Genialisk metod att granska varandra

Tjugo förskolelärare som fått extra utbildning granskar andra förskolor i Askim-Frölunda-Högsbo. Genom arbetssättet Lära Nära stärks professionaliteten när en nyfiken och utvecklande dialog har tagit fart i förskolorna.

Kunskaper om rymden på Transistorgatans förskola

  • Vad finns i rymden? frågade jag.
  • Asteroider sa Hugo.
  • Mars sa Ingrid.

Jag blev imponerad! De 4 – 6-åringar jag mötte på Transistorgatans förskola i Västra Frölunda berättade stolt om sina kunskaper. De sög direkt åt sig mer kunskap när jag berättade att Tellus är planeten jordens vetenskapliga namn. ”Vi bor på Tellus. Ha!” Om deras rymd-kunskaper var en följd av metoden Lära Nära är ju svårt att veta exakt. Man kanske är det så. För det pedagogiska samtalet är nog mer närvarande just på denna förskola, eftersom de jobbar så målmedvetet med förbättringar.

Tre parters utvärderingar av verksamheten leder till samtal

Tre olika enkäter: 1) Vårdnadhavarnas, 2) Pedagogernas, 3) De extra-utbildade observatörernas utvärderingar av verksamheten, leder till pedagogisk utveckling och meningsfulla samtal pedagoger emellan. Om vårdnadshavarnas utvärdering till exempel visar att föräldrarna inte tycker att förskolan arbetar med att öka barnens intresse för teknik, men pedagogernas tycker det, så leder det till ett nyfiket utforskande. ”Hur kan vi öka kommunikationen mot föräldrarna för att synliggöra vårt arbete bättre?”, frågar sig personalen. Om observatören inte är nöjd med hur flickor respektive pojkar uppmuntras till lek i lekrummen, så skapar det ett samtal om rummet. ”Vad ska vi göra i lekrummen för att observatören vid nästa besök skall se att vi jobbar genuskritiskt?”, låter samtalen i personalgruppen. Observationen, som lätt kunnat bli en obehaglig dom över verksamheten eller över enskilda medarbetare, väcker nyfikenhet och lust att förbättra verksamheten. Genialt! Systematiskt kvalitetsarbete på ett väldigt smart och icke-dömande sätt. Och barnen blir förstås de stora vinnarna när verksamheten utvecklas.

Observatörerna utbildas i åtta dagar

Tjugo förskollärare i Askim-Frölunda-Högsbo har gått en åttadagars utbildning på Center för skolutveckling (CFS) för att bli ”observatörer”. De får lära sig att observera förskolemiljön med granskarens glasögon utifrån förskolans läroplan. Varje förskola får ett årligt besök à tre dagar. De har även lärt sig hur man klokt kommunicerar sina mer eller mindre kritiska observationer, och får coachning av CFS vid behov. Eftersom observatörerna själva ”drabbas” av andra observatörer, blir avståndet inte stort mellan observatör och pedagog. Jag tycker det är ett genigrepp, eftersom observatörerna inte skapar det avstånd och den misstro som riskerar att uppstå när en helt extern granskare, som Skolinspektionen, kommer på besök.

Pedagogiken når nya höjder och kan sprida sig snabbt

När min visit på förskolan närmade sig sitt slut hade kaplatornet som Momodu och Hugo byggde växt högre än barnen själva. Hugo fick stå på en stol för att försiktigt lägga bit för bit på plats på toppen av tornet. Med ett högljutt klapprande rasade tornet och alla bitar spred sig raskt över hela golvet. Jag drar parallellen till att se Lära Näras lysande exempel på systematiskt kvalitetsarbete som ett sätt att nå nya pedagogiska höjder, och som samtidigt snabbt kan spridas över alla gränser i staden 🙂

#vågavaranyanserad

Lek med tanken att vinnaren i debattprogrammen blir den som bäst kan lyfta fördelar med motpartens förslag. Och visa att det finns nackdelar med de egna. Anna Kinberg Batra får leta fram fördelar med flygskatten och Isabella Lövin nackdelarna. Varje politikområde behandlas på samma sätt, med olika personer i rollerna. Ja, hur skulle debatten se ut om nyanserna och inte polariseringen var i fokus?

