina ministrar och tjänstemän att komma överens. I Köpenhamn gjorde man tvärtom, trodde att de mäktigaste skulle kunna lösa de svåraste knutarna om de kom sist. Det tredje greppet var att åtgärderna kommer att följas upp var femte år. Då ser vi om de utlovade åtgärderna räckte eller om en tredje växel måste läggas in. Köpenhamn blev det lärande misslyckande som gav förståelsen för vad som krävdes i Paris.

Kommer vi att lyckas?

Som vanligt är det lätt att vara överens om något övergripande och diffust. Det kan vara nivån på global uppvärmning, en jämlik och fredlig värld eller ett integrerat samhälle. Som vanligt är det svårare att agera, faktiskt göra det som krävs, kanske förändra mig och mina invanda mönster. Lärdomen från ozonskiktets uttunning, också ett globalt hot, är att vi kan lyckas. Montrealprotokollet från 1988 räddade planeten från livsfarligt ökande UV-strålning, som varit konsekvensen av ett uttunnat ozonskikt. Skillnaden är dock stor. UV-hotet kunde avvärjas genom byte av en kemisk substans till en annan, med tekniska innovationer som inte påverkade vår livsstil. Den livsstil som orsakar den globala uppvärmningen är inte bara en del av våra svårbrutna vanor, den är också exakt var den stora andelen fattiga i mänskligheten eftertraktar mest av allt. Även om vi kanske kan ändra våra bortskämda vanor i väst, varken kan eller vill vi hindra fattiga människor att nå välstånd. Snacka om dilemma!

Visst kommer vi att lyckas!

Lösningen då? Efter läsning av Naomi Kleins senaste bok ”Klimatet och kapitalismen” blir jag inte direkt hoppfull. Hon skriver att de investeringar som redan idag gjorts av bolagen i den fossila branschen innebär fem gånger större utsläpp än vad tvågradersmålet innebär. Hur kan man hindra den som redan gjort en stor ekonomiskt investering att inte försöka få något tillbaka? Hur skall man hindra den som just investerat i en bensindriven bil att inte använda den? Med allt detta snurr i huvudet landar jag i några funderingar om framtiden:

  1. Vi i den välmående delen av världen måste med oförminskad styrka ställa om! Vi vet exakt vad som krävs. I handling ska vi visa att ett gott liv utan fossila bränslen är fullt möjligt. En livsstil som förenar livskvalitet med resurseffektivitet, t.ex. mindre köttkonsumtion och färre onödiga transporter. Fossiloberoende, resurssnål teknik som baseras på förnybara råvaror. Företag som tänker cirkulärt och återvinningsfokuserat. Mer tjänster och mindre prylkonsumtion.
  2. Så snabbt som möjligt fasa ut tillverkning av nya produkter som kräver fossila bränslen, t.ex. bensindrivna bilar, och öka inblandningen av fossilfritt i de produkter som redan finns på marknaden.
  3. Genomföra stora investeringar i till exempel järnväg och fossilfri energiproduktion, utan att hamna i nya fallgropar (som kärnkraft). Finansieras till exempel av koldioxidskatt eller gröna fonder.
  4. CCS-teknik (Carbon Capture and Storage). Ja, efter Kleins bok har jag börjat tänka att vi under en period kanske tyvärr inte kommer undan denna trista, men troligen fungerande metod för att fånga in koldioxid och förvara den, så att inte atmosfären skall förtjockas ohållbart. Så länge som vi har aktörer som trots allt utvinner kol/olja ställa CCS som ett motkrav?

Få stenen i rullning

Ibland krävs ”den hundrade apan” för att få saker att hända, en kritisk massa som får stenen i rullning. Vår sociala identitet är så ohyggligt stark, innerst inne är vi ”groupies” allesamman. När en tillräckligt stor andel människor tagit klivet, så är det bara att hänga med och hålla i hatten för resten. Innan dess får vi ibland kämpa i motvind, men aldrig, aldrig ge upp!

 

Bild på Eiffeltornet: By Tristan Nitot – standblog.org, CC BY-SA 3.0,

Ingen föds till skicklig lärare

Ingen människa föds med ”SL” i pannan, till skicklig lärare. Det är skolan som arbetsplats, som skall skapa skickliga lärare. Lärare som genom sitt sätt att undervisa, inspirera och ge feedback skapar elever som utvecklar sin fulla potential!

Yrkesskicklighet utvecklas i samspel med omgivningen

Lika lite som någon människa föds till duktig glasblåsare, erfaren ingenjör eller handlingskraftig statsminister, föds hen till skicklig lärare. Att utveckla en yrkesskicklighet kräver förutom utbildning och fortbildning, även en inre drivkraft, en tro på sin egen utveckling, och en yttre miljö som i samspel med individen formar skickligheten. Skolan skall utgöra den miljön för lärare och elever!

