Därför måste vi ta oron på allvar

Vi lever i en orolig tid. Mycket av det som når oss i nyhetsflödet känns overkligt, främmande, bortom allt förnuft. Jag och många känner oro. Oro är ett tillstånd alla kan känna igen sig i. Från det personligt lilla (ska jag hinna i tid?), det personligt stora (en närståendes hälsa), till det omfattande stora – oron för barnens framtid, oron för utvecklingen i världen. I nuläget känner jag oro för att hatet, våldet och demoniseringen verkar vinna mark. Hos IS i de mest fruktansvärda terrorhandlingar, i Ryssland som hets mot öppna, demokratiska länder. Oro är förstadiet till rädsla. Rädsla som inte får bot leder till vrede som riskerar utvecklas till just hat, demonisering, våld.

Därför är det värt att ta oron på allvar. Oron kan kanaliseras som en kraft att förändra och föra oss samman. Varför inte börja med sig själv?

Vägra hata människor! Låt avskyn mot dåliga eller fruktansvärda handlingar riktas mot handlingarna.

Vägra demonisera! Placera aldrig en demon i en annan människa, vägra att avhumanisera henne. Liksom hat är demonisering ett ”knep” som historiskt alltid använts för att få människor att bete sig som monster mot andra.

Vägra våld! Det finns massor av kunskap och metoder för konflikthantering utan våld. Våld för att skydda de oskyddade och i ytterläget för att upprätthålla demokratiska lagar är den enda acceptabla användningen.

Alla, oavsett bakgrund, ålder, kön, identitet, etnicitet, funktionsförmåga, hudfärg, religion, kan vägra dessa tre: hat, demonisering och våld.

Vad heter alternativen? Kärlek, förmågan att hitta den goda kärnan i den andre och öppna samtal. Vi kan odla dessa i tanke och handling. Låter det banalt? Ok, bra, då kör vi!

Annonser

Det låga oljepriset – ett praktexempel på lose-lose

Hur länge skall hoten mot våra livsvillkor försummas?Klimatförändringarna gör sig alltmer påminda med försämrade möjligheter för människor att försörja sig. Senast varningen från USA med ”80 procents risk för en torka som varar i 35 år under detta sekel” enligt en forskare vid Cornell University (DN 13/2). Förstås med katastrofala följder för jordbruksnäringen! Från Brasilien liknande varningar. Och Afrika, som vi förfärande nog tycks har blivit så vana vid att vi knappt höjer ögonbrynen längre.

Samtidigt som klimathotet gör sig påmint i språng, är oljepriset lägre än på länge. Det innebär att precis de investeringar som behövs som mest: solkraft, biogas, vindkraft, anses vara mindre ”lönsamma”. Ett högt oljepris och en förväntan på ett ännu högre dito gör kalkylerna fördelaktiga för alternativen. Ett lågt oljepris motsatsen. Dessutom riskerar oljekonsumtionen i sig snabbt att stiga med det låga priset. Ett praktexempel på lose – lose.

Människans förnuft tycks som en späd sopran, när ekonomin låter sitt öronbedövande vrål ljuda. Förnuftet förstår att vi snabbt måste få bort alla tankar på mer exploatering av fossila källor, där oljesand är det senaste förfärliga tillskottet. Vi måste snabbt få de helt nödvändiga klimatinvesteringarna att bli av. Låt förnuftet bli en högljudd, välstämd och massiv kör som överröstar den kortsiktiga ekonomins vrål!

Mera tillit i Göteborg

Rapporter om växande förtroendeklyftor, arga medborgare. Motsättningar, vi mot dom. Men också samtal som öppnar dörrar, bakom ilskan, ibland rädslan.

Vi måste bli bättre på att bygga tillit, det är min viktigaste spaning under denna första månad i Göteborgspolitikens centrum. Mellan politiken, verksamheter och medborgare. Tilliten är samhällskroppens sammanhållande kitt. Det bästa sätt jag vet att bygga tillit är att träffas. Ännu mer än det som redan görs. Det är i mötet och samtalet som vi får förståelse för den andres perspektiv. Samhället består ju (gudskelov!) av människor, så möjligheten att sätta sig in i andra synsätt är egentligen lika enkel som att tillfälligt byta glasögon med en annan människa.

