Förra helgen visade några tusen Göteborgare sin oro över Västlänken, genom en manifestation. Jag kan förstå oron, personligen jag känner alltid en oro för stora byggprojekt. För både lera och buller, dessutom älskar jag verkligen stora solitära unika träd! Liksom de flesta andra lekmän när det gäller byggen, bildar jag mig en uppfattning genom att lyssna och värdera det andra säger. Främst yrkesfolket, experterna, de som i sin profession genomfört liknande projekt i varierande sammanhang. Vilka bedömningar gör de? Vilka risker ser de? Hur tar man hänsyn till dessa? Känns det underbyggt? Betryggande?
Mer dialog
Jag känner mig trygg – men det behövs mer dialog! Jag önskar att det fanns en öppen arena för dialog istället för skyttegravar mellan olika läger. Engagemang är energi och en stor tillgång i vår demokrati. Ofta väcks engagemang genom något man reagerar emot, så var även fallet för mig när jag 1988 anslöt till Miljöpartiet. I ett demokratiskt gott klimat skall alla få göra sin röst hörd, likaväl som vi måste accepterar andras uttryck. Genom att lyssna på argument, försöka se den ”andra sidan” med välvilja, kan större förståelse skapas och tillit byggas. Hur tänker vi politiker, varför tar vi dessa beslut? Hur tänker vi på kort och lång sikt? Hur tänker oroliga medborgare? Hur kan detta starka engagemang tas tillvara?
I någon form av pedagogiskt forum där förslag, för- och nackdelar redovisas och diskuteras, skulle detta samtal kunna skapas. Det behöver definitivt inte stanna vid Västlänken, politik är mycket mer än så. Öppna Göteborg!
karinpleijel 