En ärligare debatt

”Vinnare” blir helt enkelt den som lyckas vara mest nyanserad, som kommer på flest fördelar med motståndarens förslag och nackdelar med de egna. När alla målkonflikter ligger blottade får var och kan förklara sin egen åsikt utifrån hur man värderar allt som talar för och emot! Knäppt? Eller bara annorlunda? Egentligen mycket ärligare för hur ett politiskt ställningstagande faktiskt går till, även om det mesta av denna process sker bakom stängda dörrar eller inne i huvudet på människor. I dagens debatter kan man förledas att tro att detta vägande inte ens sker, eftersom vara det alltid är den tillspetsade och ”färdigpaketerade åsikten” som kommer i ljuset.

Skolans mål är att skapa nyanser

Just ordet nyanserad förekommer flitigt i skolan. Nyanser är vad som krävs för att nå kunskapskraven för högsta betyg – A. Alltså för den mest eftersträvansvärda kunskapsnivån, oavsett ämne. I motsats till nivå E, godkänt-gränsen, som endast kräver enkla argument måste en elev på nivå A uppnå följande (ur kunskapskraven för ämnet Samhällskunskap):

”Eleven diskuterar utförligt och nyanserat styrkor och svagheter med hänvisning till såväl empiriska källor som någon vetenskapsteoretisk källa. Eleven ger välgrundade och nyanserade argument för sina ståndpunkter och värderar med nyanserade omdömen andras ståndpunkter.”

När man tänker på den ton som ofta råder i den politiska debatten, känns ovanstående mål med undervisningen nästan som ett hån. I samhällsdebatten, åtminstone den som äger rum i det offentliga rummet, nedvärderar vi notoriskt nyanserna och hyllar det svart-vita. Skulle inte den nyanserade analysen ske någonstans, till exempel i förarbeten till politiska ställningstaganden, skulle förslagen vara lätta att välta omkull eller helt enkelt inte fungera. Varje ansvarstagande person, må vara politiker, tjänsteman, företagsledare eller förälder, måste sätta sig in i hela bredden av för-, nackdelar, ha tänkt igenom alla målkonflikter före viktiga beslut. Väga och överväga. Hen måste också vara beredd att ändra riktning om verkligheten löper en annan väg än den planerade eller förväntade. Detta står i kontrast till den klassiska debattens trånga och ibland farligt fördummande format. Tonläget är högt. Är det verkligen roligt? Hen som skriker högst och mest tillspetsat hyllas mest.

Självanalys av klassisk debatt

Hoppsan, jag kanske blev lite väl onyanserad i min kritik av ”onyanserad klassisk debatt”… För att visa att jag lärt mig någon av texten ovan gör jag därför följande analys:

Fördelar med klassisk polariserad debatt: Den spetsar till och tydliggör skillnader mellan olika ståndpunkter. Många ämnesområden hinns med på kort tid.

Nackdelar med klassisk polariserad debatt: Fördummar när komplexa frågor reduceras till enkla. Bristen på analys leder till att publiken riskerar tro att någon analys inte skett, att den ena bara tycker så, den andra si, inget övervägande, ingen eftertanke.

En mer färgrik debatt!

Kanske skulle en debatt mellan två nyanserade debattörer bli lam, eller förvirrande i sakfrågan? Tråkig och grå? Eller kanske blir den färgrik och klargörande genom att visa upp en mer verklig komplexitet, som uppmuntrar till betydligt mer kreativitet och hyllar människans fantastiska förmåga att hålla flera bollar i luften samtidigt?

 #vagavaranyanserad

Efter detta privata filosoferande lanserar jag härmed hashtaggen #vagavaranyanserad, där jag hoppas jag på många modiga för- och nackdelsanalytiker! Låt kreativiteten flöda och låt alla tänkbara målkonflikter komma i ljuset!