I den ”utbildning” som jag själv påbörjat, är praktik som en viktig del. Som skolansvarig i kommunstyrelsen vill jag kunna göra mitt yttersta. Jag får information och pratar med chefer. Läser viktiga rapporter. Nu planerar jag in praktikdagar på förskolor, grundskolor, fritidshem, särskolor och gymnasium. Det ska ge mig förstahandsinformation och upplevelser för att kunna se världen med fler glasögon än mina egna. Nya vinklar, nyanser och viktiga perspektiv – jag ser fram emot detta!

Fler stolta lärare i Göteborg

Jag ser otroligt mycket fram emot att sätta tänderna i alla utmaningar och även ta del av allt bra som jag vet är på gång i skolans värld i Göteborg!
De senaste 14 åren har jag varit delaktig i rollen som lärare på gymnasiet. De kommande 4 åren som ansvarig politiker för utbildning i Göteborgs kommunstyrelse! En annan infallsvinkel, och med en unik möjlighet att åstadkomma verkstad för elever och personal i stadens för-, grund- och gymnasieskolor. Skolan skall ge varje barn en robust plattform att bygga sin framtid på!

Vad behövs?
Eleverna behöver lärare med glöd och ork, med återupprättad status. Som lärare i Göteborg skall man ha ett yrke att vara extremt stolt över! Med en god arbetsmiljö och med gynnsamma arbetsvillkor är läraryrket verkligen fantastiskt. Få saker ger en sådan kick som elevens ”aha!”. I många fall är det fler personal som ger det utrymme som krävs för att hinna göra bra förberedelser, ge individuell feedback och ha utvecklande kollegial samverkan. I andra fall kan det vara arbetssätt eller förtroendet mellan olika nivåer i skolans värld som behöver utvecklas för att få till det.

Det skall vara stimulerande och meningsfullt att komma till skolan. Elever behöver också peppas av personal och föräldrar till att klara av att bita ihop och ge järnet för sina studier. Det ingår att jobba hårt ibland, för att det skall kunna bli roligt! Att halka efter är aldrig kul och risken finns att man ger upp om glappet blivit för stort. Därför är det så oerhört viktigt att snabbt kunna få extra stöd. Många, rent av de flesta av oss behöver stöd någon gång, vi är ju bara människor allesamman. Någon kanske behöver 3 timmar extra för att nå ikapp, någon annan mer, kanske livslångt för att få en likvärdig chans.

Arbetsro och framtidstro skapas när reformer och organisationsändringar inte äter upp tid och energi från det väsentliga: goda förutsättningarna för ett väl fungerande arbete i klassrummet. Med tät kontakt mellan forskning och skolverkligheten kan större förändringar genomföras med vetenskaplig förankring och partipolitisk enighet. Organisationen skall lyckas med att locka fram det bästa ur var och en av sina medarbetare, skapa en tydlig vision, ge jämlika förutsättningar och fungera som katalysator för goda exempel.

Karin Pleijel, biträdande kommunalråd med ansvar för utbildning i Göteborg (från 1/1 2015)

Foto: Peter Svensson

Vi ska värna våra mänskliga sidor när maskinerna tar över

En kreativ ingenjör hittar på en robot som kan ge mormor viss vård när hon behöver, en annan skapar en självkörande, trygg och säker bil. Helt osannolikt för några år sedan, men idag sant. Så fascinerande det är med teknisk utveckling!

Kommer alla arbeten att ersättas av maskiner?

När tekniken nu nått så långt, kommer vi då kunna ersätta det mesta av arbetskraften med maskiner? Vi har ju redan sluppit många utslitna ryggar och leder när tekniken hjälpt oss med de tyngsta lyften. Den första maskinåldern löste problem i många fysiskt utsatta arbeten.

Utvecklingen mot att datorer ersätter även tankekrävande jobb kallas ibland den andra maskinåldern. Arbetsuppgifter kan datoriseras om de på något sätt kan formuleras som regler. En dator är expert på att följa regler, kan lagra och kombinera informationsbitar i en rasande fart. Medan en läkare skulle behöva använda 160 timmar i veckan för att hålla sig à jour med sitt område, är detta en bagatell för en dator. Får vi till och med en säkrare och bättre diagnos, utan risk för ”den mänskliga faktorn” när vi vänder oss till datordoktorn?