Det finns en utbredd bild av att vissa människor har talang som lärare, andra inte. Visst har vi olika anlag som kan vara gynnsamma i läraryrket. Men tanken på ”den skicklige läraren” har nästan fått något magiskt över sig. En gåva som ett fåtal utvalda bara ”har”. Detta synsätt är väldigt kontraproduktivt om vi vill skapa en stark lärarkår, och dessutom stämmer det inte.

Ämneskunnighet, intresse för fortbildning och olika pedagogiska upplägg, tålamod, nyfikenhet, mod, förmåga till inlevelse och att locka fram det bästa i det sociala samspelet med elever och kollegor är bra förutsättningar, men är alla exempel på sådant som ingen har 100 % av från start. Allt kan däremot utvecklas i en gynnsam miljö.

Höga förväntningar

I skolans värld pratar vi ofta om att ha höga förväntningar, att alla elever kan utvecklas, vi skall bedöma formativt, inte ha några förutfattade meningar om någon. Men synen på läraren tycks ibland vara den motsatta. I grunden ett uttryck för det som psykologiprofessorn Carol Dweck kallar ett statiskt synsätt, diametralt motsatt de tankemodeller vi säger oss hylla i skolans värld!

Statiskt eller dynamiskt mindset

I boken ”Mindset” (2015), förklarar Dweck skillnaden mellan ett statiskt respektive dynamiskt mindset. Även den som tror sig ha ett fördomsfritt dynamiskt mindset har mycket att lära av denna bok! Ett statiskt mindset kan smyga sig in på områden man inte anat, kanske skulle det kunna vara en av förklaringarna till den psykiska ohälsa som ibland kopplas till de mer destruktiva delarna i det som kallats ”curling-samhället”?

”Jag klarade inte mattetalet, jag är ingen matte-person.”

Till det statiska hör att döma någon, inklusive sig själv, på förhand. Man tror på talang och misstror ansträngning. Ger upp, inte bara mattetalet utan matte överhuvudtaget, när uppgiften krävde större ansträngning än väntat.

Varning för att se sig själv som smart

Det kan likaväl vara en stämpel som har positiv klang t.ex. ”jag är smart”. Smartheten kan skapa en ständig oro för kritik, en tendens att lägga skulden på andra, en fixering vid att bevisa att man ”är” just smart. Det tar kraften ifrån fokus på att lära. Dweck visar att de elever som fått beröm för förmåga, till exempel fått höra att de ”är smarta” fastnade i ett statiskt mindset. Det fick dem att säga att de var smarta, men de facto agera dummare. De erkände inte brister utan blev uppfyllda av sig själva och sin image. Stämpeln ”smart” blev som en uppblåst ballong, som mår väldigt illa inuti, när den konfronteras med verkligheten. En ständig rädsla för att misslyckas gör att de depressiva tankarna ligger nära. Motgången blir beviset på att jag inte ”är smart ” utan ”dum”. Även ansträngning ses om ett bevis på att man inte var tillräckligt smart.

”Jag klarade inte mattetalet, jag ansträngde mig inte tillräckligt.”

Ett dynamiskt mindset innebär istället att se alla, inklusive sig själv, som någon som kan utvecklas, förändras. Åstadkomma något nytt imorgon oavsett hur det gick idag. Ansträngning är medlet för att komma vidare, misslyckanden och motgångar händelser som händer(!), och som kan sporra att nå längre. ”Jag klarade inte mattetalet, jag ansträngde mig inte tillräckligt. När jag hämtat mig från det, skall jag pröva en ny metod.”

Beröm ansträngning och utveckling

Dweck menar att feedback ska berömma ansträngning och aktivitet istället för medfödda egenskaper. Ett misslyckande blir i det perspektivet bara ett tecken på att man inte ansträngde sig tillräckligt denna gång. Alla kan förstås välja bort att anstränga sig, och alla har vi olika förmågor och förkunskaper som gör att alla inte kan nå till högsta nivå i allt. Men med ansträngning kan alla utvecklas i allt, det är poängen.

Läraren och eleven har ett gemensamt intresse: elevens utvecklingsprocess, tillsammans kan man fascineras av de nya kopplingar som bildas i hjärnan, kanske just för att eleven suttit länge och ”inte fattat något”. Alla barn behöver känna sig accepterade och älskade som hen är, men bli uppmuntrade för det hen gör, menar Dweck.