En tyst minut i skolorna

Vi har alla upplevt en helg där vi försökt ta in och begripa att det verkligen har skett ett terrordåd i Sverige. Många känslor att bearbeta. Förskräckelse över att det har hänt – här. Att det kan hända igen. Sorg över oskyldiga dödsoffer, svårt skadade och empati med deras nära. Förtvivlan över det svåra att förhindra illvilliga dåd i vårt öppna samhälle. Stolthet över de professioner som snabbt var på plats och lyckades hitta skyldiga, över de som gjort sitt yttersta för att rädda liv och förmåga, och över att vi har en rättsstat som nu ser till att rättssamhällets mekanismer fortsätter fungera. Känner värme över all kärlek, öppenhet och den tillsammans-glöd som visat sig finnas stark hos helt vanliga människor i Stockholm och i Sverige. Känslorna befinner sig i storm inte bara för oss vuxna utan förstås också hos barn och unga.

Tillsammans med medkännande människor går det att se framåt

Jag  är förvissad om att skolor på alla nivåer imorgon ger barn och elever möjlighet att delta i den tysta minut som kommer att hållas klockan 12 för att hedra offren. Eller att man utifrån den lokala situationen och åldersgruppen skapar en värdig motsvarighet.

Att manifestera gemensamt med andra är en viktig del i att bearbeta det som hänt. Att få prata, berätta, själv lyssna på andra om deras känslor i en svår tid är också viktigt, liksom att trygga vuxna finns med som stöd i samtalet. Detta är viktigt för alla, men i synnerhet för barn som inte har trygga vuxna i hemmet. Smärta och mörker är ohyggligt, men tillsammans med medkännande människor går det att se framåt.

Är samhället för komplext?

Vem kan förstå hur samhället fungerar? Vem kan delta i demokratin? Om svaret på dessa frågor inte är alla, har vi hamnat rejält snett.

Trump mot etablissemanget

Trumps väljare hittade ett sätt att delta i demokratin, rätten att välja bort ”etablissemanget”. Motpolen blev lögner, sexism, rasism, förakt mot fakta och vetenskap, förnedring av journalisternas granskning. Etablissemanget uppfattades som en elit utan fotfäste. Riktigt farligt, och något att ta lärdom av.

Globaliseringen

Globalisering gör inte världen lättare att förstå, men den finns här ändå, anno 2017. Att blunda och leta sig tillbaka in i en bubbla kan verka frestande. En del gör det uppenbarligen. Experter av alla de slag har en extremt viktig uppgift att med bästa möjliga pedagogik göra det komplexa begripligt, liksom den nyligen bortgångne Hans Rosling. Bildning, ja folkbildning i bred bemärkelse kommer vara viktigt för fler skall kunna fånga samtiden. Samhället är sammanflätat och svårt att begripa, men där finns något greppbart för mig att påverka, delta i, betyda något för andra i. Jag måste bara se ingången.

Att hitta ingången till demokratin

Ingången till demokratin kan vara svår att hitta, men den finns för alla, det är jag övertygad om. Både för den som vill rädda världen, påverka välfärden, eller kanske bara vill leva ett gôtt liv i största allmänhet. Någon blir aktivist mot mikroplaster i haven, en annan ändrar lagar i politiken, en tredje blir livsnjutaren som sprider goda vibbar omkring sig. Påverkar världen, deltar i den, betyder något för andra.

Att kunna ta på sig ett politiskt uppdrag är en viktig del i demokratin. Kan alla det? Att politik innebär många skärm-meters text inför beslut vet vi som varit inblandade. Politikerna behöver läsa mellan raderna, genomskåda vad som uteslutits och vad som kan göras bättre. Förstå hur visioner kan bli verklighet millimeter för millimeter. Det är en förmåga som går att träna upp med tålamod och tid. Kan då befolkningen som genomsnitt det? Eller kan bara lusläsarna bli folkvalda?

Att sitta fast i ett garnnystan

Nej, politiker både är och kan vara ett genomsnitt av befolkningen. Komplexiteten riskerar förvisso att bli uppslukande och i värsta fall hämmande. Den är bland annat en konsekvens av många kloka beslut i en lång följd. Känslan av att sitta fast i mitten av ett garnnystan kan infinna sig. Men det gäller att inte låta sig hindras. Förmågan att lyfta blicken, behålla vakna, kritiska ögon behövs hos politiker, media och allmänhet. Ibland är det de små justeringarna som leder framåt, ibland en nödvändig omstart.