Kärnan i ekonomisk tillväxt är produktivitetsökning. Varje onödig kostnad jagas när en investerad krona ska producera mer nästa år. Går det att ersätta dyra medarbetare med pålitliga maskiner är det en given vinstlott. Det är lockande med ”medarbetare” som utan klagomål jobbar 24 timmar om dygnet, och varken kräver semester eller fikapaus.

Vem vinner i den andra maskinåldern?

Maskinerna och datorerna kanske är de stora vinnarna i denna framtid? Eller snarare deras ägare, och möjligen deras utvecklare och felsökare. Andra vinnare på datorisering och internetisering är givetvis vi alla som är motiverade att skaffa kunskap. Dålig ekonomi och långa avstånd är inte längre hinder för att t.ex. få en högklassig utbildning med världens bästa pedagoger. Fina universitet och det mesta av deras kunskap finns tillgängligt på Internet. Vilka möjligheter!

Pris och kvalitet kan enkelt jämföras – med global räckvidd – så att vi slipper göra dåliga val eller köp. Alla kan välja ”det bästa”! Och den som levererar detta ”bästa” kan bli hur rik som helst.  ”The winner takes it all”.

Vem förlorar?

Medan filmskaparen som visar sina alster på youtube kan tillfredsställa och kanske ta betalt av en miljardstor publik, har sjuksköterskan sina tio patienter att ta hand om. Och en inkomst som helt är beroende av lokala, begränsade skattepengar. Förutsättningarna är som om vi levde på olika planeter.

Vi som endast har futtiga 8 timmars arbete fem dagar i veckan att erbjuda omvärlden riskerar alltså att hamna i bakvattnet. Liksom vi som erbjuder en produkt med mer subtila kvaliteter än de som går att mäta och jämföra. Och alla vi mediokra. Som har lite mänskliga skavanker, bra och dåliga dagar, anhöriga som drabbas av ditt och datt, eller något annat som inte gör oss ”fullpresterande”. Konkurrensen och utslagningen är stenhård när vi tävlar mot maskiner eller mot massor av arbetssökande.  Alla kan jämföras mot allt! Är det konstigt att den psykiska ohälsan växer?

Den tid är förbi när ekonomisk tillväxt ledde till fler arbetstillfällen. Tendensen är snarare att produktivitetsökningen leder till en ökad ojämlikhet med förskjutning från arbetande till kapitalägare. Förutom till en spetselit av extremt rika, de som lyckats med bedriften att bli vinnaren på den globala marknaden.

Vad kan vi människor, som inte maskiner kan?

Vad har då miljarder år av evolution gett oss människor, som inte några decennier av maskin- och datorutveckling kan ersätta? Ja, vi har ju förmågan att inte bara följa förprogrammerade regler. Vi har t.ex. vår idérikedom, kan tänka ”utanför boxen”, ställa intressanta frågor, kommunicera med alla sinnen och vi kan förstå oss på och samverka med komplexa maskiner.

Och så har vi något som aldrig någonsin kan ersättas av en maskin: erfarenheten av att vara en kännande människa! För att kunna skriva en bok som berör, förklara så att en viss elev förstår, förmedla en tung diagnos, förstå vad som kommer att vara viktigt imorgon eller trösta en medmänniska, är just människo-erfarenheten oersättlig. Istället för att in absurdum konkurrera och prestera ihjäl oss är det våra mänskliga sidor vi skall vårda mest. Både det som brukar betraktas som baksidan – att misslyckas, vara förtvivlad, ha sorg – liksom framsidan – kunna resa sig, ha kul, vara engagerad och kär- är och kommer sannolikt att vara vår viktigaste tillgång!

Texten är delvis inspirerad av boken ”The second machine age” av Erik Brynjolfsson och Andrew Mcafee, 2014.

Vem kan förvånas över lärarens tappade status?

Hur kan det vara möjligt? Att ha gått i skolan i stort sett varje dag i nio år. Utrustad med en fantastisk hjärna i sin mest dynamiska fas. Nio år! Och ändå inte kunna läsa en enkel text. PISA 2012 visade att det är möjligt. För en av fyra pojkar i Sverige som slutade nian. Vad har hänt? Med lärarna? Motivationen? Ihärdigheten? Föräldra-tjötet? Vad har skett som gjort att detta är verklighet?