Skolan skall vara platsen för klassresor

Skolan skall vara en plats för klassresor, alltför mycket talar för att det inte är fallet idag. I det perspektivet blir ett statiskt mindset helt fel! Kanske borde lärarutbildningen innehålla en kurs i just den sortens feedback som gynnar ett dynamiskt mindset?

Avgörande för all utveckling är den inre motorn i samspel med omgivningen. Skolmiljön skall inte bara stimulera elevernas utveckling, utan också lärarnas. En bra skola genomsyras av ett dynamiskt mindset som skapar allt skickligare lärare. Ledarskapet är avgörande. För att ge förutsättningar för kollegialt stärkande samverkan och för att skapa det utvecklande klimat som alla i skolan blir en del av. Då får vi nyfikna, modiga elever som ser sin egen ansträngning som det bästa redskapet för att hitta fler förmågor och utveckla dem. Till nya, oanade höjder.

Med inspiration från boken ”Mindset” av Carol Dweck, översatt till svenska 2015.

Vad gör en politiker – egentligen?

Bilden av vad en politiker ägnar sina dagar åt är nog ganska oklar för de flesta. Det var den i alla fall för mig innan jag själv hamnade mitt i smeten. Nu, efter tre fjärdedels år, har jag viss koll på vad kommunpolitik är i det dagliga: Beslut, möten, media är kärnan! Denna korta beskrivning utgår från min roll som miljöpartist och skolkommunalråd i den styrande rödgrönrosa partigruppen i Göteborg.

Politiker bestämmer!

Att politiker bestämmer vet alla. Ja, i alla fall över den process som omvandlar skattepengar till kommunal service för invånarna. Politiker har visioner, ser möjligheterna och hindren, hittar och beslutar om lösningar för att förverkliga möjligheterna och komma över hindren. Många beslut handlar om att få ”skutan att rulla vidare”, till exempel skapa en effektiv organisation eller uppdatera riktlinjer. Politikern tar ställning till förslag från tjänstemännen, förändrar eller tar fram helt nya. Det viktigaste beslutet är budgeten, som beskriver hur pengarna skall användas under året. Budgeten låser pengarna, så nya beslut som kostar pengar kan inte fattas under året, om inte omständigheterna ändras kraftigt.

Besluten tas i nämnder och styrelser, som var och en är ansvarig för en viss verksamhet. Kommunstyrelsen har ansvar för hela staden övergripande. Utbildningsnämnden, där jag är ordförande, ansvarar för Göteborgs gymnasieskolor. Som kommunpolitiker med skolansvar har jag inte bara kommunala uppdrag, utan också uppdrag inom GR-regionen, på riksplan och även internationella uppdrag, som kopplas till skolfrågor.

Förbereda bra beslut

För att kunna fatta bra beslut blir det mycket att läsa, politikern får också muntlig information, deltar i seminarier, konferenser, utbildningar och besöker verksamheter. Hen är ibland med och mejslar fram lösningar på problem som uppstått. Alla beslut måste också vara förankrade i det egna partiet och förhandlas med de partier man samarbetar med. Det innebär många olika förmöten, interna beslutsprocesser och dialoger.

Ta beslut och bevaka att de följs

Beslutet är ju bara första steget till verklig ”action” i kommunen. Om det finns pengar i budgeten för att till exempel anställa fler lärare, ska det ju också hända. Politikern ägnar sig därför åt uppföljning: dialoger och rapporteringar. En nämndordförande har tät dialog med ”sin” direktör. Ett viktigt moment är att försäkra sig om att verksamhetens kvalitetsarbete fungerar, så att allt förbättras ständigt och inget tappas bort under året.

Stå upp för besluten

Vissa beslut uppfattas som positiva, t.ex. mer pengar till fritidshem, medan andra ger negativa reaktioner från omgivningen. Nedläggning av en verksamhet ger självklart mycket negativa reaktioner, speciellt från de som drabbas. Då gäller det att politikern har drivit en bra process innan beslutet, är påläst i sina egna och andras argument, kan lyssna och möta människor på ett bra sätt.

De flesta politiker i Sverige är det på sin fritid (97 %), och får arvode efter ansvar. Att vara ordförande kräver mer arbete och vissa ordförandeposter är deltidsjobb i Göteborg. Heltidspolitiker är bara kommunfullmäktiges ordförande och vi 18 som sitter i kommunstyrelsen, oberoende av hur många uppdrag eller ansvarsområden vi har. Varje parti har anställda politiska sekreterare, som kan ta politikerns plats vid schemakrockar, är sakkunnig, förhandlar, förankrar och löser många praktiska frågor t.ex. vid ministerbesök.