Är det då Trumps ”underifrånperspektiv” och handlingskraft för att göra omstarter jag efterlyser? Nej, verkligen inte! Förutom högst tvivelaktiga värderingar verkar hans handlingskraft sakna begreppet konsekvens. I Sverige görs alltid en utredning innan större beslut. Det innebär en inbyggd tröghet, tålamodet prövas. Men det är faktiskt väldigt klokt att bedöma konsekvenserna INNAN besluten fattas. Speciellt stora beslut som påverkar många under lång tid, kanske flera generationer framåt. Konflikter mellan olika mål eller grupper kan förutses. De värsta konsekvenserna kan hanteras. Lindras eller rentav förhindras.

De enkla lösningarna finns alltid, som en lockelse i att reducera ett komplext problem till ett enkelt (som nobelpristagaren Kahneman förtjänstfullt beskriver i ”Tänka, snabbt och långsamt”). Det är inte pedagogik, det är flykt. Mänskligt och livsfarligt. Det är så en vetenskapsfientlig president kan bli vald.

Taxichaffören och affären

Den somaliskfödde taxichaffören hejdade farten när han förstod att jag var politiker. Vägen hemåt gick i 20 km per timma resten av resan. Han ville prata! Om det absurda i att 500 frågor ska ställas för att man vill starta en affär. Han som bara ville förvandla bidragstagare till skattebetalare.

”Här i det huset, sa han, och pekade på ett ordinärt bostadshus, kunde jag starta en affär. 500 frågor, varför?”

Kanske har vi byggt en alltför stor komplexitet för att starta en affär, jag vet inte. Men jag kan tänka mig att de 500 frågorna handlar om ekonomi, hygien, miljö. Var och en förmodligen mycket relevant och välmenande. Ett litet nystan av komplexitet. Kanske behövs ett omtag just här, eller bara god pedagogik för att kunna vägleda den som vill förvekliga sin dröm.

Ständig dialog och god pedagogik

Jag kommer glädjande nog till slutsatsen att alla kan delta i demokratin. Att mer folkbildning och ständig dialog i kombination med god pedagogik är modellen för att hantera vårt komplexa samhälle.

Kan man lita på någon man inte känner?

Hur gör man för att lita på någon? Vänner, arbetskamrater och släkt är en sak, men alla ”de andra”. Den jag sätter mig bredvid på bussen eller kvinnan som hanterar mitt ärende på försäkringskassan? I polisens rapportering fick vi nyligen en bild av tilliten i olika delar av Göteborg. Den skiljer sig mycket åt. Hög tillit vid Linnéplatsen och låg i Norra Angered. Liknande skillnader kan man se i olika delar av landet, där så kallade utsatta områden präglas av låg tillit mellan människor. Och även låg tillit till ”systemet”, samhället. ”Hur ska jag kunna lita på någon jag inte känner?” hörde jag nyligen en kvinna som nyss kommit till Sverige säga. Logiskt, eller? Historikern Lars Trägårdh menar att vi som är uppväxta i Sverige oftast har en sval och bred tillit. Den är inte så stark, men omfattar såväl ”mannen på gatan” som samhällets institutioner. Människor uppväxta i vissa delar av världen har istället stark och smal tillit.  Där kan tilliten vara mycket stark och omfattar den egna gruppen, religionen, klanen. Trägårdh har i sina studier också visat att tilliten ökar med tätare kontakter mellan grannar. Ganska logiskt egentligen. Att möta alldeles vanliga, helt unika människor av kött och blod är ofta en befrielse jämfört med de fördomar som kan få kraft när ”den andre” finns på avstånd. På avstånd kan hen lätt bli en av ”dom”, inte en av oss.

Mannen på bussen

Häromdagen på bussen, satte jag mig bredvid en man som av utseendet att döma hade tunga erfarenheter i bagaget. Ovanligt nog tog han kontakt och pekade i Ipaden på ordet ”analysera”. Vi fann snart att vi inte hade något gemensamt språk. Hur förklarar man ordet analysera utan ord? Gestikulerande med armarna försökte jag visa att mellan det tydligt avgränsade ”problem” och ”lösning” finns det mer diffusa ”analysera”. Kanske förstod han. I vår knapphändiga kommunikation lyckades jag ändå förstå att han var kemilärare från Syrien. Eftersom jag är fysiklärare från Sverige fann vi direkt en gemensam nämnare och denne ”andre” blev plötsligt en nära kollega! Med en fantastisk arbetsmarknad i Sverige dessutom. Jag gav honom mitt visitkort och väntar ännu på ett mail…