Vindar från vänster och höger begränsade läraren

Kanske är vi alla bara barn av vår egen tid? Både dagens 15-åring och alla vi som varit med lite längre? Tidsandan bjuder upp till dans, och ingen kan helt stå vid sidan om. Under åren kring 1968 blåste en kraftig vänstervind. Alla gamla sanningar ifrågasattes. Ett av de tydligaste exemplen visade sig kanske i Kina, där symbolerna för de gamla sanningarna, lärarna, fick utstå hån och förnedring. Gamla kunskaper, gammal kultur, krossades i Maos kulturrevolution. I Sverige reformerades skolan. Läraren ansågs stå för kontroll och borgerliga värderingar. Läraren skulle ner på jorden och bli en löntagare som alla andra.

En annan vind, högervinden, kom under 1980-talet. Den stora staten, satt att garantera välfärd utifrån en ”ämbetsmannakultur” i många länder, började betraktas som en stor koloss, ”den tärande sektorn”, mest till för sin egen skull. Den skulle konkurrensutsättas, marknaden kunde med sin skarpa tävlingsanda ersätta det mesta av dess funktion. ”New public management” var det moderna sättet att se på saken. Den svenska skolan, statens förlängda arm som nådde ut till nationens framtid – alla barn – var inget undantag. Läraren var ett redskap för att tillfredsställa marknaden, dvs. föräldrar och deras barn.

Gemensamt i dessa vindar från vänster och höger är en önskan om att begränsa lärarens självständighet. Läraren måste kontrolleras. Vi har sett det förverkligas i Sverige under decennier. Kanske ger det också svaret på vart lärarens status tog vägen?

Inre motivationen som drivkraft

Vart tog tankar om den inre motivationen vägen? Drivkraften att vara en viktig del i unga människors liv, förse dem med kunskap, egna redskap och möjligheter? Det som en gång hette ”kall”?

Är det helt enkelt inte längre i tiden med ”kall”? Ersatt av att vara löntagare och marknadens lakej? Jag kan inte nöja mig med detta synsätt! I mitt fall har jag funnit en annan syn på människan i den gröna ideologin, formulerad som: ”Människan är en kreativ och empatisk varelse, som vill och kan ta ansvar”. Här tolkar jag in att vi, lärare likaväl som alla andra, har SÅ mycket att erbjuda världen, just utifrån våra inre drivkrafter.

Detta blogginlägg är inspirerat av boken ”Lärare utan frihet. När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen” av Johan Wennström (2014).

Varför gjorde vi inte mer, medan vi kunde?

Förutom förmågan till kärlek och hat har vi människor begåvats med förnuft. Förnuftet har en mycket bred räckvidd och vi har själva ett stort ansvar. Om vi använder förnuftet. Eller inte.

Mätningar, bedömningar, kritiska granskningar, debattvågor som går höga. Forskningen förser oss med allt detta genom sin metodiska ”kalla” arbetsförmåga. Klimatforskarnas slutsatser har redovisats sedan 1990 var 6:e år. Varje gång med ökad förvissning om att det är vi som lever nu som blivit en naturkraft att räkna med. Vi är fler än någonsin och vi är extremt ”duktiga” på att dra resurser ur naturen. ”Antropocen” kallas denna tid ibland.  Som med alltför hög hastighet ändrar klimatet, det som jämte våra naturtillgångar är allt för vår egen överlevnad.

Vilka arter är snabba nog att anpassa sig till klimatzoner som flyttas? Troligen inte primater, våra närmsta släktingar. Troligen inte de flesta gnagare, träd och växter. De klarar visserligen också anpassning, men inte i den rasande fart som krävs för att hänga med i antropocens tidevarv.

Många insekter är däremot extremt duktiga på snabb anpassning. Tät och hög reproduktion, med ett stort svinn, är framgångsfaktorn som ger just insekter hög överlevnad.

Vad innebär det att leva som människa i en tid, där inte ”bara” extremväder, översvämningar och minskade skördar innebär nya utmaningar? Utan där själva moder natur, som förser oss med allt vi behöver, snabbt ändrar skepnad.  Vi spelar tärning med framtiden!

Vi vet idag väldigt väl vad som krävs för att lindra detta tärningsspel. Undvika att tärningen hamnar på de värsta utfallen. Det handlar bara om att använda vårt förnuft och ställa om samhället. Byta fossilt mot förnybart. Bryta vanor som tär på moder natur. Utveckla vår medmänsklighet, påhittighet och våra passioner.

Istället för rubrikens trista budskap ska vi kunna säga till våra barn:  Vi vände utvecklingen, för att vi visste och kunde!