Möter många människor

Många vill träffa politiker, och politiker behöver träffa många människor! Därför blir det väldigt mycket möten (utöver de som hör till beslutsfattandet)! Varje politiker tillhör ju ett parti, och kan ha interna uppdrag. Många möten med partimedlemmar sker regelbundet t.ex. med de som har politiska uppdrag, men även medlemsmöten och träffar med olika grupperingar, är med där politiken formas. Politikern är förstås även med på möten för medlemmar i hela landet, som kongresser. Många möten är på kvällar och helger, eftersom de flesta partimedlemmar har arbeten eller gör annat på dagtid.

Politiker träffar också många olika icke-politiska grupperingar, allmänheten. Det är ofta företrädare för olika grupper av anställda, intresseföreningar av skiftande slag, föräldraföreningar, företag, högskolor och alla andra som har intresse av politikerns ansvarsområden, eller som politikern är intresserad av. Som politiker i kommunstyrelsen blir det möten som spänner över hela kommunpolitikens bredd.

Media

Den som har ansvar och makt blir extra granskad av media. Det är precis som det ska i en demokrati. Ibland bryter media mitt in i vardagen, när någon nyhet, t.ex. en ny rapport som berör politikerns ansvarsområden kommit ut. Det innebär snabbt påkallade kommentarer, intervjuer eller debatter i TV och radio. Politikern skriver debattinlägg och besvarar anklagelser och kritik i debatten. Hen deltar i live-debatter och är aktiv i sociala medier. Allt detta kräver omvärldsbevakning, förberedelser, faktainsamling och granskning. Inför val upptar det utåtriktade arbetet väldigt mycket tid med många inbjudningar, debatter, möten och enkäter att besvara.

Håller tal och besvarar mail

Politiker som sitter i kommunstyrelsen eller är ordförande representerar sin stad och verksamhet i många sammanhang, och får ofta hålla tal, t.ex. i samband med invigningar, konferenser eller olika officiella sammanhang. Det kan vara invigning av ett skolbibliotek eller examenstal till nyutexaminerade lärare. Ibland på engelska, oftast på svenska. Kommunpolitikern får möta utländska delegationer och olika studiebesökare. Kommunalråd har även vigselrätt (om man genomgår en kort utbildning). Sist men inte minst innebär politikerns jobb, precis som för de allra flesta andra, att hitta tid till sitt privatliv och ha goa arbetskamrater som man lunchar, fikar, skrattar och gråter med. Samt att besvara – och i politikerns fall även diarieföra – det dagliga inflödet av mail…

Låter det roligt? Det är det! Mycket uppbokad tid, väldigt omväxlande, tålamodsprövande, lärorikt, utsatt och ibland extremt snabba ryck! Framför allt känns det väldigt meningsfullt!

Win-win i Väster

Att få en ”lärarkandidat” har i många tider förknippats med en suck. ”Visst, jag offrar mig och försöker hitta tid att hjälpa hen”, tänker den redan stressade läraren. ”Extra obetalt arbete, en belastning, men viktigt och snällt av mig att ställa upp för nästa generation lärare.”

Ser VFU-studenten som en kvalitetshöjare

Varför inte tänka som inom förskolan i Västra Göteborg istället? Lärarkandidaten – VFU-studenten*) – ses här som ett tillfälle att passa på att höja kvaliteten – här och nu. Studenten bli en naturlig koppling mellan universitetets teoretiska resonemang kring lärande, och verkligheten ute på förskolan. Detta har förverkligats när man satsar på handledare som är aktiva i hela stadsdelen, och som skapar en kvalitetshöjning i varje förskola inom området. Summa av kardemumman blir alltså en generell förbättring som alla barn i stadsdelen får glädje av. Inte bara några utvalda ”övningsförskolor”. Det blir dessutom en värdefull feedback till lärarutbildningens utveckling och gör den mer träffsäker. Snacka om Win-Win!

”Övningsförskola” som gynnar alla

Det som pågår i Västra Göteborg är en försöksverksamhet – en av flera i landet kring ämnet ”övningsförskolor” som är en del i lärarutbildningen. Kommande utvärderingar får avgöra om just den här modellen kommer att resa vidare österut i staden och landet. Under mitt besök fick jag se hur den tydliga strukturen kring VFU-studenten gynnade alla medarbetare, nya som gamla, och hur man arbetade med att använda studentens utomstående ögon och koppling till universitetet, för att synliggöra det osynliga och utveckla arbetsplatsen. Sedan blir jag alltid inspirerad av att få besöka och ta del av våra yngsta medborgares nyfikenhet, glädje och energi, här tillsammans med engagerad personal!

*) VFU är den obligatoriska verksamhetsförlagda utbildning som alla som studerar till lärare eller förskolelärare genomför under några veckor av sin utbildningstid.