Vår sårbarhet förenar oss

Våra bristande språkkunskaper till trots (arabiska för min del och svenska för honom) ledde till en sorts ömsesidig sympati och fick mig att tänka på några kända rader av Leonard Cohen. “There is a crack, a crack in everything. That´s how the light gets in.” Textraden i hans låt Anthem, säger mycket om vad det handlar om att vara människa och hur vi finner närhet till varandra. Eller snarare om att vara mänsklig. (I samtiden, likaväl som dåtiden verkar det tyvärr fullt möjligt att förena att vara människa med att vara omänsklig.) Det mänskliga och sårbara i oss är all närhets moder. Det hävdar Brené Brown i boken ”Mod att vara sårbar” och jag är benägen att hålla med. Hennes mycket läsvärda böcker kring skam och sårbarhet blev en sådan omtumlande upplevelse att mitt synfält för evigt ändrade både riktning och färg. Läs gärna hennes böcker och kom närmare ”de andra”!

Lars Trägårds föreläsning om tillit i olika länder och i Sverige:

http://play.skl.se/video/star-sverige-infor-en-tillitskris-7-december-2015-07-dec-11-27?html5=0

Överst på önskelistan till Tomten: Meningsfulla samtal.

Hur kan vi skapa möten som inte spårar ur i svart och vitt, i gällt tonläge och snedvridna anklagelser, i värsta fall i hat och hot? Konflikter finns, kommer alltid att finnas när vi är fler än en i rummet. Orättvisor och frustrationer finns och behöver vädras. Demonstrationstågets slagord och debattens låsta positioner har sina tydliga roller i en demokrati. Men vad jag saknar är fler arenor där vi för meningsfulla samtal. Där vi möts i de nyanserade grå, eller snarare i de färgrika skalorna. Platser, forum, sammanhang där det meningsfulla samtalet står i fokus. Samtal som stärker alla som deltar. Där något positivt händer i var och en. Ett mänskligt möte som ger en ny insikt, en kunskap som växer fram, en lösning som tagit första steget. Där en konflikt inte leder bort från utan närmare en ökad förståelse för varandra. En insikt om vilka frågor vi måste lösa, vilka behov vi har. Där fler vinklar uppdagas och faktabasens för- och nackdelar breddas.

Skicklig-göra varandra

Möten där jag som person inte måste låsa fast mig i en falang, utan kan tillåtas att röra mig fritt, kanske osäkert och trevande för att eventuellt landa i en ståndpunkt. Ett samtal där vi skickliggör varandra. Visst är det ett vackert ord: skicklig-göra. Jag har fått det på hjärnan och älskar det!

Ett gott exempel från förskolans värld

Häromveckan besökte jag ett seminarium om barngruppernas storlek i förskolan. Lärarförbundet arrangerade ett möte med forskare, profession och politiker. Ett riktigt gott exempel på ett meningsfullt samtal. Forskarna visade sina resultat. Konflikter vädrades. Förskolechefens stress över stora barngrupper och vikariebehov lyftes upp. Vem kan bygga goda relationer mellan barn och vuxna när gruppen är för stor? Just goda relationer verkar vara återkommande i begreppet kvalitet överallt. Eller är det bara mina öron som utvecklat en känslighet för just detta?

Politiken var där (bl.a. jag) och lyssnade. Fick säga att vi satsar pengar för att minska barngruppernas storlek, men blir frustrerade när vi inte ser att det leder dit, hur vi tänker framåt och vad som är på gång. Att behoven är stora och resurserna begränsade. Jag upplevde att vi lyssnade ömsesidigt på varandra. ”Lyssna” är den viktigaste nyckeln till meningsfulla samtal.

Många dimensioner på kvalitet i förskolan

På seminariet fick vi höra forskarnas belägg för hur stora, och faktiskt även små barngrupper, kan hota kvaliteten. Ja, riktigt små barngrupper kan faktiskt tappa i energi och minska möjligheterna att få en god gruppdymamik. Kvalitet blir så brett, stort och mångfacetterat. Barngruppernas storlek, sammansättning, personalens utbildning, relationerna, lokalerna, vistelsetiden, pedagogiken, maten, lekmiljöerna, utemiljön… allt detta ryms i begreppet kvalitet. Och samtidigt tydligt att barngruppernas storlek i Göteborg som helhet behöver minskas.

Önskan till Tomten

Jag avslutar med en önskan till Tomten: Fler meningsfulla samtal. Och passar på att avge ett förtida nyårslöfte: att själv göra vad jag kan för att bidra till att skapa fler meningsfulla samtal.

Vad gör allt mätande EGENTLIGEN med oss?

När vi hittat något mätbart är steget inte långt att skapa en rangordning. Från bäst till sämst. Begripligt, överskådligt, så lätt att förblindas av, men ack så förenklat. Speciellt när komplexa saker ska jämföras. Och vad gör rankinglistorna EGENTLIGEN med oss?

Jag råkade lyssna på serien ”Människans mått” i P1 i somras. Det handlade bland annat om riskerna med att barn rangordnas. Tänk om vi redan i skolan direkt sorterar in barn i samhällets A och B-lag? Vilken otäck insikt! Vilket extremt högt pris!

Övre halvan sporrad, nedre halvan ger upp

På den övre halvan av rangordningen känner vi oss sporrade. Är jag bland de bästa? Nära toppen? Motivationen är hög för att anstränga sig mer och nå högre, kanske hamna i den översta kvartilen, eller till och med nå en topplacering. I den här gruppen skulle man kunna säga att rangordningen kan vara av godo.

I den nedre halvan är det dystrare. Skammen att vara bland de lägst placerade är tung. Elever (och säkert andra som rangordnas) hittar gärna destruktiva strategier för att skydda sin person från skammen att inte duga och vara bland de sämsta. Dessa strategier kan handla om:

  • Yttre förklaringar. Man ser externa, för sig själv opåverkbara faktorer som orsaken till den dåliga placeringen. Dåliga lärare, trist uppväxt, någon annan, något annat utanför mig här och nu.
  • Undvika risker. Det kan handla om strategier som innebär minimalt risktagande, för att slippa skammen att hamna på nedre delen av listan igen. Man antar inga utmaningar, utan gör bara de lättaste uppgifterna.
  • Stämpel på sig själv. Man kan stämpla sig själv som obildbar i just det som rangordningen handlade om. En vanlig stämpel är ” inte-matte-människa” som förklaring till svaga matteresultat. Detta leder till den absurda slutsatsen att bara en viss sorts utvalda människor skulle ha matte-förbättrings-förmåga.

Gemensamt för dessa strategier är att de alla tre leder till den diametrala motsatsen av vad som skulle behövas för att förbättra sig och utvecklas: egen ansträngning. De leder alla till bristande motivation, till passivitet och det värsta av allt: en bristande tro på egenmakten över sin utveckling.

Sanningen är ju att vi alla kan utvecklas, oavsett nivå. Visst finns det järnviljor som kämpar sig uppåt oavsett allt, mot alla odds, från botten till toppen. De finns absolut, men är få. De är utrustande med en extra portion inre geist, medfödd eller förvärvad.

För flera år sedan läste jag boken ”Sporre eller otyg – om bedömning och betyg”, som egentligen kom till samma slutsats. De som sporras är de som ligger nära den högsta betygsnivån. De andra tappar sugen, förlorar motivationen att förbättra sig. Bästa feedback visade sig vara när eleven fick konkreta råd om vad hen behövde göra för att förbättra sig. Så fort dessa råd kombinerades med de lägre betygen försvann motivationen till förbättring.

Skolan behöver inte fler tappade sugar!

Vi kan inte offra hälften för att den övre halvan ska få glädjen att tävla om topplaceringarna. Skolans viktigaste kunskapsuppgift måste vara att motivera ALLA till ansträngning att utveckla sig. Att synliggöra den individuella utvecklingen eller progressionen kan vara ett viktigt redskap. Men det räcker inte att göra det i det tysta, det borde vara denna kvantitet, jämte måluppfyllelsen, som avgör om en skola har lyckats med sitt uppdrag eller inte.